Pastor Jansson och prästens lilla kråka

Stefan Swärd - filosofie doktor, konsult och pastor - beskriver i en debattartikel den kristna kyrkan i Sverige som en vindföljel. En kyrka som inte tycker något bestämt om någonting. Och mina tankar går till Hasse Alfredssons Pastor Jansson och till prästens lilla kråka som skulle ut och åka.....

Swärds debattartikel är publicerad i tidningen Världen i Dag och han beskriver sitt heltidsarbete under tre år på 1980-talet med en doktorsavhandling i statsvetenskap.

Hans doktorandstudier handlade om hela den sexliberala vågen 1965 - 1975. Synen på äktenskap och sexualitet förändrades snabbt. Från att sexualiteten hade setts som en del av en livslång gemenskap blev sex ett personligt nöje. Och för att det nya sexliberala systemet skulle fungera måste det finnas fri abort. Äktenskapslagstiftningen hängde med och fick nödvändiga förändringar. Och sambo blev en normal samlevnadsform.

Stefan Swärd är mycket förundrad över kyrkorna i Sverige. Först blev det motstånd men sedan har, menar han, hela det sexliberala projektet i praktiken genomförts i den kristna sektorn. Den fria abort­en är i dag ganska accepterad bland kristna. Synen på sambo och äktenskapet som tillfälligt kontrakt har också blivit tämligen accepterad bland Sveriges kristna.

Swärd undrar vad som egentligen hänt. Om Gud har ändrat uppfattning. Eller om kyrkan hade helt fel i sina moraliska värderingar för 40 år sedan? Eller om ingen specifik kristen uppfattning finns om samlevnad, sex, äktenskap och abort. Men Stefan Svärds huvudtes är att den kristna kyrkan i Sverige har blivit en vindflöjel. En kyrka som ängsligt bara anpassar sig till det omgivande samhällets trender, mer styrd av samhället än av Gud?

Alltså: En kyrka som inte är huvud utan det omgivande samhällets svans.

Jag kommenterar inte här det Stefan Svärd säger om sex, samlevand och aborter. Den dominerande frågan för mig är i stället om Swärds beskrivning av den kristna kyrkan i Sverige verkligen är korrekt.

Om det han säger stämmer kan vi tyvärr bara förvänta oss att Sveriges kristna med sitt ledarskap lägger sig platt till marken inför kommande heta och kontroversiella frågor.

Till exempel:

* aktiv dödshjälp

* liberalisering av incestlagarna

* upphetsade krav krav och åtgärder mot staten Israel

* legalisering av prostitution

* månggifte

I bästa fall har Stefan Swärd gjort en rejäl felbedömning. Men det klarar inte jag att bevisa.

Lars Ohly och pastor Stanley Sjöberg

Jag brukar inte tänka på Lars Ohly och pastor Stanley Sjöberg - samtidigt. Men på tisdag ska dessa båda herrar tala på samma protestmöte i Stockholm. Det gäller kriget i Afganistan. Lars Ohlys kritik mot den svenska militära insatsen är välkänd. Stanley Sjöberg har en egen erfarenhet från muslimländerna som troligen ingen svensk politiker kan uppvisa. Och tanken slår mig: "Tänk om den gamle kommunisten Lars Ohly har rätt".

Det sitter inte i ryggmärgen på mig att instämma i vad Lars Ohly säger. Och speciellt inte om han pratar utrikespolitik. Men i den här frågan är jag djupt påverkad av Stanley Sjöbergs argumentering - som tycks sammanfalla ganska väl med Lars Ohlys bedömning.

Sanningen är ofta plågsam och besvärlig. Och speciellt om den kommer från "fel" håll.

Stanley Sjöberg har skrivit till Webbkyrkan om tisdagens protestmöte och här följer några citat:

- En väg till fred ........... är samtal, dialog, stöd till jordbruket, uppbyggnad av landets infrastruktur och inte att fälla bomber, lägga ut minor och skjuta oskyldiga barn och vuxna av ”misstag”.

- Vägen till fred är att bejaka Afghanistans självständighet med möjligheter att förädla naturens rikedomar för det egna landet.

- Det behövs kunniga och uthålliga andliga ledare som vill samtala om hur kristendomen och Islam ska kunna leva sida vid sida med ömsesidig respekt.

- Muslimer i Afghanistan, Pakistan och Irak upplever militär närvaro av USA och Nato som en upprepning av korstågen och provoceras därmed till att vilja slå tillbaka.

- Islams folk accepterar inte att kriget stannar i deras bostadskvarter. Om kriget utvecklas där, kommer våldet att också drabba oss här i Sverige.

- Om det vore en ärlig omsorg för Afghanistans folk, då skulle samma krigsinsats riktas mot Nordkorea, Somalia, Sudan, Iran etc.,

- Uthållig diplomati med positiva ekonomiska investeringar ger goda resultat i ett längre perspektiv, medan ett krig ödelägger för generationer framåt.

- Den samlande parollen för manifestationen är:
Tänd ett ljus för krigsoffren i Afghanistan - tag hem trupperna!

- Vi vill med parollen hedra alla de som dödas i kriget men som aldrig räknas i någon statistik och samtidigt ställa kravet att svenska trupperna skall tas hem.

Av övriga talare kan nämnas Tage G Petterson, tidigare försvarsminister, Anders Ferm, tidigare FN-ambassadör och Helle Klein, präst och tidigare politisk redaktör på Aftonbladet.

En modig man i Markaryd

Bengt Germundsson är kristdemokrat och kommunalråd i Markaryd. Han öppnade kritiken mot ledarskap och ledningskultur inom Kristdemokraterna (Kd). Och effekten blev dramatisk - som att dra tappen ur en tunna. I Markaryd fick Bengt Germundsson och Kd i senaste valet 45% av rösterna, en siffra som talar helt för sig själv. Nu har Kd:s partistyrelse träffats och rensat luften. Genom Bengt Germundssons modiga insats kan Kd med ny tillförsikt se fram mot valet 2014.

Jag återger här en kommentar jag skrivit på Bengt Germundssons blogg och - något avkortat - hans svar till mig:

Min kommentar till Germundsson:
"Bengt Germundsson: Din modiga insats har varit avgörande för att partiet ska få en nystart.

Vill bara skicka med dig att det inte hjälper med världens bästa interna dialog, låga trösklar, högt i tak och en lyhörd partiledare om inte Kristdemokraterna på riksnivå blir ett parti med bravur som vågar "ställa till" och vara besvärligt att förhandla med.

Under ett antal år har jag frågat mig om det finns någon fråga som är viktigare för Kristdemokraterna än att få hänga kvar i regeringen. Tyvärr har jag varken själv eller i samtal med andra fått fram något säkert exempel på en sådan för partiet helig frågeställning.Vad hjälper paroller om ett mänskligare Sverige när Hägglund inom regeringen teg och samtyckte inför eländet med sjukförsäkringen? Om Hägglund i stället långt före valet hade ropat högt i protest hade Kristdemokraternas valresultat garanterat blivit bättre - och Moderaternas sämre."

Bengt Germundssons svar:
Per!
"................ Jag delar din uppfattning. I valanalysen efter förra valet skrev vi "sitter vi still i båten, så sjunker den". Påståendet är dessvärre mer aktuellt än någonsin. Det är djupt ororande att m, fp och c har egen majoritet i Synovates senaste väljarundersökning. Blir vi inte tydligare och vassare finns vi inte på banan 2014. "Ett mänskligare Sverige" är en bra paroll, men nog måste orden bli verklighet också i praktisk handling. Plattityder lockar inte många väljare"

Hur likgiltig får en regering vara?

Kristna irakiska flyktingar och den svenska sjukförsäkringen - det är långt mellan dessa två frågor. Men likheten är förbluffande som exempel på alliansregeringens likgiltighet när beslutade regler slår blint mot utsatta människor.

Det aktuella problemet handlar om kristna irakier som efter individuell prövning hos Migrationsverket skickas tillbaka till Irak där förföljelse och livsfara väntar. Det absurda i situationen är att om dessa utvisade irakier tillräckligt snabbt vänder sig till Europadomstolen får Sverige en signal - därifrån ! - om att dessa irakier ska få stanna i Sverige.

Detta är Sverige 2010! Migrationsverket följer regelboken. Precis som Försäkringskassan gjorde om sjukförsäkringen.

I den svenska riksdagen är nu Sverigedemokraterna vågmästare. Och detta har alliansregeringen tveklöst själva ställt till. Med den hjärtlösa hanteringen av sjukförsäkringen tappade allianspartierna tillräckligt med röster för att släppa fram Sverigedemokraterna till vågmästarställning. Men i sjukförsäkringsfrågan kvicknade regeringen till först på sensommaren 2010 när de valtaktiska problemen blev uppenbara. Men då var det för sent!

Tidningarnas ledarsidor ställer upp för de kristna irakierna. Namninsamlingar görs. Men lika väl fortsätter den individuella prövningen av kristna irakiska flyktingar. Och logiken är obegriplig. Det sägs att till och med själva namnet på en kristen irakier avslöjar hemma i Irak att han/hon är kristen. Och Al Qaida har förklarat öppet krig mot denna minoritetsgrupp. Hur kan då en individuell prövning ge något annat resultat än att de tills vidare ska få stanna?

Jag vet att det är Migrationsverket som beslutar och att regeringen inte får ägna sig åt ministerstyre. Men när det blir kris måste en regering kunna agera med snabbhet. Om regeringen tydligt deklarerar att den kristna minoriteten är hotad och förföljd i Irak då - om inte förr - måste varje individuell prövning hos Migrationsverket leda till att alla kristna iraiker får stanna tills läget kan ha förbättrats.

Migrationsverket och den svenska regeringen gör sig till åtlöje i frågan om de kristna irakierna. Och detta kan bli ytterligare ett exempel på regeringen Reinfeldts hjärtlösa inställning när svaga människor kommer i kläm.

Det flygplan som i går skulle ha transporterat en stor grupp kristna till Irak blev stoppat i sista stund genom intervention från Europadomstolen. Men det innebär inte någon garanti för att ett omtänkande har skett hos de ansvariga i Sverige. När den mediala uppmärksamheten har mojnat av kan det mycket väl åter vara dags för dessa persontransporter till Irak.

Det handlar om människor som riskerar sina liv. Men på regeringen biter kanske inget annat än taktiska argument. Och från det perspektivet borde Reinfeldt & Co förstå att de genom behandlingen av de kristna irakierna kanske slår en första spik i sin egen kista inför valet 2014.

Vår inbillade objektivitet

Det här med objektivitet är allmänt sett inte lätt. Och om kärlek, hat eller personliga intressen finns med i bilden blir objektiviteten omöjlig. En historieforskare jag lyssnade till för rätt länge sedan beskrev problemet så här: "Det är inte alls svårt att vara objektiv. Bara det inte handlar om min gamla mamma".

Vi människor har en naiv tro på att vi alltid är sakliga och objektiva medan det vi säger och skriver i själva verket ofta handlar om att försvara positioner som vi för länge sedan intagit - och som vi aldrig tänker överge.

Det här gäller i högsta grad också mig. Jag är förtjust i ett analytiskt tänkande. Men jag måste se upp! Ofta använder jag analyserande argument som verktyg för att försvara något som sitter väldigt djupt inom mig och som jag inte ett ögonblick är beredd att ompröva. Hur än andra argumenterar!

Ett par exempel:

Jag är uttalad motståndare till en liberal alkoholpolitik och ser den närmast som en förbrytelse mot de svagaste i samhället - främst barn i missbrukarmiljöer. Och jag ser måttlighetsbrukarna som de verkliga bovarna eftersom de bestämmer hur tillgänglig alkoholen ska vara. Och så kommer ibland argumenten om att alkohol i måttliga mängder kan försvaras med att det är bra för hälsan - kanske också bra för den sociala samvaron. För mig är detta nonsens. Jag har bestämt mig i alkoholfrågan och vet att alla som argumenterar mot mig har fel - oavsett vad de säger.

På en stor kristen blogg har en debatt rasat om Israel och Mellanöstern. Och argumenten har flödat. Men debattdeltagarna har i de flesta fall redan på förhand haft sin position fastlagd - för eller emot Israel. Och det ställningstagandet styr sedan vilka argument de väljer att presentera i debatten. Självklart är de inte objektiva!

Själv ger jag regelbundet pengar för att bekosta judars hemflyttning till Israel. Jag är alltså en uttalad vän till judarna och till staten Israel. Vem skulle kunna tro att jag då är objektiv i frågor som rör bosättningar på Västbanken eller muren som Israel har byggt upp. Israel finns i mitt hjärta. Och då biter inga argument.

Och så här rullar det vidare. Inom två politiska partier - Socialdemokraterna och Kristdemokraterna - är det just nu Hela Havet Stormar. Och det talas om framtidsanalyser! Men ingen ska tro att de här interna partikrigen handlar om att visa upp objektiva analyser för att styra rätt mot framtiden. Det handlar i allt väsentligt om att olika falanger inom partierna argumenterar för att få utrymme för politiska övertygelser som sitter så djupt att inga analyser eller argument har någon egentlig effekt.

Visst ska vi så långt det är möjligt eftersträva att vara sakliga och förutsättningslösa. Vi ska försöka argumentera utan färgade glasögon eller skygglappar. Men vi ska låta bli att låtsas en objektivitet som vi inte alls kan prestera.

En apa eller en hund kan aldrig ha en personlig övertygelse. Det är ett privilegium för oss människor - en dynamisk dimension av livet. Och det är spännande. Men framför allt ett stort ansvar.

Israel som tillflykt

Inget land i världen diskuteras med så starka känslor som Israel. Också inom kyrkorna går uppfattningarna isär. Och det rejält! Många med kristen bekännelse tror att staten Israel är ett tecken på att Bibelns profetior uppfylls och att Jesus snart kommer tillbaka. Andra i kyrkorna har lika stark övertygelse om att den moderna staten Israel inte har ett dugg med Bibeln att göra. För dessa är Israel bara ett land, vilket som helst, som skapades för att lösa "judefrågan" efter Hitlers och nazisternas framfart.

Dessa två synsätt är oförenliga och debatter mellan de två lägren tycks vara meningslösa.

En viktig utgångspunkt för min syn på staten Israel är förföljelsen mot judar - antisemitismen - som har pågått i alla tider. Långt innan Hitler gjorde sitt utrotningsförsök som kostade 6 miljoner judar livet. Nu ökar antisemitismen igen både i Sverige och övriga Europa. Fiendeskapen mot judarna är ett av mänsklighetens märkligaste fenomen. Något genuint ont! Precis som om den var naturgiven - vilket den naturligtvis inte är!

Antisemitismen upphör aldrig. Knappast något är så förutsägbart. Men efter 1948 då staten Israel utropades har judarna någonstans att ta vägen. Detta borde, tycker jag, alla kunna uppfatta som positivt eftersom det egentligen inte har så mycket med politisk uppfattning eller teologi att göra. Det är bara lösningen på ett praktiskt/tragiskt problem som världens makthavare inte kan bemästra. Och detta är ett rimligt skäl, tycker jag, att måna om den judiska staten - en stat som tyvärr också måste vara militärt stark eftersom den ständigt utsätts för starka hot.

En judisk man sa så här till mig för en del år sedan: "Jag är inte religiös men om något händer då är Israel livförsäkringen". Med säkerhet finns den tanken hos mängder av världens judar.

Och ett rimligt antagande är att Hitlers “framgångar” med judeutrotningen hade blivit mer begränsade om judarna hade haft ett land att fly till.

Det finns naiva debattörer som tror att antisemitismen i dag kan kvävas i sin linda. Att den kan stoppas vid sin källa i respektive land och att ingen flyktväg för judarna behövs. Och det leder till en enkel fråga: Vem skulle ha tryckt på stoppknappen för judeförföljelserna i Nazityskland?

Det finns fanatiker som vill kasta Israel i havet. Mot dessa hjälper givetvis ingen argumentation. Det jag skriver riktas till människor med fötterna i den demokratiska myllan. Israel är en möjlighet för världens judar att någonstans känna sig trygga och ett ställe att fly till nästa gång de drabbas av storskalig förföljelse.

Och med den utgångspunkten bör också också staten Israel med sina politiker granskas rejält och utsättas för kritik när så är motiverat.

Att lyfta sig själv i håret

Människor som säger sin ärliga mening är sällan något problem. Problemskaparna - helt utan konkurrens - är alla som väljer att tiga trots att de inte alls samtycker. Detta är allvarligt eftersom det stänger vägen för nödvändiga förändringar. Som belysning väljer jag att reflektera kring den eftervalsanalys som ska genomföras hos Kristdemokraterna (Kd), ett parti som nu befinner sig på katastrofkurs.

Dock först lite mer av allmänna funderingar.

Spelet kring en ledare - oavsett organisation - följer sin egen bedrövliga logik. Det tycks ligga i människans natur att vilja positionera sig rätt i förhållande till makten. Och då inträder med automatik en tystnad kring organisationens ledare så att denne vilseleds till att tro sig vara på rätt väg. De som ändå säger sitt hjärtas mening blir chanslösa eftersom de helt logiskt sorteras bort av ledaren som genom omgivningens tysta "bekräftelse" har blivit övertygad om sina egna bedömningars förträfflighet. Och så rullar vagnen vidare, d v s ännu mer av det som redan har visat sig vara fel. Och genom feghetens tystnad har dörren stängts för nödvändiga beslut om förändring.

Någon påstod om statsminister Olof Palme att han saknade en intelligent, kritisk omgivning. Den beskrivningen stämmer bra för många i ledningsposition.

Och hur är det då inom Kd, det parti som jag alltid troget gett min röst och som nu har det besvärligt?

Kd har under många år försökt sopa undan sin identitet som ett parti med kristen inriktning. Den här utvecklingen har drivits systematiskt under lång tid. Nu ska partiet göra en eftervalsanalys och en kriskommision är tillsatt. Jag befarar att de personer som kan och vill peka ut en ganska naturlig färdväg för Kd - tillbaka till partiets rötter - redan är bortsorterade från analysgruppen. Och om de finns där aktar de sig sannolikt noga och håller tyst. I varje fall om de vill fortsätta jobba inom partiet. Sådan är tyvärr spelets logik när en ledning ska utvärdera sig själv!

Partiledaren Göran Hägglund är en skicklig politiker. Och han är en tydlig företrädare för partiets strävan efter en plats i det borgerliga mittfältet som ett vanligt parti utan allt för mycket av kristna "pålagor". Alla som vill jobba vidare inom partiet och få inflytande väljer rimligtvis inför analysarbetet att inta rätt position inför Göran Hägglund och hans närmaste omgivning. Lennart Sacrédeus från Mora som företräder en mer värdekonservativ inriktning fick förra året en toppositon på EU-listan av vanligt folk inom Kd. Men han plockades först ner till en lägre position och "avrättades" sedan offentligt av Göran Hägglund. Detta skedde på ett så okänsligt sätt att också tuffa politiska kommentatorer baxnade. Genom fallet Sacrédeus har ett exempel statuerats inom Kd som inte går att misstolka.

Frågan är hur falskspelet kring makten ska kunna stoppas tidigt, innan det blir för sent. Detta är en grundläggande fråga för Kd och för övrigt i alla partier som nu slickar såren efter stora valförluster. Frågan uppstår automatiskt om det över huvud taget är möjligt för en organisations ledning att kartlägga sina egna misstag. Det hjälper ju inte ens med en förutsättningslöst tänkande ledare om den närmaste omgivningen sviker sitt ansvar och håller tyst.

Ingen har hittills lyckats lyfta sig själv i håret. Men det är just den bravaden som krävs om Kd:s ledning av egen förmåga ska kunna upptäcka vilka nya vägval som situationen kräver.

Som man bäddar får man ligga

Alliansregeringen vann med knapp nöd valet och fick de främlingsfientliga Sverigedemokraterna på halsen som vågmästare i riksdagen. Det här läget är besvärligt men framför allt pinsamt för den svenska demokratin. För alliansregeringen är problemet dock självförvållat genom den oskickliga hanteringen av sjukförsäkringen. Regeringens partiledare bad om stryk i denna känsliga fråga och de fick efter valet det parlamentariska läge de förtjänar.

Bäst hade varit om ett moraliskt tänkande - omsorg om utsatta människor - hade drivit fram en medmänsklig hantering av sjukförsäkringen under åren 2006 - 2010. Men alliansregeringen saknade uppenbarligen helt en sådan positiv drivkraft. Och inte heller fanns inom regeringen lite vanlig självbevarelsedrift. Och då blev det fritt fram för de rödgröna att utnyttja sjukförsäkringen som valpropaganda. Allianspartierna tappade röster i valet och olyckan med Sverigedemokraterna blev oundviklig.

Det var känt redan efter valet 2006 att sjukförsäkring och a-kassa skulle förändras. Att dessa frågor kunde bli politisk dynamit var en självklarhet. Och när besluten om förändringarna i sjukförsäkringen formellt togs 2008 stod det klart, att utförsäkringarna av långtidssjukskrivna skulle starta "lagom" till 2010 års valrörelse. Redan i slutet av 2009 var debatten om sjukförsäkringen hätsk. Självklart borde alliansregeringen då ha hört hört varningsklockorna ringa inför valrörelsen nästkommande år. Men lyhördheten var nästan obefintlig. Regeringen bjöd på ett politiskt självmål. Enligt en tidningsuppgift lämnade drygt 300 000 väljare regeringspartierna under den perioden.

Under hela valåret 2010 fortsatte den mediala rapporteringen om stora brister i den nya sjukförsäkringen, då enskilda individer kom i kläm på ett förödmjukande sätt. Alliansregeringen kände väl till detta, men gjorde ingenting.

I valrörelsens slutskede var den röd-gröna oppositionen hårt pressad av dåliga opinionssiffror och gick då till offensiv i sjukförsäkringsfrågan. Den stora uppmärksamheten kring utförsäkringen av svårt sjuka Annica Holmquist gav de rödgröna draghjälp men kom mycket olägligt för alliansregeringen. Statsråden får inte får uttala sig i enskilda förvaltningsärenden, och det skapade svårigheter för regeringen. Men värst av allt var att stora grupper väljare plötsligt förstod att sjukförsäkringsfrågan hade hanterats på ett oförsvarligt sätt.

Alliansen var i valet mycket nära att få egen majoritet. Och inget tvivel kan finnas om att debatten om sjukförsäkringen i valrörelsens slutskede ledde till ett väljarflöde från alliansen till de röd-gröna. Och detta räckte för att alliansregeringens partier skulle hamna i minoritet och vad värre var – bana väg för Sverigedemokraterna som vågmästare i Sveriges riksdag.

Det var sjukförsäkringsfrågan som sänkte alliansen i valet 2010 och skapade dagens komplicerade parlamentariska situation. Alliansregeringen har det nu jobbigt men har själv ställt till problemet.

Som man bäddar får man ligga!

Anpassningens gränser

Jag känner avsky inför Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och öppna förakt för invandrare. Ingenting kan vara mer självklart än att alla människor har lika värde och att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Men också med en sådan inställning finns det gränser som inte ska förnekas. Jag är en vanlig blågul svensk och skulle inte klara av att flytta till Tensta i Stockholm eller Rosengård i Malmö. Om jag påstod motsatsen skulle det vara rent hyckleri.

Vi ska älska och respektera våra medmänniskor. Men vi har inte alltid förmåga att följa med på "hela resan".

På 1990-talet när jag var länsarbetsdirektör i Örebro län drev vi utvecklingsprojekt i den ryska regionen - och staden - Novgorod. Under en resa dit besökte jag den ryskortodoxa katedralen. Det var vid påsktiden och gudstjänsten blev för mig en stark kulturell upplevelse. En ortodox mässa med starka ljud-, ljus-, rök- och färgeffekter. Speciellt kommer jag ihåg att långt fram i folkmassan stod en liten kvinna i medelåldern vars hängivenhet under mässan var total. Hon grät och tårarna rann ymnigt. Hon var inför Gud. Äkta och med hela sin varelse.

Detta besök i Novgorods katedral glömmer jag aldrig. Men själv skulle jag med min svenska, frikyrkligt enkla bakgrund inte alls kunna vara en del av detta gudstjänstfirande. Jag är övertygad om att människorna där finner Gud och de har min djupa respekt. Men jag skulle inte klara att följa med dessa kristna bröder och systrar på "hela resan".

Vid ett tillfälle i Novgorod åt vi välkomstmiddag i ett kvinnokloster. En tydlig miljö av frid och gudstro. Men slutsatserna för mig blir samma som för mässan i katedralen. Djup respekt men ingen möjlighet att fullt ut vara med.

En fullständig anpassning till andra kulturer - eller till andra generationer/åldersgrupper - är omöjlig. Men om en sådan anpassning ändå krävdes, då skulle Gud vår skapare ha gjort sig skyldig till ett konstruktionsfel. För någonstans blir det stopp. Någonstans inom oss finns gränser som vi inte kan överskrida. Vi vill ha vår hemhörighet där vi känner igen oss. Vi vill finnas i sammanhang som vi kan identifiera oss med. Där vi känner oss hemma.

Och detta ger trygghet. Men också kraft säga ett rungande nej till alla former av fientlighet mot det som är främmande och okänt.

Varken hjärta eller hjärna

Alliansregeringen sitter kvar och det är bäst för Sverige. Om regeringen ändå i sista stund hade fallit hade detta varit självförvållat. Hanteringen av sjukförsäkringsfrågan var bedrövlig - Alliansregeringens eget präktiga självmål.

Grundproblemet med sjukförsäkringsfrågan är att Moderaterna (M) är för stora i regeringen och Kristdemokraterna (Kd) för små. Ett större Kd inom Alliansen skulle ha medfört en mer human hantering av sjukförsäkringen. Kd står ändå för mjuka värden - ett mänskligare Sverige.

Det har länge varit fullständigt klart att den nödvändiga omläggningen av sjukförsäkringen skulle producera tragiska fall av utförsäkring. Och lika självklart att Sahlin & Co skulle använda dessa människoöden som argument i årets valrörelse. Trots detta gjorde Alliansen i "krigets" slutskede sig själva till de rödgrönas kanonmat.

Men de vann valet! Ändå.

Nu blir (M) ännu större inom regeringen och de små partierna ännu mindre. Och därmed ökar risken att (M) - det gamla högerpartiets arvtagare - driver fram än större okänslighet i sociala frågor.

Alliansregeringen uppvisade varken hjärta eller hjärna i sjukförsäkringsfrågan. Och det skäms jag för! Ändå tycker jag det är bra att de har fått nytt förtroende. En regering med Kd som medaktör är alltid bättre än alla andra alternativ jag kan tänka mig.

Alliansregeringens fyra partiet måste från och med nu uppvisa en helt ny förmåga till empati och medkänsla inför svaga människor. Om de inte lyckas med detta faller nya människor offer för tuff och känslolös lagstiftning. Och om detta sker är det senast efter valrörelsen 2014 slutregerat för de fyra allianspartierna. Och därefter för lång tid framåt.

Det måste finnas en framkomlig politisk väg i Sverige mitt emellan högerns hjärtlöshet och vänsterns bidragsflum.

Jag kryssar Sturesson!

Jag tillhör Kd:s kärnväljare och har aldrig röstat på något annat parti. Kd:s riksdagskandidat Stefan Sturesson uppfyller två för mig grundläggande krav: Han är radikal i sociala frågor - talar klartext om sjukförsäkringens omänskliga tillämpning - och han är konservativ i värdefrågor. På söndag får Stefan Sturesson mitt kryss.

Få saker har rört om så mycket i politiken som den möjlighet vi nu har att kryssa för kandidater på partilistorna. Detta är en stor maktförskjutning - från taktiska omröstningar på partimöten och ut i verkligheten till oss vanliga väljare.

Inom flera partier - däribland Kd - finns en konflikt mellan partiets klassiska politik och en nyorientering som för många upplevs som främmande. Kd:s nyorientering handlar om en ambition att bli ett vanligt allmänborgerligt parti i politikens mittfält i stället för att tydligt ta ställning för de grundläggande frågor som en gång var själva anledningen till att partiet bildades. Det som ger partiet mål och mening. För oss som utgör partiets kärnväljare gäller det nu att kryssa för en kandidat med genuint kristdemokratisk förankring och som inte helt okritiskt hänger med i de nya politiska sökvägarna.

Klassisk kristdemokratisk inriktning är att skydda de svagaste i samhället. Det innebär att vara radikal i sociala frågor, att våga säga ifrån när människor blir svårt utsatta. Sjukförsäkringens tuffa tillämpning under Alliansregeringens tid är ett nästan övertydligt exempel. Lika viktigt är det att vara konservativ i värdefrågor. Också värdefrågorna handlar om att skydda de svagaste i samhället. Det kan vara barnen i familjer med alkoholmissbruk. För att inte tala om det ännnu ofödda livet.

Stefan Sturesson har tydligt profilerat sig med den här inriktningen.

Och han får mitt kryss!

Smart politik och rena fadäser

Som politisk slughet och taktik är det svåröverträffat att Moderaterna, det "nya arbetarpartiet", påstår sig gilla den svenska arbetsrätten (sist in/först ut vid uppsägningar). Moderaterna bejakar alltså den av arbetsgivare och högerpolitiker mest avskydda principen på svensk arbetsmarknad. Och för Socialdemokraterna och LO blir det nästan omöjligt att "komma åt" Moderaterna när dessa försvarar en av vänsterpolitikens klenoder i svensk lagstiftning.

Moderaterna har varit sluga och smarta i den här frågan men knappast ärliga. Jag kan inte tro på att Moderaterna - det gamla högerpartiet - gillar den svenska arbetsrätten.

Centerpartiet och Maud Olofsson har ställt till det för sig. Deras stora grej i årtionden har varit att stoppa kärnkraften. Och nu är de med och sätter fart på kärnkraftutbyggnaden. Personligen tycker jag visserligen att detta är bra. Men för Centerpartiet är det en katastrof. De har gjort sig av med en av partiets grundläggande idéer. Partiets paradfråga. Dessutom skäller Centerpartiet på den svenska arbetsrätten och framstår allt mer som den borgerliga alliansens lilla högerflank.

Centerpartiet och Maud Olofsson har i kärnkraftfrågan gjort en stor energi- och klimatpolitisk insats. Men för partiet kan den bedriften ha varit värsta tänkbara fadäs - början till slutet. Jag lutar åt att det på lite sikt är "kört" för Centerpartiet.

Folkpartiet är, sägs det, ett liberalt parti. Jan Björklund och Folkpartiet vinner sina nuvarande framgångar på att de kräver ordning och reda i skolan. Dessutom spelar de lite lagom på främlingsfientliga känslor hos svenska folket. Ingenting av detta har någon egentlig koppling till ett liberalt parti. När det gäller skolan har Björklund fångat upp en fråga som ligger i tiden och där han förhoppningsvis själv har en stark personlig övertygelse. Men även en socialdemokratisk regering hade blivit tvungen att röja i skolfrågan. Om de rödgröna vinner valet 19 september låter de med säkerhet Björklunds skolreformer få vara i fred. Glada att de själva slapp hålla i yxskaftet!

Björklund och Folkpartiet, de är smarta. Men deras framgångsfrågor har ingen koppling till liberalism eller ett liberalt parti.

Kristdemokraterna har länge levt farligt nära fyraprocentspärren. Troligen klarar sig partiet i valet 19 september. Kristdemokraterna har fortfarande möjligheten att blåsa liv i sina gamla paradfrågor, det som ger partiet mål och mening. Det handlar om att vara värdekonservativ men samtidigt radikal i sociala frågor. Värdekonservatismen är inte utkastad från partiet men ligger i något slags vintervila. Och där finns partiets potential för att växa. Den insikten har dock inte än nått fram till Göran Hägglund och hans närmaste omgivning. Som exempel kan nämnas att den restriktiva alkoholpolitiken - en värdekonservativ profilfråga för partiet - inte ens nämns valmanifestet. Däremot står det en del om kamphundar.....

Kristdemokraterna har inte varit smarta. Men det är inte"kört" - än.

Socialdemokraterna hade sin chans till nystart efter katastrofvalet 2006. En allians med Miljöpartiet - det som Mona Sahlin ville ha - hade mjukat upp det gamla betongpartiet, Socialdemokraterna. Och i regeringställning kunde dessa två partier lugnt ha räknat med troget stöd från Vänsterpartiet. Men Mona Sahlin blev överkörd av sitt parti och tvingades ta med Vänsterpartiet och Lars Ohly i båten. Detta var troligen den mest ödesdigra styrning Mona Sahlin kunde utsättas för av sina partivänner. Svenska fertila kvinnor uppmanas nu använda bröstpump för att uppnå vänsterpolitiska mål. Och USA ska plocka hem sina trupper utomlands. Kanske rent av också från Sydkorea......

Socialdemokraterna har inte varit smarta. Att planera regeringsbildning ihop med Vänsterpartiet måste beskrivas som en fadäs för att inte säga ren dumhet. Efter 19 september blir det byte av partiledare och ajöss till Vänsterpartiet för lång tid framåt.

Vänsterpartiet och Lars Ohly är stora vinnare i årets valrörelse. Socialdemokraterna fixade att det gamla kommunistpartiet blev rumsrent. Lars Ohly har hjälpligt samverkat i den rödgröna oppositionen men han har också profilerat sig på ett sätt som attraherar klart vänsterpolitiskt sinnade svenskar. Min elaka tolkning är att Lars Ohly sedan en tid tillbaka har förstått att det är "kört" för de rödgröna som regeringsbildare. Och då använder han sin uppmärksammade position hos dessa rödgröna vänner för att stärka sitt eget parti. Och i det sammanhanget är utrikespolitik med udden mot USA mycket användbart som röstfångare. Bröstpumpar också, för den delen.

Vänsterpartiet och Lars Ohly ligger bland riksdagspartierna längst från mina egna idéer. Men de har varit riktigt smarta i valrörelsen. Och Socialdemokraterna har bjudit på generös hjälp.

Om Miljöpartiet vill jag bara säga att Peter Eriksson verkar sömning alla tider på dagen och att Maria Wetterstrand är en alert politiker som inger visst förtroende.

Sverigedemokraterna vill jag över huvud taget inte kommentera. Det känns bäst så.

Jag har länge undrat.......

Jag har länge undrat hur länge de rödgröna ska låta Kd vara i fred om alkoholpolitiken och så kallad gårdsförsäljning av alkoholdrycker. Men nu behöver jag inte undra längre.

I Jönköpings län finns de här tre "regionala" Internetsajterna och där har debatten inletts:

http://www.jonkoping.nu/

http://www.hogland.nu/

http://www.finnveden.nu/

Peter Wejderud, den socialdemokratiska broderskapsrörelsens ordförande, skriver på alla dessa tre sajter en debattartikel och frågar Kd hur partiet kommer att ställa sig till gårdsförsäljning av alkoholdrycker. Wejderuds prognos är att Kd kommer att tvingas vika sig för Moderaterna.

Ordet gårdsförsäljning låter oförargligt. Men det handlar om att ett stort antal svenska producenter av alkoholdrycker ska få sälja direkt till allmänheten. Därmed undermineras Systembolagets monopol som är själva grundbulten i den svenska restriktiva alkoholpolitiken.

Alf Svensson, Sverre Larsson och Bengt Westerberg är tre kända svenskar som var för sig har uttalat kraftiga varningar.

Maria Larsson och Kd har skapat en dimridå kring den här frågan. Maria Larsson har tillsatt en ny utredning trots att frågan redan är utredd. Och hennes uttalanden om gårdsförsäljning av alkoholdrycker har varit allt annat än negativa.

Nu öppnas debatten i denna känsliga fråga.Och kritiken mot Kd kommer från vänster!

I Jönköpings län får Kd inte misslyckas. Partiet fick där nio procent av rösterna i riksdagsvalet 2006!

För Kd finns inget annat alternativ än att klippa av hela frågan och svara Broderskapsrörelsens ordförande att gårdsförsäljning av alkoholdrycker inte kommer att tillåtas.

Fortsatt oklarhet innebär stora risker 19 september.

Mona Sahlin - skicklig politiker med omöjligt uppdrag

Jag har aldrig gillat politikern Mona Sahlin. I torsdags kväll utfrågades hon i TV och jag bestämde mig för att lyssna förutsättningslöst och hålla ut tills programmet var slut. Och jag tvingades ändra min bedömning. Mona Sahlin är en skicklig politiker. Hennes stora problem är att Socialdemokraterna har gett henne ett uppdrag som ingen vanlig dödlig kan klara.

Jag röstar på Kristdemokraterna och jag diskuterar här enbart Mona Sahlins politiska kapacitet. Inte hennes åsikter.

Vid valet 2006 hade Socialdemokraterna i flera årtionden bestämt Sveriges politiska agenda. All politik var mer eller mindre socialdemokratisk. Men år 2006 tog det slut. Och det rejält. Göran Persson avgick och en rad Socialdemokrater med väl utvecklad självbevarelsedrift tackade nej till att bli Perssons efterträdare. Men Mona Sahlin, hon tackde ja.

Ett stort och rejält tilltufsat parti skulle nu återvinna sin ära och härlighet från fornstora dar. Och Mona Sahlin begrep - i motsats till Göran Persson - att nära samverkan med något annat parti måste inledas. Hon valde Miljöpartiet.

En allians med enbart Miljöpartiet var en lysande idé. Socialdemokraterna, det gamla ointagliga betongpartiet, skulle nu mjukas upp med lite grön politik och en halvflummig syn på ekonomisk tillväxt. Och det äventyret var för Socialdemokraterna fullständigt ofarligt. Miljöpartiet skulle alltid vara lillebror och Socialdemokraterna skulle kunna bestämma i stort sett allting. Precis som Moderaterna styr och ställer över småpartierna i den nuvarande borgerliga alliansregeringen.

Mona Sahlin fick inte som hon ville utan blev överkörd av sitt parti. Det blev protester i de djupa leden och Mona tvingades bjuda in också Lars Ohly och Vänsterpartiet i samarbetet - ett parti som skulle ställa krav på politiskt inflytande. Och den händelsen blev - tror jag - början till slutet för Mona Sahlin som en av Sveriges toppolitiker.

Vid partiledarutfrågningens första del i torsdags kväll klarade Mona Sahlin mycket skickligt en rad stora politiska frågor. Men sedan åkte en skylt upp med text hämtad från de rödgrönas (Lars Ohlys) utrikespolitik, nämligen att USA ska ta hem sina militära styrkor utomlands. Då var det "kört" för Mona och hon repade sig aldrig riktigt i den fortsatta utfrågningen. Hon försökte klara ut frågan om hemtagning av USA:s trupper utomland men lyckades av begripliga skäl inte förklara denna stolliga idé. En följdfråga gällde om USA just nu bör ta hem sina trupper från Sydkorea. Och det tyckte inte Sahlin var så lämpligt........

Prognosen inför 19 september är långt ifrån lysande för de rödgröna och Mona Sahlin. Men jag tror inte längre att Sahlin är de rödgrönas stora problem. Inte heller tror jag att Reinfeldt, Olofsson, Hägglund och Björklund ska ta åt sig äran för en kommande borgerlig valseger. Nej, berömmet bör gå till de Socialdemokrater som tvingade Mona Sahlin att bjuda med Vänsterpartiet och Lars Ohly på seglatsen i det politiska havet.

Mona Sahlin är en skicklig politiker som har hamnat i dåligt sällskap. Tveklöst står ett katastrofval för dörren som tvingar Mona Sahlin att byta jobb.

Kd - självklart! Men vem ska ha krysset?

De tänker faktiskt fel, dessa mina vänner och bekanta som tidigare har röstat på Kd men nu är tveksamma. Jag delar deras kritiska inställning till partiets omorientering i klassiska Kd-frågor. Men Kd är fortfarande det utan konkurrens bästa alternativet också för oss som starkt framhåller kristna grundvärderingar och vill ha politisk fokus på de allra svagaste i samhället.

Det finns också ett mycket krasst motiv till att rösta på Kd: Om partiet åker ur riksdagen förlorar den borgerliga alliansen regeringsmakten.

Inom flera partier - däribland Kd - finns en konflikt mellan partiets klassiska politik och en nyorientering som för många upplevs som främmande. För Kd handlar det om en ambition att bli ett "vanligt" allmänborgerligt parti i politikens mittfält i stället för att tydligt ta ställning för de grundläggande frågor som en gång var själva anledningen till att partiet bildades.

Få saker har rört om så mycket i politiken som den möjlighet vi nu har att kryssa för kandidater på partilistorna. Detta är en stor maktförskjutning - från taktiska omröstningar på partimöten och ut i verkligheten till oss vanliga väljare.

Möjligheten att kryssa för kandidater har också inspirerat Kd-politiker med olika position på listorna att genomföra personliga kampanjer. Det mest kända exemplet är inkryssningen av Alf Svensson till Europaparlamentet. En händelse som tveklöst räddade kvar Kd i detta parlament eftersom partiets eget förstanamn på listan med största säkerhet var chanslöst.

Här i Västmanland finns det två riksdagskandidater för Kd som har gått ut i personliga kampanjer för att bli inkryssade till riksdagen: Amanda Agestav och Stefan Sturesson.

Stefan Sturesson har mer allmänt deklarerat att han står för de traditionella politiska värderingarna inom Kd - äktenskapet, familjen, det ofödda livet o s v . Mer konkret har Sturesson deklarerat att han i riksdagen tänker ta upp kampen för att minska antalet aborter. Var Amanda Agestav står i dessa frågor vet jag inget om men det kan bero på att jag inte har ansträngt mig tillräckligt för att skaffa information.

En annan traditionell Kd-ståndpunkt har varit att försvara den restriktiva alkoholpolitiken för att motverka alkoholens enorma skadeverkningar. Av allt att döma pågår i alkoholfrågan en uppluckring inom partiet med folkhäsominister Maria Larsson som mest framträdande namn. Jag har frågat Agestav och Sturesson var de står i alkoholpolitiken men ingen har ännu svarat. Tystnad är givetvis också ett tydligt svar.

Mer allmänt är både Agestav och Sturesson bra namn. Men mitt kryss hamnar hos den som mest tydligt tänker jobba enligt Kd:s klassiska politiska värderingar - de frågor där Kd:s kärnväljare känner igen sig och är villiga att återvända till och rösta på partiet.

Om Agestav eller Sturesson - eller helst båda - tydligt ställer upp för klassisk Kd-politik skulle det kunna väcka nytt liv och engagemang hos partiets kärnväljare i Västmanland. Och därmed skulle möjlighetrna högst påtagligt öka för Kd i Västmanland att få en egen representant i riksdagen.

Var står Agestav och Sturesson i alkoholpolitiken?

Två Kd-politiker i länet, Amanda Agestav och Stefan Sturesson, har klargjort att de bedriver personliga valkampanjer för att bli inkryssade i riksdagen.

En klassisk Kd-fråga som ligger och jäser under ytan är alkoholpolitiken och främst frågan om gårdsförsäljning av alkohol.

Gårdsförsäljning av alkohol innebär att ett stort antal producenter ska få sälja alkoholdrycker direkt till allmänheten.

Det enda riktigt säkra i alkoholpolitiken är det klara sambandet mellan alkoholens tillgänglighet och missbrukets omfattning.

Mycket tyder på att Kd som parti är berett att offra den svenska restriktiva alkoholpolitiken för att kunna samarbeta i regeringen. Gårdsförsäljningen av alkohol har begravts i en utredning - till efter valet - men folkhälsominister Maria Larssons intentioner i frågan går inte att missuppfatta: Gårdsförsäljning av alkohol direkt till allmänheten, ska genomföras om det bara hjälpligt går att skruva ihop med systembolagets monopol. Ett monopol som är själva grundbulten i den svenska restriktiva alkoholpolitiken.

Nu har förre partiledaren, Alf Svensson, tillsammans med EU-parlamentariker från tre andra partier - (s), (v) och (fp) - på Svenska Dagbladets Brännpunkt fullständigt “sågat” Maria Larsson tilltänkta gårdsförsäljning av alkohol. Här är adressen till artikeln:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/gardsforsaljning-emot-eu-regler_5117859.svd

I Jönköpings län med många kristna nykterhetsvänner fick Kd i senaste riksdagsvalet 9 procent av rösterna. Det är högst sannolikt att den rödgröna oppositionen tar upp gårdsförsäljningen i valrörelsens slutskede och detta skulle bli ett strupgrepp på Kd - ett angrepp från vänster i en klassisk Kd-fråga. Och då är det mycket troligt att Kd tappar fotfästet i Jönköpings län vilket kan bli slutet för Kd som riksdagsparti. Och därmed slutet för Alliansen som innehavare av regeringsmakten.

Frågan om gårdsförsäljning av alkohol handlar om mycket mer än valtaktik. Främst om hur barnen mår i familjer med alkoholmissbruk. Men dessutom är det en valtaktisk fråga. Gårdsförsäljning av alkohol kan bli tuvan som stjälper hela lasset för Kd som riksdagsparti.

Mycket hänger på om den rödgröna oppositionen kvicknar till och ser gårdsförsäljningens propagandamässiga potential.

Jag är intresserad av var riksdagskandidaterna Agestav och Sturesson står i den här frågan.

Hoppas bara att ingen av dessa kandidater säger att gårdsförsäljning av alkohol är något litet och marginellt. Det påståendet är nämligen rent nonsens.

När religionsfriheten blir orimlig

Visst kan man misstänka att utbildningsminister Jan Björklunds utspel om lagstiftning mot heltäckande klädsel (burka/niqab) i skolan är ful valtaktik där han fiskar i grumliga, främlingsfientliga vatten. Men i sakfrågan har Björklund rätt. Vem vill ha sina barn i en skola där läraren bara visar ögonen? Och vem vill i sjukvården träffa en läkare som tittar fram i en långsmal öppning mellan pannan och näsan?

Både i skolan och på många arbetsplatser är kommunikation mellan människor en huvudfråga. Vem som helst borde kunna inse hur omöjligt det blir att ha en effektiv kommunikation om en eller flera deltagare i ett samtal bara visar ögonen.

Kravet på kvinnor att bara visa ögonen är naturligtvis inte kontroversiellt i samhällen med kvinnoförtryck. Om kvinnor ska hållas i underläge är det tvärtom en utmärkt metod att förbjuda visning av ansiktet. Men när kvinnor från dessa odemokratiska samhällen kommer till Sverige och andra västländer ska de fungera i miljöer där män och kvinnor har samma möjligheter och rättigheter (skola, arbetsliv o s v). Och det är solklart att det blir konfrontation när symboler för kvinnoförtryck som burka/niqab förs in i dessa öppna och demokratiska sammanhang och där ställer till med rent praktiska problem

Att ha heltäckande klädsel, burka/niqab, är en en självklar rättighet. Men att hävda den rätten på en arbetsplats där människor ska fungera tillsammans är orimligt - även om det sker i demokratins och religionsfrihetens namn.

Utbildningsminister Björklunds utspel mitt under valrörelsen om burka/niqab kan ha mindre vackra motiv. Men det ligger ändå helt i linje med hans allmänna krig mot flum i den svenska skolan.

Journalistik som maktutövning

Aftonbladet inledde Littorinaffären med mycket hög svansföring. I dag ser det annorlunda ut. Tidningen befinner sig i försvarsställning och tvingas förklara sina arbetsmetoder. Och spekulationer finns redan om att Aftonbladet skulle bli fälld i ett eventuellt tryckfrihetsmål.

Ett demokratiskt samhälle måste ha fri radio/TV och fria tidnngar. Och journalisterna har en självklar rätt att gräva fram för makthavarna obehagliga sanningar. Men dessa grävande journalister måste arbeta seriöst och med god yrkesetik. Och med det perspektivet ger Littorinaffären anledning till funderingar.

Som oseriös företeelse är den grävande journalistiken livsfarlig.

Tragiken för Sven Otto Littorin personligen är redan ett faktum. När han beskylldes för att ha köpt sex hade han egentligen bara ett alternativ, d v s att avgå som minister i den svenska regeringen. Dock kunde skadan ha blivit mindre om han och statsministern hade uppträtt rakare och utan krumbukter.

Men nu gäller det Aftonbladets roll i Littorinaffären.

Några funderingar:

1.
Vad hade Aftonbladet förväntat sig när de på Visby flygplats konfronterade Littorin med det påstådda sexköpet? Trodde de att han skulle säga så här: "Jaha, jag har köpt sex en gång. Och priset var 2000 kronor." Begrep inte Aftonbladet att nekandet - oavsett eventull skuld - var självklart eftersom det påstådda brottet var preskriberat och aldrig skulle kunna bevisas. Det kriminella ligger i köpet/betalningen och vi kan lugnt förutsätta att dessa affärer görs utan kvitto.

2.
Aftonbladet säger nu att ingen publicering skulle ha skett om Littorin hade gett tidningen en dementi. Men det verkar helt klarlagt att en pressekreterare redan samma dag som Littorin kom till Visby lämnade en dementi till Aftonbladet. Tidningen menar att de ville tala själva med Littorin. Men det påståendet är ju naivt i överkant. Skulle Aftonbladets journalister ha befälsrätt över svenska ministrar och hur de skickar sina budskap till massmedia? Pressekreterare har en självklar roll i sådana sammanhang.

Det finns också uppgifter om att Littorin de facto dementerade redan på Visy flygplats när han konfronterades med beskyllnignen om sexköp. Om det stämmer måste dementifrågan anses helt klarlagd.

3.
Låg det möjligen i Aftonbladets intresse att undvika en klar dementi från Littorin så att de kunde genomföra publiceringen? För Littorins eventuella sexköp var ju ett scoop! Och det är inte ett dugg konspiratoriskt att fråga sig varför denna sensationella nyhet råkade komma just under Almedalsveckan och mitt under en kritisk valrörelse.

4.
I smutsiga valrörelser kan skandaler inplanteras för att skada motståndaren. Frågan infinner sig osökt om beskyllningen mot Littorin var inplanterad? I så fall, förhoppningsvis, utan Aftonbladets kännedom.

5.
Var går gränserna för den grävande journalistiken? Om makthavare kan fällas bara genom ett påstående om lagbrott och hot om publicering, då har den grävande journalistiken övergått från en granskande uppgift till ren maktutövning.

Littorinaffären kommer att klarläggas ytterligare. Sista ordet är inte sagt men med den vändning som frågan tagit de senaste dagarna börjar det lukta illa om Aftonbladets roll i denna tragiska historia.

Och frågan blir till slut: Om alla makthavare ska granskas, vem ska då granska den makt som utövas av de grävande journalisterna?

Vad Littorin borde ha sagt

Det kan låta anspråksfullt. Men jag vet vad Sven Otto Littorin borde ha sagt vid den beryktade presskonferensen i onsdags:

"Jag upplever en besvärlig och tragisk vårdnadstvist som också har uppmärksammats i massmedia. Inte ens mina barn har fått vara i fred för journalister. Detta är på gränsen för vad jag klarar av. På Visby flygplats i går kväll kom en reporter från Aftonbladet och påstod att jag har gjort mig skyldig till en brottslig handling - köp av sex för ett antal år sedan. Självklart är detta inte sant men det blev "droppen". Nu får det vara nog. Jag orkar inte mer och jag avgår som arbetsmarknadsminister".

Med ett uttalande som detta hade Littorin huggit huvudet av hela den här historien. Han hade som person blivit ointressant och det hade aldrig blivit någon Littorinaffär..

Nu valde Sven Otto Littorin att paketera sina komplexa personliga problem i en snyfthistoria med sina tre namngivna barn i centrum.

Statsminister Fredrik Reinfeldts hantering av frågan lämnar också en del övrigt att önska.

Den som ska slingra sig eller förtiga vissa delar av sanningen måste vara väldigt smart. Mer smart än Littorin och Reinfeldt.

Att mörka lyckas nästan aldrig. Människor - journalister och andra - är nämligen ine dumma.

Behöver man vara behövd?

Min mamma, Hillevi Hallström, blev ganska gammal men hon klagade aldrig över ålderdomens krämpor. Det svåra med den sena ålderdomen var, tyckte hon, att ingen behövde henne. Själv har jag nu varit pensionär några år och tillstår gärna att jag finner stor glädje i att fortfarande vara behövd, i varje fall av min familj.

På det personliga planet är det väldigt normalt att tänka så. Vi vill vara nyttiga och behövda. Men som ett allmänt synsätt på oss människor är det mycket farligt. Människan får inte värderas efter graden av nytta - en produktionsfaktor som kan avvecklas när utfallet blir för dåligt.

Jag och min fru tycker mycket om hundar och nu har vi den tredje. De två tidigare hundarna blev till sist gamla, sjuka och orkeslösa - och inte längre till någon nytta eller glädje. Mitt förfärliga uppdrag blev i båda fallen att åka till veterinären och komma hem igen utan hund.

En människa är en människa och en hund är en hund.

Från kristna utgångspunkter är den principiella synen på människovärdet fullständigt klar. Människan är unik, en evig varelse. Ingen koppling finns mellan människans värde och vad en individ kan prestera. De allra svagaste som inte kan uträtta någonting alls har samma värde som de mest vitala och begåvade. Och detta behöver inte bevisas. Det är höjt över diskussion.

Frågan i rubriken låter så här: Behöver man vara behövd?

Den kristna trons svar är självklart: Nej!

Men om vi ser på samhällsutvecklingen finns det anledning till oro.

Den kristna människosynen har i dag inget som helst genomslag utan den dominerande uppfattningen är att människan är det mest högtstående djuret i en lång utvecklingskedja. Därmed finns inte längre någon värdegrund som skyddar mänskligt liv. Höga aborttal och dödshjälp blir i det sammanhanget inget onaturligt utan en självklar konsekvens av att synen på människovärdet har devalverats.

I en sådan jordmån växer och frodas ett nyttotänkande. Med den yttersta konsekvensen att alla - för att klara sig - måste vara behövda.

När argumenten tryter.

Den som i debatter eller samtal kommer i underläge behöver inte bli orolig eller ledsen. När argumenten tryter gäller det bara att snabbt tillgripa något av de mer eller mindre ohövliga knep som finns att tillgå och som gör motparten försvarslös.

Ett aktuellt exempel handlar om ett meningsutbyte mellan pastorn och tidigare EFK-ordföranden Stefan Swärd och domprosten i Storkyrkan, Åke Bonnier. I samband med det kungliga bröllopet dristade sig Swärd till att i Svenska Dagbladet kritisera Svenska Kyrkan för att vid bröllopet ha tonat fram nästan som en statskyrka. Dessutom hade Swärd synpunkter på själva vigselgudstjänsten. Åke Bonnier - en av vigselförrättarna - reagerade snabbt på sin blogg men hade uppenbarligen svårigheter med Stefan Swärds effektiva argumentering. Dock blev domprosten inte rådlös utan löste problemet med följande anmärkningsvärda avslutning på sitt blogginlägg:

För inte är det väl så att pastor Swärd egentligen skulle vilja varit med själv och njutit av konserten eller assisterat i vigselgudstjänsten?

Är det kanske som det gamla uttrycket säger:

"Surt sa räven om rönnbären.."?

Efter en jämförelse med räven och de sura rönnbären tystnar de flesta. Även den som i själva sakfrågan har ett klart övertag.

Det förvånar speciellt i det här fallet att en av de högre dignitärerna inom Svenska Kyrkan använder en så billig metod för att skaffa sig ett övertag mot en kollega på den frikyrkliga sidan. Inte ens som ett högst eventuellt skämt går domprostens tilltag att försvara.

Med bemötande av det här slaget kan alla meningsmotståndare besegras. Det gäller bara att - kanske lite skojfriskt - använda fantasin. Gärna ifrågasätta de personliga motiven, där beskyllning för avundsjuka är ett av de grövre exemplen. Eller att antyda personliga problem och mitt i samtalet fråga: "Hur mår du egentligen?". O s v.

Att beskylla för avundsjuka eller på annat sätt slå under bältet är osympatiskt. Främst därför att den som drabbas tillfälligt sätts ur spel och inte kan försvara sig. Vilket i och för sig är själva poängen och syftet när den här typen av debatt- och samtalsknep används.

Kungliga bröllopet - så här efteråt

Jag känner en barnslig stolthet över att Daniel, grabben från Ockelbo, efter sitt tal fick stående ovationer från kejserliga och kungliga högheter och från det översta sociala skiktet i Sverige. Daniels tal har beskrivits som en retorisk knockout.

Man kan fråga sig varför vi under vigseln i Storkyrkan blev så berörda av Victorias och Daniels kärlek. Lite anspråksfullt kanske, men jag tror jag vet svaret: De hade fått kämpa för sin kärlek till varandra. Det hade länge legat i luften att Daniel från Ockelbo inte skulle duga som kronprinsessans gemål. Denna kärlekshistoria kunde ha slutat med att Victoria hade avsagt sig tronföljden för att få gifta sig med Daniel. Eller att hon hade svikit Daniel och gjort dem båda olyckliga. Men så blev det ett lyckligt slut. Daniel blev prins och kronprinsessan blev hans fru.

Nu har vi upplevt några veckor av rojalistisk yra och troligen kommer monarkins och kungahusets popularitet att öka igen efter detta fantastiska sagobröllop. Men själv vill jag försöka tänka klart och inte ryckas med.

Victoria råkar vara en kompetent tronföljare. Vi har en arvtagare till kronan som uppfyller alla rimliga krav på kompetens. Och hon har fått en man vid sin sida som kanske i flera avseenden överglänser medlemmarna av familjen Bernadotte.

Men om man ser frågan principiellt och i ett längre perspektiv - fundera! Att ärva jobbet som statschef i Sverige. Ett jobb man kanske inte vill ha eller är direkt olämplig för. Och att dra med sig hela familjen i de förmåner och arbetsuppgifter som befattningen för med sig.

Och vad händer den dag familjen Bernadotte levererarar en tronföljare som är för "kort i rocken" för det här jobbet? Kanske socialt obegåvad för denna befattning som i huvudsak innebär att representera Sverige. Min enkla slutsats är att monarkin i Sverige överlever så länge den som står i tur att ärva kronan räcker till för jobbet och lyckas väcka det svenska folkets sympati. När dessa förutsättningar inte längre finns är det slut.

Det behövs inte mycket analys för att komma fram till att monarkin är orimlig i en modern demokratisk stat. .

Ändå tror jag det är lugnast för Sverige om vi tills vidare behåller detta absurda system.

När sans och måtta flyger iväg.....

Det finns frågor som inte kan diskuteras utan att inlägg dyker upp som saknar både respekt för fakta och analys. Tre återkommande teman av det slaget är Livets Ord, Israel och homosexualitet.

När Livets Ord diskuteras infinner sig alltid kommentarer av det här slaget:
"Familjeministriet som styrs med järnhand, kännetecknas av censur och avsaknad av såväl fritt tänkande som reflektion. Makt och rädsla går hand i hand.
(Stefan Swärds blogg, inlägget Benny Hinn, kommentar 34)

Aktionen Ship to Gaza var en komplicerad historia. Vänsterledaren Lars Ohly kallade Israel för "Satans mördare" men glömde sådana detaljer som att Gaza styrs av Hamas, en organisation som utsätter södra Israel för ständig raketbeskjutning, och att blockaden mot Gaza handlar om att förhindra införsel av råmaterial till bomber och raketer.

Homosexfrågan är aktuell i en ny variant. Tidningen Dagens chefredaktör och ansvarige utgivare, Elisabeth Sandlund, har tackat nej till annonsering i Dagen om ett läger för kristna homosexuella. Ett barn kan förstå att Dagen har en profil som omöjliggör sådan annonsering - oavsett vad Elisabeth Sandlund har för personlig uppfattning om HBT-frågor. Ändå har en debatt rasat på www.dagen.se/blogg/ledarblogg med tämligen sanslös kritik mot tidningens ansvarige utgivare.

Slutsatsen måste bli: När sans och måtta flyger all världens väg blir debatter ganska meningslösa.

Och till sist ett tankeexperimentet i annonseringsfrågan:

Vilka beslut skulle fattas av berörda tidningar.......

om Moderata samlingspartiet bestämde sig för att satsa ett stort antal millioner på annonsering i LO-tidningen på temat Moderaterna som det nya arbetarpartiet?

om Livets Ord satsade rejält på en annonskampanj i RFSL-tidningen Kom Ut med argumentation mot en homosexuell livsstil?

om Organisationen Ja till Livet ville genomföra en annonskampanj om restriktiv abortsyn i Vänsterpartiets organ Vänsterpress?

Också Per Gahrton kan ha rätt......

Per Gahrton tillhör inte mina politiska favoriter. Men jag läste för några år sedan ett uttalande han gjorde om Kristdemokraterna (Kd) som jag utan vidare kan instämma i. Gahrton hade då gjort en genomgång av de svenska politiska partiernas möjligheter att överleva på sikt och hans prognoser var inte så positiva. Men om Kd sa han ungefär så här: Det partiet skulle kunna bli kvar om det behöll sin värdekonservativa profil.

Per Gahrton påstod, med andra ord, att det finns en efterfrågan i samhället på värdekonservativ politik.

Själv tillhör jag de värdekonservativa inom Kd och jag vill först av allt tala om vad denna politiska inriktning betyder för mig.

Som värdekonservativ är jag klart positiv till det svenska välfärdssamhället och att en trygghetsskapande välfärd ska betalas gemensamt av alla, d v s med skatter. Vidare är jag positiv till ekonomisk tillväxt som ger förutsättningar för ett fortsatt gott välfärdssamhälle. Tilläggas bör att skatter och förmåner ska vara så utformade att det stimulerar till arbete.

De värdekonservativa idéerna innebär bland annat följande:
- Det av samhället sanktionerade äktenskapet ska vara mellan man och kvinna
- Alkoholpolitiken ska skydda de svagaste i samhället och därmed vara restriktiv
- Abortpolitiken ska vara sådan att antalet aborter så långt som möjligt begränsas

Kd:s nuvarande försök att vara ett allmänborgerligt parti i den svenska politikens mittfält är förödande. Partiets värdekonservativa profil har nästan suddats ut och Kd:s kärnväljare känner inte igen sig. Kompromissviljan är stark och det finns knappast någon fråga som är så viktig för partiet att Kd skulle lämna samverkan i regeringen.

När det gäller äktenskapsfrågan vek sig Göran Hägglund i slutändan för de övriga partierna.

Kd har släppt sin tidigare övertygelse i alkoholpolitiken och är på väg att sanktionera gårdsförsäljning av alkohol. Det innebär att antalet försäljningsställen ökar kraftigt. Och Kd har i den frågan kommit på kollisionskurs med nykterhetsrörelsen.

Göran Hägglund var bara allt för villig att under en riksdagsdebatt gå Lars Ohly till mötes och införa den så kallade abortturismen.

Som sammanfattning kan sägas att livet blir farligt för ett politiskt parti som sviker sina kärnväljare och överger sina hjärtefrågor - det som ger partiet legitimitet.

När Kd lämnar sin värdekonservativa profil sopas partiets grund undan. Och det blir oklart för väljarna varför partiet över huvud taget finns till.

3,9 procent i senaste SCB-mätningen!

Var finns de Kd-kandidater som vågar kliva fram och bli inkryssade i riksdagen genom att stå för de värdekonservativa idéerna?

Valet 19 september blir ett ödesval för Kd.

Kulturkrocken

Stefan Swärd - tidigare ordförande i Evangeliska Frikyrkan (EFK) och nu pastor i Elimkyrkan, Stockholm - har en mycket intressant blogg där intensiva debatter förs främst om svensk frikyrklighets interna frågor. Den som är intresserad kan klicka här: http://stefansward.se/

Livets Ord i Uppsala har sin årliga Europakonferens i augusti och då kommer den omstridde USA-predikanten Benny Hinn dit. När detta blev känt blev det stor uppståndelse på Swärds blogg. Aktionen Ship to Gaza inträffade samtidigt och togs också upp av Stefan Swärd som en viktig fråga. Men denna världspolitiska händelse väckte inte alls samma intresse som att superpredikanten Benny Hinn skulle uppträda i en svensk talarstol.

Jag läste i mina yngre dar en eller ett par böcker av Benny Hinn. I dessa fanns ingenting att förargas över. I den nu aktuella debatten finns också väldigt lite som granskar och ifrågasätter Benny Hinns teologi och förkunnelse. Och då uppstår frågan varför han ändå retar så mycket folk.

Från Hinn-debatten kan följande påståenden nämnas: 1. Personkult, 2. Helandet görs till show, 3. Stora privata tillgångar, 4. Suspekta metoder för insamling av pengar, 5. Egna livvakter, 6. Eget jetplan.

Det här är svårsmält för oss svenskar. Men troligen inte för folk i USA. I den amerikanska kulturen där nästan allt i livet kan omräknas till dollar är det helt legitimt att en predikant ställer sig själv i centrum i en privat så kallad ministry. En stor predikant kan nog också åka i eget jetplan och ha livvakter utan att det blir protester. Och en väl tilltagen lön är säkerligen ingenting att moralisera över.

Slutsatsen blir att konflikten kring Benny Hinn inte så mycket handlar om hans teologi eller personliga moral. Motsättningen gäller i stället hans superamerikanska uppträdande och livsstil relaterat till svenska synsätt och värdringar.

En rejäl kulturkrock med andra ord.

Positionerna är låsta och diskussionen blir tämligen meningslös.

Och då tycker jag att alla som känner tillit inför Benny Hinn med glädje ska åka till Uppsala i augusti. Vi som har större eller mindre svårigheter med hans sätt att uppträda och leva bör nog i stället stanna hemma och lyssna till någon mindre predikant.

Vi kan också fundera över situationen i Israel, Gaza och Mellanöstern. Möjligen är den frågan lika viktig som Benny Hinns besök i Uppsala.

Drevet går ........

Aktivisterna i Ship to Gaza framstår i massmedia som fredsänglar. Deras båtar var lastade med 700 människor och 10.000 ton förnödenheter.

Israel demoniseras. Och drevet går.......

Mats Tunehag är utrikesredaktör på tidningen Världen idag. Han har på sin blogg redovisat de humanitära insatser som staten Israel reguljärt gör för befolkningen i Gaza.

Hur rättvis är egentligen den svenska massmediala bilden?

Här kommer Mats Tunehags text, något förkortad.

Läs och bedöm själv!

För den som tror att Israel totalblockerar Gaza
Över en miljon ton humanitärt bistånd har kommit till Gaza från Israel under de senaste 18 månaderna vilket motsvarar nästan ett ton bistånd för varje man, kvinna och barn i Gaza.

Det inte är någon brist på mat i Gaza. Under Ramadan och Eid al-Adha, skeppade Israel in 11 000 boskapsdjur till Gazaremsan.

Medicinsk hjälp
Ingen palestinier nekas medicinsk vård i Israel. Om Hamas-regimen inte tillåter medicinsk vård i Israel, kan den israeliska regeringen inte göra något för att hjälpa patienten. Israel vill förenkla för alla som behöver medicinsk vård från Gaza såvida inte patienten är en känd terrorist eller liknande.

Israel upprätthåller en korridor för att överföra medicinska patienter ut ur Gaza och omkring 200 medicinsk personal går genom övergångarna varje månad. Israel hjälper också till att koordinera transfer av jordanska läkare till Gaza. ................

Sedan 2005 har palestinierna utnyttjat medicinska arrangemang mer än 25 gånger för att utföra terrorattacker.

Medicinsk utrustning
Under 2009, fördes 4 883 ton medicinsk utrustning och mediciner in.

Under det första kvartalet 2010, skeppade Israel 152 lastbilar med medicinsk utrustning till Gaza. Under en typisk vecka (maj, 2010) kom 37 lastbilar med hygienartiklar till Gaza landsvägen. .............

Elektricitet
Enligt en FN-rapport från maj 2010, kommer 120 megawatt (över 70 %) av Gazaremsans elektricitet från det israeliska elnätet medan 17 MW kommer från Egypten och 30 MW produceras i Gaza citys kraftstation.

Kniven på strupen

Vi vet inte än vilken part som har provocerat fram de tragiska händelserna kring aktionen Ship to Gaza. Detta ska faktiskt utredas. Men - det skulle kunna vara Israel, den enda demokratiska staten i området, som har gjort sig skyldig till oprovocerat våld. Och då blir för mig följande fråga och reflektion rimlig:

Om jag hade en rad ovänner och samtliga dessa ständigt försökte beröva mig livet, skulle jag då klara att alltid uppträda välövervägt och förnuftigt? Nej, självklart inte. Jag skulle då och då i ren skräck göra mig skyldig till överilade handlingar.

Israel har från 1948 och framåt varit ständigt hotat av aggressiva grannar som inte bara kräver en tvåstatslösning för palestinier och israeler utan som vill utplåna staten Israel. Hur kan någon då förvänta sig att Israel i alla lägen ska kunna agera klokt och med “lagom” mycket våld?

Med kniven på strupen är det svårt att fatta rätt beslut.

Monarkins låtsasvärld

Jag tycker Sverige ska behålla monarkin. I varje fall så länge familjen Bernadotte sköter sitt jobb. Vilket betyder att arvingar till tronen med rätt kompetens måste födas i varje generation.

Monarkin kan alltså vara OK. Men ibland tar jag mig för pannan. Till exempel detta med kungens brudöverlämning till Daniel och alla upprörda känslor det skapar.

Jag skulle förstå upprördheten om monarkin för övrigt var anpassad till ett modernt, demokratiskt samhälle. Men den är ju rakt igenom odemokratisk och en kvarleva från en svunnen tid. Om Victoria väljer att låta kungen överlämna sig till Daniel - vad då? Det är en detalj i ett skattefinansierat system som egentligen inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.

I denna låtsasvärld lär det också vara en fråga av konstitutionell betydelse att nuvarande statschef för fram kronprinsessan till den blivande maken - som ju först genom vigseln blir prins och hertig av Västergötland.

Den senaste nyheten från hovet är också intressant i sammanhanget: Sveriges kung Carl Gustaf funderar på att höja Daniel Westlings titel till Ers Kungliga Höghet Prins Daniel.

Om Daniel Westling får tilltalet Ers Kungliga Höghet kommer han på samma nivå som den övriga kungafamiljen.

Jaha. Och det är väl bra.

Alltihop är overkligt i ett modernt samhälle. Något slags teater. En maktlös kung som fått jobbet i arv och som delar ut titlar och privilegier till andra i sin familj.

Men det måste ändå sägas att det fungerar bra. Samhället blir stabilt och svenska folket har populära symboler att samlas kring. Med den utgångspunkten blir det också rätt att kungen för fram Victoria till den väntande grabben från Ockelbo. Och om Daniel blir en kunglig höghet så har symboliken blivit konsekvent genomförd.

Om vi ändå någon gång i stället för att ha en kung/drottning får välja en president med enbart ceremoniella uppgifter, då ska jag rösta på Victoria - om hon kandiderar. Jag tycker hon har klar kompetens för sitt märkliga jobb som hon själv aldrig har valt.

ISRAEL: Varför resa dit?

En muslim bör besöka Mecka en gång i sitt liv. Vi med kristen bekännelse behöver inte besöka någonting över huvud taget. Vår Gud är lika nåbar överallt, var vi än befinner oss.

Varför har då jag besökt Israel en andra gång? Varför tänker jag resa dit igen? Och varför reser så många kristna bekännare till Israel?

En helt fantastisk del av tron på Jesus är att han - Guds son - för ungefär 2000 år sedan trampade den här jordens yta. Han föddes i ett litet land i Mellanöstern som i dag heter Israel. Och detta gör ett besök i landet Israel där Jesus levde i 30 - 35 år till en högst märklig upplevelse. Det inspirerar och bygger upp tron.

Israel är ett av världens mest uppmärksmmade länder.Många har uppfattningar om staten Israel, Inställningen är allt från stor kärlek till rent hat.

Om staten Israel hade funnits från 1930-talet och framåt hade Hitler troligen inte fått möjlighet att döda 6 miljoner judar. Och det Israel som nu finns kan bli tillflyktsorten för judarna när nästa våg av antisemitism kommer. Detta är ett av skälen till att jag är en av Israels vänner. Vilket jag kan vara trots att också staten Israel gör politiska felbedömningar.

Israel är ett ovanligt land också från ett annat perspektiv. Det handlar om ett folk - judarna - som efter nästan 2000 år återvänder till sitt land och bildar en ny stat. Historiskt sett är detta unikt.

Att uppleva landet där Jesus bodde i 30 - 35 år. Att se landet som befinner sig i världspolitikens centrum. Att studera en nation som uppstått kring ett folk som varit spridda över jorden i nästan 2000 år och ofta varit förföljda. Allt detta gör Israel till ett fantastiskt land att besöka.

Kan Kd i Västmanland få en riksdagsplats?

Efter en tid i Israel börjar jag blogga igen.

Jag återkommer till ämnet Israel. Men nu ska det handla om Kristdemokraterna (Kd) här i länet.

Kd:s riksdagslista i Västmanland toppas av en kvinnlig kandidat som enligt uppgift är född i Västerås men nu bor i Stockholm. Och som troligen är tämligen okänd här i länet.

Kd i Västmanland kan få en enda riksdagsplats - eller ingen alls.

En jämföresle kan göras med EU-valet förra året: Kd var chanslöst i valet till Europaparlamentet ända tills Alf Svensson satsade på en personvalskampanj för att bli inkryssad. Det var helt enkelt för tunt längst upp på EU-listan! På samma sätt är den nuvarande Kd-listan i Västmanland chanslös tills någon som bor här i länet kliver fram och bedriver en övertygande personvalskampanj. Det krävs också av den personen att klassiska Kd-frågor lyfts fram på ett så övertygande sätt att inte partiets kärnväljare stannar kvar på sofflocket.

Hittills har två kandidater på listan, Stefan Sturesson och Amanda Agestav, anmält att de tänker driva personlig kampanj vilket betyder att de försöker bli inkryssade i riksdagen.

Jag röstar alltid på Kd och jag kommer i september att kryssa för den västmanlänning som på ett övertygande sätt genomför en personvalskampanj och lyfter fram de klassiska Kd-frågor som attraherar partiets kärnväljare.

Riksdagsvalet i september är ett ödesval för Kd.

Meningen med föreningen

De gamla svenska frikyrkosamfunden är inte längre något framgångskoncept. Medlemsraset har varit stort. Nu ska en ny kyrka skapas genom sammanslagning av baptister, metodister och ”missionare”. Jag är redan nu nyfiken på vad det ska bli av detta.

Motstridiga tecken har visat sig i skyn. För några månader sedan kom en idé upp att den nya kyrkan skulle heta Samfundskyrkan. En fullständigt nersövande beteckning! Ungefär som att säga: ”Låt oss tyna bort och dö tillsammans”.

De senaste dagarna har ledarfrågan för den nya kyrkan blivit aktuell. Och det sägs nu att man söker en profetisk entreprenör. Och då blir det väldigt intressant, oavsett om man ser frågan teologiskt eller ledningsfilosofiskt.

Profetisk indikerar väl att den nya kyrkoledaren ska hämta sin inspiration och sitt budskap från Himlen, från Gud själv. Och entreprenör talar om en drivande person som kan skapa något nytt.

Nu börjar den nya kyrkan bli spännande.

Men det måste också redovisas något slags teologisk grund, vad man tror på. För en kyrka räcker det tyvärr inte i dag att tala om sig själv som en kristen sammanslutning. Ordet kristen kan betyda nästan vad som helst - allt från att vara lite allmänt snäll till att bekänna något väldigt precist. Till exempel att Jesus är frälsare och vägen till Gud för alla människor.

Svenska Kyrkan har i sin gudstjänstordning en mycket tydlig redovisning av vad tron gäller. En helt annat fråga är att det bland Svenska Kyrkans präster varierar starkt vad man tror på. Pingströrelsen som jag tillhör och Evangeliska Frikyrkan som jag har tillhört är kanske inte så exakta som Svenska Kyrkan i sina formuleringar men det finns en trosgrund som knappast sätts under debatt. I första hand att Jesus är Frälsare och Herre.

Nu ska de tre tidigare nämnda samfunden förenas till en enda kyrka. Under årens lopp har det säkerligen uppstått ett gap mellan den formella trosbekännelsen och det man i dag faktiskt tror på. Men nu ska något nytt skapas och då borde den gemensamma redovisade tron vara dagsaktuell och relevant. Den intressanta frågan blir då om den nya kyrkan tydligt kommer att redovisa grundläggande läromässiga ståndpunkter eller om sådana kommer att undvikas? Det sistnämnda vore mycket olyckligt.

Det är alltid viktigt att veta vad som är meningen med föreningen.

Att besegra latmasken

Betinget är avklarat. Det blev 10004 steg per dag under ett år.

Att gå 10000 steg en dag ibland är inte svårt. Att gå 10000 steg per dag i genomsnitt under en lång tid är något helt annat. Den som tvivlar kan själv försöka.

Man måste ha en stegräknare. Nästan lika viktigt är det att ha en promenadkompis som aldrig blir trött.

För andra människor är det egentligen ointressant om jag motionerar eller inte. Men ibland är det tillåtet att ha ett rent personligt perspektiv. Att gå är nyttigt för kroppen. Och det känns bra att ha besegrat latmasken.

Erfarenhet - vad då?

Den som är tillräckligt gammal för att ha skaffat sig erfarenhet tycker att erfarenheten är väldigt värdefull. Den som är ung och saknar erfarenhet tycker att den är tämligen värdelös. Vem som har rätt får vi aldrig veta.

Ändå kan jag ha en uppfattning i frågan.

Jag har precis som andra i min ålder skaffat en hel del erfarenhet men försöker i alla fall att inte pracka den på andra människor. De som skulle behöva lyssna gör inte detta förrän det är för sent, d v s när de redan har trampat i klaveret – och gärna vill delge andra sina erfarenheter.....

Frågan infinner sig: Skulle det vara bra om äldre människors erfarenhet i större utsträckning fick påverka det som ska beslutas och det som ska göras? Mycket tveksamt, enligt min mening. Visserligen skulle en del dumma saker då aldrig bli gjorda. Men dessutom skulle utveckling och framsteg bromsas upp. Hur ska det kunna bli ett framåtskridande om alla som vill åstadkomma något nytt först har sorterat bort det som andra tidigare har misslyckas med?

Jag har jobbat större delen av mitt liv med arbetsmarknadsfrågor och hörde för länge sedan en belysande historia från Skåne. Där hade en ung kille anställts på en arbetsförmedling men ingen hade riktigt tid med honom. Så han började jobba. Och han skaffade jobb åt människor som alla visste var chanslösa. Ingen hade talat om för honom att det var omöjligt.

Att få delge andra sina erfarenheter är en skön känsla. Det kan inte förnekas! Men utvecklingen måste styras av människor som fortfarande är tillräckligt aningslösa för att hoppa i det kalla vattnet och blanda sina framgångar med rejäla misstag.

Lagom rättvisa

Ett absolut rättvist samhälle är en omöjlighet. Det drabbas av förlamning. Där tas inga initiativ. Ingen bjuder till för det lönar sig inte att göra något extra. Och mat får man ändå.

Ett djupt orättvist samhälle blir hårt och cyniskt. Den starkes rätt gäller. Till sist odrägligt också för människor som inledningsvis tjänar på orättvisorna.

Någonstans mellan de här ytterligheterna finns punkten med lagom rättvisa eller – om man så vill – det optimala välfärdssamhället.

Med de här här funderingarna som utgångspunkt blir den nu inledda valrörelsen en rysare.

Mona Sahlin och socialdemokraterna är tillväxtvänliga - men med klar böjelse att plussa på bidragen och höja skatterna så att drivkrafterna för arbete och välstånd undermineras. Så hade de ställt till det inför valet 2006 då den borgerliga alliansen tog över regeringen. Bidragssystemen var överbelastade och skatterna motverkade arbete.

Den stora risken nu är inte Mona Sahlin. Största problemet är hennes kompanjoner:

Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har gjort sig kända för ett flummigt friår men visat väldigt svagt intresse för ekonomisk tillväxt - själva grunden för välfärd

Och så Vänsterpartiet med Lars Ohly som länge och ansvarslöst motarbetade taket för statens utgifter. En känslig fråga som han inte får prata om nu i det rödgröna samarbetet.

Den rödgröna alliansen är ytterst generösa med löften. Och det finns resurser - om man höjer skatten.

Ingen behöver tvivla på att de rödgröna, om de får regeringsmakten, kommer att öka rättvisan i samhället. Minskande resurser som fördelas rättvist. När vi i stället behöver ökande resurser även om vi då får nöja oss med lagom rättvisa.

Den borgerliga alliansen drämde till för hårt när de bildade regering 2006. Det blev onödigt hårda tag mot sjukförsäkring och a-kassa. Inte heller det blev lagom! Nu gäller det för regeringen att tvätta bort stämpeln de fått på sig som välfärdssamhällets fiender - utan att börja sjunga med i den rödgröna löftes- och överbudskören.

Alla tidigare valrörelser i modern tid har handlat om alternativen borgerlig eller socialdemokratisk regering. Och där socialdemokraterna – vad man än tycker om politiken – har haft klar kompetens att regera.

Nu handlar det om något helt annat: Att stoppa den rödgröna röran.

Tobleronepolitik

Varför fastnar skrattet i halsen?

Tobleronepolitik. Det är ett nästan perfekt politiskt skämt som exakt beskriver en ekonomisk överbudspolitik. Det är vitsigt och träffsäkert. Och symboliken är perfekt.

Det är kommunminister Mats Odell och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin som har åstadkommit denna språkliga nyskapelse.

Det handlar om Mona Sahlin. Om massor av miljarder till kommuner och till satsningar på infrastruktur. Mona Sahlin som för 10 – 15 år sedan visade upp dålig förmåga att sköta sin privata ekonom. Inte bara köp av Toblerone på regeringskortet utan också parkeringsböter som hamnat hos kronofogden. Nu vill hon bli svensk statsminister.

Det handlar också om den rödgröna oppositionen. Ett socialdemokratiskt parti i samverkan med Vänsterpartiet som aldrig har brytt sig om taket för utgifter och Miljöpartiet som är känt för sitt flummiga friår men knappast för att bry sig om ekonomisk tillväxt.

Jag vill inte se Mona Sahlin som statsminister. Inte ens om jag var socialdemokrat.

Ändå känns det här inte bra.

För det första: Det finns en grundregel för mänskliga relationer som säger att man aldrig får låta en motståndare tappa ansiktet. Detta gäller i vanliga, enkla möten mellan människor men också i rikspolitiken och andra stora sammanhang. Mats Odell och Sven Otto Littorin har använt det som kanske är Mona Sahlins största personliga misslyckande som vapen och gjort henne försvarslös. Hon är förlöjligad. Personligt och i sin roll som oppositionsledare.

Odell/Littorin har överskridit en gräns som ska respekteras även när det gäller politiska motståndare. Det är första skälet till att jag inte kan skratta – trots att Tobleronepolitik som rent skämt betraktat är roligt.

För det andra: Det som Mats Odell och Sven Otto Littorin sagt kan bli inledningen till en mycket smutsig valrörelse. Och då kan tyvärr ingen påstå att det var den rödgröna oppositionen som började. Mats Odell har redan blivit kallad "förste dyngspridare".

Vad kommer härnäst? Och från vem?

Pigjobben

RUT-avdrag tillåtet fr o m 1 juli 2007

Allt rabalder om pigjobben tillhör nog det märkligaste i svensk politisk debatt de senaste 10 – 15 åren. Jag erkänner direkt att jag tycker de här jobben är bra och att motståndarnas argument delvis är stolliga, delvis oförskämda.

Pigjobben var från början en laddad fråga. Under 1990-talets krisår på arbetsmarknaden jobbade jag i Örebro och länsarbetsnämnden hade två gånger per år presskonferens för att presentera arbetsmarknadsläget. Vid en sådan pressträff påstod jag att att de så kallade pigjobben skulle vara ett välkommet tillskott för länets sysselsättning. Jag visste givetvis att frågan var känslig. Men när jag dagen efter öppnade tidningen var inte läget på arbetsmarknaden det mest intressanta utan att jag hade uttalat mig positivt om de – underförstått – förfärliga pigjobben.

När den borgerliga alliansregeringen tillträdde 2006 kom det ganska snabbt ett beslut i riksdagen om pigjobben. På mer seriös svenska kallas det RUT-avdrag där RUT betyder rengöring-underhåll-tvätt.

RUT-avdraget har blivit lyckat, för att inte säga en succé. Fördelarna är uppenbara: Flera tusen nya jobb har skapats. Staten får skatteintäkter. Människor som har arbetat i den svarta sektorn får vita, riktiga jobb som ger pensionspoäng och andra fördelar. I familjerna som utnyttjar RUT-avdraget lättar trycket och mer tid kan ges för barnen.

Argumenten mot RUT-avdraget är märkliga.. Bland annat anses det skamset att ta hand om andra människors städning och tvätt – därav namnet pigjobb. Motståndet kommer främst från socialdemokraterna som är Sveriges arbetarparti. Hur i all världen kan de välja att nedvärdera ett väl uträttat praktiskt arbete? Och när blev det förresten skamset att städa och tvätta?

Om den röd-gröna alliansen får regeringsmakten ska pigjobben avskaffas. Arbetslöshet är ett gissel jämförbart med ohälsa. Och det retar mig att den röd-gröna alliansen vill ta ifrån tusentals människor riktiga jobb som ger självkänsla och trygghet när alternativen är arbetslöshet eller en förnedrande försörjning i den svarta sektorn.

Varför detta ståhej?

Att bli sviken i kärlek är smärtsamt för en prinsessa men det gör lika ont för den mest okända människa i jordens mest avlägsna hörn. Det är helt enkelt allmänmänskligt.

Den smärtsamma upplevelsen är alltså inte unik för prinsessan Madeleine och därför kan inte den enorma uppmärksamheten bero på att svenska folket skulle ha medkänsla inför en drabbad människa. Förklaringen kan inte heller vara att det som hänt är av stor betydelse för Sverige som nation. En statsvetare förklarade så här i en tidning: ”Det här har ingen som helst konstitutionell betydelse.”. På vanlig svenska betyder det att prinsessan Madeleine befinner sig långt bak i den svenska tronföljden.

Varför då allt detta ståhej?

Jonas Bergströms påstådda otrohet och den brutna förlovningen är inget annat än en vanlig smaskig kändishistoria. Aptiten på skandaler är enorm och ju högre upp i samhällstoppen desto bättre. Otrohet och en bruten förlovning i Sveriges kungafamilj - bättre kan det inte bli från detta halvsjuka perspektiv.

Det inträffade är en tragisk händelse för prinsessan Madeleine och hennes familj. Kanske också för Jonas Bergström. För Sverige som nation är händelsen fullständigt ointressant. För kvällstidningar och övrig skandalpress var detta det bästa som har hänt på mycket länge.

Tankar vid en biltvätt

Långt upp i mitt vuxna liv har jag trott att det som görs med handkraft är bättre än det som görs med maskiner. Den tron har av naturliga skäl försvagats med åren eftersom verkligheten tränger på med sina bevis - diskmaskiner, tvättmaskiner och mycket annat.

Det där om handkraftens överlägsenhet har ändå hängt kvar hos mig till helt nyligen. Men då kom dödsstöten.

Biltvätt för hand med hjälp av vattenslang, svamp och hink har för mig varit så överlägsen biltvätt i maskin att jag inte ens har reflekterat över frågan.

Bensinmacken där jag brukar tanka har bytt maskin och vid senaste biltvätten fick jag idén att kliva ur bilen för att titta på processen. Det jag fick se gjorde mig häpen och besviken samtidigt. Det var ingen dålig kompromiss jag bevittnade utan en tvätt av bilen som jag aldrig åstadkommer själv.

Så är det - tyvärr. Tekniken kan ta över i stort sett alla manuella rutiner. Men inte nog med det. Den kan också nästan gränslöst ersätta oss människor på andra sätt. Och då kommer tanken: Vill vi ha all den här hjälpen eller……..?

Några exempel:.

Om multimediatekniken så småningom erbjuder oss virtuella resor till lågt pris som ger starkare och mer ”verkliga” upplevelser än att resa på riktigt. Är det något vi vill ha så att vi slipper resor med krav på fysisk förflyttning?

Helt nyligen var min fru och jag på konsert med Västerås Sinfonietta. Vi satt på rad tre och det blev en fantastisk upplevelse för både öron och ögon. Om vi så småningom får musicerande robotar som bildar orkester och spelar/uppträder med ännu större skicklighet än Sinfoniettan, blir Konserthuset också då fullt av folk. Och blir det ibland stående ovationer – precis som när vi var där?

Och tänk hur vänligt det skulle bli i Vänliga Västerås med programmerade ”västeråsare” som aldrig slutar att le.

Jag vill tro att vi människor i alla tider vill ha ett fredat område där det rent mänskliga inte får trängas undan. Jag hoppas till exempel att mina barn och barnbarn en gång på sitt äldreboende ska slippa att bli ompysslade och tröstade av en omtänksam robot.

Det som jag här skriver kanske är väldigt klokt. Eller också bevisar det att jag håller på att bli en gammal stöt som inte förstår sig på utveckling.

Jag hoppas – om än lite enfaldigt – på det förstnämnda

Pensionärerna och skatten

Pensionärerna är missnöjda. Det handlar om jobbskatteavdraget. Arbete ger lägre skatt än pension. Och det är orättvist.

Pension är uppskjuten lön och beskattningen måste vara lika. Och det är helt rätt tänkt - på sitt sätt.

Men regeringen ser det från ett helt annat håll:

Ett gammalt problem i Sverige är att de ekonomiska drivkrafterna till arbete har varit för svaga. A-kassa och sjukförsäkring har varit lätttillgängliga och bidragssystemen blev överbelastade. De riskerade att braka ihop. Detta var socialdemokratisk välfärdspolitik fram till valet 2006, d v s för mycket av det som var bra. Dessutom hård beskattning av arbete. Sammantaget blev det helt fel.

Den nya Alliansregeringen var tvungen att göra något åt det här. Många i jobb - det är välfärdssamhällets fundament. När det gäller a-kassa och sjukförsäkring drämde regeringen till utan eftertanke och skärpte reglerna . Nu har de fått fått stämpeln på sig att vara hårda och hjärtlösa. Medicinen var alltså rätt men dosen för stor.

Och så har jobbskatteavdraget kommit för att ge största möjliga drivkrafter till arbete. Det har gett inkomstökningar av en storlek som ingen avtalsrörelse kan åstadkomma, också till människor i normala inkomstlägen. Nu, lagom till valet, får också pensionärerna små slängar av sleven. Men skillnaden består mot människor som jobbar. Och det var ju själva poängen!

Jobbskatteavdraget är också rätt tänkt - på sitt sätt.

För pensionärerna är det skatten och orättvisan som är problemet. Regeringens problem är att pensionärerna är missnöjda. Och värre än så: Att de har rösträtt.

Snart är det 19 september.

Bästa formen av motion.......

Nyttan med att motionera debatteras inte. Alla är plågsamt överens. Det finns inget att gömma sig bakom. Läkarna börjar skriva ut motionsrecept för alla tänkbara åkommor och det sägs att till och med 90-åringar mår bättre om de rör på sig. Den som är något så när frisk men blir kvar i TV-soffan är - inte speciellt klok.

Den bästa formen av motion är den som blir av. Och varför måste just det sägas så tydligt?

Vad gör man då om man inte vill simma, jogga, spela tennis, cykla, träna på gym eller göra armhävningar? Jo, man kan gå. Det gjorde redan våra äldsta förfäder - utan stegräknare och utan en Excelfil som håller reda på genomsnittet.

Mitt mål är 10.000 steg per dag i genomsnitt på ett år. I dag är det den 351:a dagen på senaste mätperioden. Hittills 3.500.034 steg. Precis 10.000 i snitt. Och 15 dagar återstår.

Det här inlägget skrivs för att sätta press på mig själv. Det gäller att hålla ut i ytterligare två veckor. Och att inte hamna under 10.000.

Sedan kommer ett nytt år med nya möjlighet att - inledningsvis - ta det mindre allvarligt.

Att be om stryk

Man ska inte knäppa ner byxorna och be om stryk.
(Gunnar Sträng, socialdemokratisk finansminister 1955 - 1976)

Om den borgerliga Alliansen lyckas behålla regeringsmakten efter valet blir det med knapp marginal. Och ett villkor är att Kd lyckas bli kvar i riksdagen.

Det betyder att varken Alliansen eller Kd har något utrymme för politiska dumheter.

Ändå är en stor politisk dumhet nu under uppsegling. Det handlar om så kallad gårdsförsäljning av alkohol, vilket betyder att landets cirka 75 tillverkare av alkoholdrycker får sälja direkt till allmänheten. Antalet kan sedan öka till flera hundra. Den centrala frågan är Systembolagets monopolställning - själva grundbulten i den restriktiva svenska alkoholpolitiken.

Försäljning av alkoholdrycker hos tillverkarna blir den första spiken i Systembolagets kista. Detta vet socialdemokraterna och vänsterpartiet och de är emot gårdsförsäljning. Förre socialministern Bengt Westerberg har påpekat det med skärpa. Och det har hittills också varit självklart för Kd.

Men nu sitter Kd i regeringen. Och då tycks det vara politisk underkastelse som gäller.

De andra tre regeringspartierna vill ha gårdsförsäljning av alkohol och de uppfattar tveklöst redan frågan som klar. Vad gör Kd då? Jo, Kd-ministern Maria Larsson tillsätter en utredning om gårdsförsäljning trots att en helt färsk utredning redan har visat att gårdsförsäljning inte bör tillåtas. Syftet med utredningen kan knappast misstolkas: Den känsliga frågan ska skjutas på till efter valet så att beslut om gårdsförsäljning av alkohol kan fattas utan en massa oväsen.

I Jönköpings län har Kd sin utan jämförelse största väljarbas. Minsta nedgång i Jönköpings län betyder att Kd åker ur riksdagen. I Jönköpings län finns också kristna socialdemokrater som självklart kommer att utnyttja gratischansen de fått och attackera Kd-folket för deras brist på ryggrad i en central socialpolitisk fråga.

Då blir det valförluster i Jönköpings län - med förödande konsekvenser både för Kd och alliansregeringen.

Jag är själv kristdemokrat men måste fråga mig varför Kd - med Gunnar Strängs ord - väljer att knäppa ner byxorna och be om stryk. Varför sätter inte Kd ner foten? Det räcker ju att hålla fast vid tidigare övertygelse och att dessutom ha lite sund självbevarelsedrift.