Monarkins låtsasvärld

Jag tycker Sverige ska behålla monarkin. I varje fall så länge familjen Bernadotte sköter sitt jobb. Vilket betyder att arvingar till tronen med rätt kompetens måste födas i varje generation.

Monarkin kan alltså vara OK. Men ibland tar jag mig för pannan. Till exempel detta med kungens brudöverlämning till Daniel och alla upprörda känslor det skapar.

Jag skulle förstå upprördheten om monarkin för övrigt var anpassad till ett modernt, demokratiskt samhälle. Men den är ju rakt igenom odemokratisk och en kvarleva från en svunnen tid. Om Victoria väljer att låta kungen överlämna sig till Daniel - vad då? Det är en detalj i ett skattefinansierat system som egentligen inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.

I denna låtsasvärld lär det också vara en fråga av konstitutionell betydelse att nuvarande statschef för fram kronprinsessan till den blivande maken - som ju först genom vigseln blir prins och hertig av Västergötland.

Den senaste nyheten från hovet är också intressant i sammanhanget: Sveriges kung Carl Gustaf funderar på att höja Daniel Westlings titel till Ers Kungliga Höghet Prins Daniel.

Om Daniel Westling får tilltalet Ers Kungliga Höghet kommer han på samma nivå som den övriga kungafamiljen.

Jaha. Och det är väl bra.

Alltihop är overkligt i ett modernt samhälle. Något slags teater. En maktlös kung som fått jobbet i arv och som delar ut titlar och privilegier till andra i sin familj.

Men det måste ändå sägas att det fungerar bra. Samhället blir stabilt och svenska folket har populära symboler att samlas kring. Med den utgångspunkten blir det också rätt att kungen för fram Victoria till den väntande grabben från Ockelbo. Och om Daniel blir en kunglig höghet så har symboliken blivit konsekvent genomförd.

Om vi ändå någon gång i stället för att ha en kung/drottning får välja en president med enbart ceremoniella uppgifter, då ska jag rösta på Victoria - om hon kandiderar. Jag tycker hon har klar kompetens för sitt märkliga jobb som hon själv aldrig har valt.

ISRAEL: Varför resa dit?

En muslim bör besöka Mecka en gång i sitt liv. Vi med kristen bekännelse behöver inte besöka någonting över huvud taget. Vår Gud är lika nåbar överallt, var vi än befinner oss.

Varför har då jag besökt Israel en andra gång? Varför tänker jag resa dit igen? Och varför reser så många kristna bekännare till Israel?

En helt fantastisk del av tron på Jesus är att han - Guds son - för ungefär 2000 år sedan trampade den här jordens yta. Han föddes i ett litet land i Mellanöstern som i dag heter Israel. Och detta gör ett besök i landet Israel där Jesus levde i 30 - 35 år till en högst märklig upplevelse. Det inspirerar och bygger upp tron.

Israel är ett av världens mest uppmärksmmade länder.Många har uppfattningar om staten Israel, Inställningen är allt från stor kärlek till rent hat.

Om staten Israel hade funnits från 1930-talet och framåt hade Hitler troligen inte fått möjlighet att döda 6 miljoner judar. Och det Israel som nu finns kan bli tillflyktsorten för judarna när nästa våg av antisemitism kommer. Detta är ett av skälen till att jag är en av Israels vänner. Vilket jag kan vara trots att också staten Israel gör politiska felbedömningar.

Israel är ett ovanligt land också från ett annat perspektiv. Det handlar om ett folk - judarna - som efter nästan 2000 år återvänder till sitt land och bildar en ny stat. Historiskt sett är detta unikt.

Att uppleva landet där Jesus bodde i 30 - 35 år. Att se landet som befinner sig i världspolitikens centrum. Att studera en nation som uppstått kring ett folk som varit spridda över jorden i nästan 2000 år och ofta varit förföljda. Allt detta gör Israel till ett fantastiskt land att besöka.

Kan Kd i Västmanland få en riksdagsplats?

Efter en tid i Israel börjar jag blogga igen.

Jag återkommer till ämnet Israel. Men nu ska det handla om Kristdemokraterna (Kd) här i länet.

Kd:s riksdagslista i Västmanland toppas av en kvinnlig kandidat som enligt uppgift är född i Västerås men nu bor i Stockholm. Och som troligen är tämligen okänd här i länet.

Kd i Västmanland kan få en enda riksdagsplats - eller ingen alls.

En jämföresle kan göras med EU-valet förra året: Kd var chanslöst i valet till Europaparlamentet ända tills Alf Svensson satsade på en personvalskampanj för att bli inkryssad. Det var helt enkelt för tunt längst upp på EU-listan! På samma sätt är den nuvarande Kd-listan i Västmanland chanslös tills någon som bor här i länet kliver fram och bedriver en övertygande personvalskampanj. Det krävs också av den personen att klassiska Kd-frågor lyfts fram på ett så övertygande sätt att inte partiets kärnväljare stannar kvar på sofflocket.

Hittills har två kandidater på listan, Stefan Sturesson och Amanda Agestav, anmält att de tänker driva personlig kampanj vilket betyder att de försöker bli inkryssade i riksdagen.

Jag röstar alltid på Kd och jag kommer i september att kryssa för den västmanlänning som på ett övertygande sätt genomför en personvalskampanj och lyfter fram de klassiska Kd-frågor som attraherar partiets kärnväljare.

Riksdagsvalet i september är ett ödesval för Kd.

Meningen med föreningen

De gamla svenska frikyrkosamfunden är inte längre något framgångskoncept. Medlemsraset har varit stort. Nu ska en ny kyrka skapas genom sammanslagning av baptister, metodister och ”missionare”. Jag är redan nu nyfiken på vad det ska bli av detta.

Motstridiga tecken har visat sig i skyn. För några månader sedan kom en idé upp att den nya kyrkan skulle heta Samfundskyrkan. En fullständigt nersövande beteckning! Ungefär som att säga: ”Låt oss tyna bort och dö tillsammans”.

De senaste dagarna har ledarfrågan för den nya kyrkan blivit aktuell. Och det sägs nu att man söker en profetisk entreprenör. Och då blir det väldigt intressant, oavsett om man ser frågan teologiskt eller ledningsfilosofiskt.

Profetisk indikerar väl att den nya kyrkoledaren ska hämta sin inspiration och sitt budskap från Himlen, från Gud själv. Och entreprenör talar om en drivande person som kan skapa något nytt.

Nu börjar den nya kyrkan bli spännande.

Men det måste också redovisas något slags teologisk grund, vad man tror på. För en kyrka räcker det tyvärr inte i dag att tala om sig själv som en kristen sammanslutning. Ordet kristen kan betyda nästan vad som helst - allt från att vara lite allmänt snäll till att bekänna något väldigt precist. Till exempel att Jesus är frälsare och vägen till Gud för alla människor.

Svenska Kyrkan har i sin gudstjänstordning en mycket tydlig redovisning av vad tron gäller. En helt annat fråga är att det bland Svenska Kyrkans präster varierar starkt vad man tror på. Pingströrelsen som jag tillhör och Evangeliska Frikyrkan som jag har tillhört är kanske inte så exakta som Svenska Kyrkan i sina formuleringar men det finns en trosgrund som knappast sätts under debatt. I första hand att Jesus är Frälsare och Herre.

Nu ska de tre tidigare nämnda samfunden förenas till en enda kyrka. Under årens lopp har det säkerligen uppstått ett gap mellan den formella trosbekännelsen och det man i dag faktiskt tror på. Men nu ska något nytt skapas och då borde den gemensamma redovisade tron vara dagsaktuell och relevant. Den intressanta frågan blir då om den nya kyrkan tydligt kommer att redovisa grundläggande läromässiga ståndpunkter eller om sådana kommer att undvikas? Det sistnämnda vore mycket olyckligt.

Det är alltid viktigt att veta vad som är meningen med föreningen.

Att besegra latmasken

Betinget är avklarat. Det blev 10004 steg per dag under ett år.

Att gå 10000 steg en dag ibland är inte svårt. Att gå 10000 steg per dag i genomsnitt under en lång tid är något helt annat. Den som tvivlar kan själv försöka.

Man måste ha en stegräknare. Nästan lika viktigt är det att ha en promenadkompis som aldrig blir trött.

För andra människor är det egentligen ointressant om jag motionerar eller inte. Men ibland är det tillåtet att ha ett rent personligt perspektiv. Att gå är nyttigt för kroppen. Och det känns bra att ha besegrat latmasken.

Erfarenhet - vad då?

Den som är tillräckligt gammal för att ha skaffat sig erfarenhet tycker att erfarenheten är väldigt värdefull. Den som är ung och saknar erfarenhet tycker att den är tämligen värdelös. Vem som har rätt får vi aldrig veta.

Ändå kan jag ha en uppfattning i frågan.

Jag har precis som andra i min ålder skaffat en hel del erfarenhet men försöker i alla fall att inte pracka den på andra människor. De som skulle behöva lyssna gör inte detta förrän det är för sent, d v s när de redan har trampat i klaveret – och gärna vill delge andra sina erfarenheter.....

Frågan infinner sig: Skulle det vara bra om äldre människors erfarenhet i större utsträckning fick påverka det som ska beslutas och det som ska göras? Mycket tveksamt, enligt min mening. Visserligen skulle en del dumma saker då aldrig bli gjorda. Men dessutom skulle utveckling och framsteg bromsas upp. Hur ska det kunna bli ett framåtskridande om alla som vill åstadkomma något nytt först har sorterat bort det som andra tidigare har misslyckas med?

Jag har jobbat större delen av mitt liv med arbetsmarknadsfrågor och hörde för länge sedan en belysande historia från Skåne. Där hade en ung kille anställts på en arbetsförmedling men ingen hade riktigt tid med honom. Så han började jobba. Och han skaffade jobb åt människor som alla visste var chanslösa. Ingen hade talat om för honom att det var omöjligt.

Att få delge andra sina erfarenheter är en skön känsla. Det kan inte förnekas! Men utvecklingen måste styras av människor som fortfarande är tillräckligt aningslösa för att hoppa i det kalla vattnet och blanda sina framgångar med rejäla misstag.

Lagom rättvisa

Ett absolut rättvist samhälle är en omöjlighet. Det drabbas av förlamning. Där tas inga initiativ. Ingen bjuder till för det lönar sig inte att göra något extra. Och mat får man ändå.

Ett djupt orättvist samhälle blir hårt och cyniskt. Den starkes rätt gäller. Till sist odrägligt också för människor som inledningsvis tjänar på orättvisorna.

Någonstans mellan de här ytterligheterna finns punkten med lagom rättvisa eller – om man så vill – det optimala välfärdssamhället.

Med de här här funderingarna som utgångspunkt blir den nu inledda valrörelsen en rysare.

Mona Sahlin och socialdemokraterna är tillväxtvänliga - men med klar böjelse att plussa på bidragen och höja skatterna så att drivkrafterna för arbete och välstånd undermineras. Så hade de ställt till det inför valet 2006 då den borgerliga alliansen tog över regeringen. Bidragssystemen var överbelastade och skatterna motverkade arbete.

Den stora risken nu är inte Mona Sahlin. Största problemet är hennes kompanjoner:

Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har gjort sig kända för ett flummigt friår men visat väldigt svagt intresse för ekonomisk tillväxt - själva grunden för välfärd

Och så Vänsterpartiet med Lars Ohly som länge och ansvarslöst motarbetade taket för statens utgifter. En känslig fråga som han inte får prata om nu i det rödgröna samarbetet.

Den rödgröna alliansen är ytterst generösa med löften. Och det finns resurser - om man höjer skatten.

Ingen behöver tvivla på att de rödgröna, om de får regeringsmakten, kommer att öka rättvisan i samhället. Minskande resurser som fördelas rättvist. När vi i stället behöver ökande resurser även om vi då får nöja oss med lagom rättvisa.

Den borgerliga alliansen drämde till för hårt när de bildade regering 2006. Det blev onödigt hårda tag mot sjukförsäkring och a-kassa. Inte heller det blev lagom! Nu gäller det för regeringen att tvätta bort stämpeln de fått på sig som välfärdssamhällets fiender - utan att börja sjunga med i den rödgröna löftes- och överbudskören.

Alla tidigare valrörelser i modern tid har handlat om alternativen borgerlig eller socialdemokratisk regering. Och där socialdemokraterna – vad man än tycker om politiken – har haft klar kompetens att regera.

Nu handlar det om något helt annat: Att stoppa den rödgröna röran.