Journalistik som maktutövning

Aftonbladet inledde Littorinaffären med mycket hög svansföring. I dag ser det annorlunda ut. Tidningen befinner sig i försvarsställning och tvingas förklara sina arbetsmetoder. Och spekulationer finns redan om att Aftonbladet skulle bli fälld i ett eventuellt tryckfrihetsmål.

Ett demokratiskt samhälle måste ha fri radio/TV och fria tidnngar. Och journalisterna har en självklar rätt att gräva fram för makthavarna obehagliga sanningar. Men dessa grävande journalister måste arbeta seriöst och med god yrkesetik. Och med det perspektivet ger Littorinaffären anledning till funderingar.

Som oseriös företeelse är den grävande journalistiken livsfarlig.

Tragiken för Sven Otto Littorin personligen är redan ett faktum. När han beskylldes för att ha köpt sex hade han egentligen bara ett alternativ, d v s att avgå som minister i den svenska regeringen. Dock kunde skadan ha blivit mindre om han och statsministern hade uppträtt rakare och utan krumbukter.

Men nu gäller det Aftonbladets roll i Littorinaffären.

Några funderingar:

1.
Vad hade Aftonbladet förväntat sig när de på Visby flygplats konfronterade Littorin med det påstådda sexköpet? Trodde de att han skulle säga så här: "Jaha, jag har köpt sex en gång. Och priset var 2000 kronor." Begrep inte Aftonbladet att nekandet - oavsett eventull skuld - var självklart eftersom det påstådda brottet var preskriberat och aldrig skulle kunna bevisas. Det kriminella ligger i köpet/betalningen och vi kan lugnt förutsätta att dessa affärer görs utan kvitto.

2.
Aftonbladet säger nu att ingen publicering skulle ha skett om Littorin hade gett tidningen en dementi. Men det verkar helt klarlagt att en pressekreterare redan samma dag som Littorin kom till Visby lämnade en dementi till Aftonbladet. Tidningen menar att de ville tala själva med Littorin. Men det påståendet är ju naivt i överkant. Skulle Aftonbladets journalister ha befälsrätt över svenska ministrar och hur de skickar sina budskap till massmedia? Pressekreterare har en självklar roll i sådana sammanhang.

Det finns också uppgifter om att Littorin de facto dementerade redan på Visy flygplats när han konfronterades med beskyllnignen om sexköp. Om det stämmer måste dementifrågan anses helt klarlagd.

3.
Låg det möjligen i Aftonbladets intresse att undvika en klar dementi från Littorin så att de kunde genomföra publiceringen? För Littorins eventuella sexköp var ju ett scoop! Och det är inte ett dugg konspiratoriskt att fråga sig varför denna sensationella nyhet råkade komma just under Almedalsveckan och mitt under en kritisk valrörelse.

4.
I smutsiga valrörelser kan skandaler inplanteras för att skada motståndaren. Frågan infinner sig osökt om beskyllningen mot Littorin var inplanterad? I så fall, förhoppningsvis, utan Aftonbladets kännedom.

5.
Var går gränserna för den grävande journalistiken? Om makthavare kan fällas bara genom ett påstående om lagbrott och hot om publicering, då har den grävande journalistiken övergått från en granskande uppgift till ren maktutövning.

Littorinaffären kommer att klarläggas ytterligare. Sista ordet är inte sagt men med den vändning som frågan tagit de senaste dagarna börjar det lukta illa om Aftonbladets roll i denna tragiska historia.

Och frågan blir till slut: Om alla makthavare ska granskas, vem ska då granska den makt som utövas av de grävande journalisterna?

Vad Littorin borde ha sagt

Det kan låta anspråksfullt. Men jag vet vad Sven Otto Littorin borde ha sagt vid den beryktade presskonferensen i onsdags:

"Jag upplever en besvärlig och tragisk vårdnadstvist som också har uppmärksammats i massmedia. Inte ens mina barn har fått vara i fred för journalister. Detta är på gränsen för vad jag klarar av. På Visby flygplats i går kväll kom en reporter från Aftonbladet och påstod att jag har gjort mig skyldig till en brottslig handling - köp av sex för ett antal år sedan. Självklart är detta inte sant men det blev "droppen". Nu får det vara nog. Jag orkar inte mer och jag avgår som arbetsmarknadsminister".

Med ett uttalande som detta hade Littorin huggit huvudet av hela den här historien. Han hade som person blivit ointressant och det hade aldrig blivit någon Littorinaffär..

Nu valde Sven Otto Littorin att paketera sina komplexa personliga problem i en snyfthistoria med sina tre namngivna barn i centrum.

Statsminister Fredrik Reinfeldts hantering av frågan lämnar också en del övrigt att önska.

Den som ska slingra sig eller förtiga vissa delar av sanningen måste vara väldigt smart. Mer smart än Littorin och Reinfeldt.

Att mörka lyckas nästan aldrig. Människor - journalister och andra - är nämligen ine dumma.

Behöver man vara behövd?

Min mamma, Hillevi Hallström, blev ganska gammal men hon klagade aldrig över ålderdomens krämpor. Det svåra med den sena ålderdomen var, tyckte hon, att ingen behövde henne. Själv har jag nu varit pensionär några år och tillstår gärna att jag finner stor glädje i att fortfarande vara behövd, i varje fall av min familj.

På det personliga planet är det väldigt normalt att tänka så. Vi vill vara nyttiga och behövda. Men som ett allmänt synsätt på oss människor är det mycket farligt. Människan får inte värderas efter graden av nytta - en produktionsfaktor som kan avvecklas när utfallet blir för dåligt.

Jag och min fru tycker mycket om hundar och nu har vi den tredje. De två tidigare hundarna blev till sist gamla, sjuka och orkeslösa - och inte längre till någon nytta eller glädje. Mitt förfärliga uppdrag blev i båda fallen att åka till veterinären och komma hem igen utan hund.

En människa är en människa och en hund är en hund.

Från kristna utgångspunkter är den principiella synen på människovärdet fullständigt klar. Människan är unik, en evig varelse. Ingen koppling finns mellan människans värde och vad en individ kan prestera. De allra svagaste som inte kan uträtta någonting alls har samma värde som de mest vitala och begåvade. Och detta behöver inte bevisas. Det är höjt över diskussion.

Frågan i rubriken låter så här: Behöver man vara behövd?

Den kristna trons svar är självklart: Nej!

Men om vi ser på samhällsutvecklingen finns det anledning till oro.

Den kristna människosynen har i dag inget som helst genomslag utan den dominerande uppfattningen är att människan är det mest högtstående djuret i en lång utvecklingskedja. Därmed finns inte längre någon värdegrund som skyddar mänskligt liv. Höga aborttal och dödshjälp blir i det sammanhanget inget onaturligt utan en självklar konsekvens av att synen på människovärdet har devalverats.

I en sådan jordmån växer och frodas ett nyttotänkande. Med den yttersta konsekvensen att alla - för att klara sig - måste vara behövda.