73 blogginlägg får räcka

73 blogginlägg får räcka. Snart släcker jag ner bloggen.

Tack ni som läst mina funderingar kring "Politiken, kyrkan - och livet".

Jag fortsätter mitt skrivande genom att då och då ge kommentarer på Facebook och i olika tidningars nätupplagor.

Jätten Glufsglufs i Rosenbad

Sedan länge har jag förstått att Kristdemokraterna (Kd) och Centern håller på att regera ihjäl sig, att de kan drabbas av kvävningsdöd i den moderata omfamningen. Men det kan vara värre än så! Om vi får tro Aftonbladets ledarsida 9 september vill Moderaterna undanröja regeringens småpartier, ett i taget. Och de lediga väljarna ska bidra till den kommande moderata storheten.

Aftonbladet hävdar i ledarartikeln att Göran Hägglund upplevde total förnedring vid den senaste presskonferensen tillsammans med Fredrik Reinfeldt som bland annat handlade om utebliven skattesänkning för pensionärerna. Sedan avslutas Aftonbladets framställning med följande konspiratoriska tankegångar:

"Partiet (Kd) ligger stadigt under riksdagsspärren och här kan man ana en illistig moderat plan. Kristdemokraterna är det minsta partiet i alliansregeringen och det som traditionellt ligger närmast Moderaterna.

Kristdemokraterna är helt enkelt det parti som lättast kan inkorporeras i den stora moderata familjen.

För Göran Hägglund verkar det mest kört, men bäva månde Annie Lööf . Det lär vara hon som står näst i tur."

Om Aftonbladet har rätt är Moderaterna inte en storebror i regeringen som vill rädda livet på mindre livskraftiga medlemmar i alliansfamiljen. Snarare en hungrig jätten Glufsglufs som vill bli större och aldrig får nog.

Och om Aftonbladet har rätt borde Kd och Centern snarast ta sitt pick och pack och lämna "vännerna" i Rosenbad.

Karismatisk reseledare som tagit fel väg

En felaktig självbild är alltid farligt - för alla. Också för politiska partier.

Centern är ett gammalt (halv)borgerligt nischparti med bönder, landsbygd och kärnkraftmotstånd som viktigaste beståndsdelar. Maud Olofsson försökte göra partiet till någonting annat, något stort och allmänt intressant. Också för folk i storstäderna. Hennes misslyckande var totalt!

Under Annie Lööfs ledning blir det repris på Centerns och Maud Olofssons försök att expandera till höger i politikens mittfält. Och nu ska det ske med en ung, karismatisk ledare som av helt naturliga skäl saknar all bredare erfarenhet. Kanske Sveriges genom tiderna yngsta partiledare. Och självklart blir det - inledningsvis - en viss "Annie-effekt".

Men Annie Lööfs uppdrag är att också långsiktigt rädda Centern kvar i riksdagen och frågan har redan ställts om hon har fått ett omöjligt uppdrag - ett mission impossible som någon uttryckte det. Svaret måste bli ja. Långsiktigt kan hon knappast lyckas.

I valet 2010 var 40 procent av Centerns väljare bönder! Centern är i huvudsak ett gammalt landsbygdsparti. Där ute på vischan har partiet sina rötter, sin identitet och sin största väljarbas. Inte i Stockholm, Göteborg och Malmö där Centern är en främmande fågel. Och där värdegemenskapen med bönderna på den svenska landsbygden sannolikt är obefintlig.

Ändå hoppas Centern att under Annie Lööfs charmiga befäl först av allt kunna rädda partiet kvar i riksdagen. Och sedan uppnå höga väljarsiffror. 20 procent, har hon själv sagt! Men vi vet redan att den resan politiskt kommer att gå åt fel håll - om än under ett karismatiskt ledarskap.

Annie Lööf har tagit fel på vägen! Hon fortsätter och förstärker Maud Olofssons politik - till höger om Moderaterna. Lööf förespråkar platt skatt, skrotning av Systembolagets monopol och att turordningen vid uppsägningar ska upphävas. Alltihop politik av gammalt högermärke. Utan social hänsyn eller medmänsklighet.

Centern får med Annie Lööf en ännu starkare dos av den medicin som redan har gett katastrofala biverkningar.

Så småningom - och troligen snart - blir det dags för Kristdemokraterna att välja en ny partiledare. Och frågan är intressant, om Kristdemokraterna ska få en alldeles egen "Annie Lööf" som vill göra om Göran Hägglunds misstag att söka nya Kd-väljare där de inte finns. Eller om det blir en partiledare som vet var partiet har sina rötter. Och som kan göra partiet starkt och inflytelserikt - om än inte så stort.

Att jag hoppas på det sistnämnda har alla som läser detta troligen redan förstått.

Att gå själv eller tvingas bort

Centerpartiet (C) och Kristdemokraterna (Kd) ligger mer än dåligt till i opinionsmätningarna. Och det råder ett tydligt samband mellan dessa partiers risiga läge och Olofssons/Hägglunds uppträdande i sina respektive roller som partiledare. Särskilt uppenbart är flatheten de uppvisat inom alliansregeringen.

Folkpartiledaren Jan Björklund står för något helt annt. Ingen kan ens tänka sig att Björklund skulle stanna kvar i regeringen om Reinfeldt skulle "sätta sig" på honom i skolfrågan. Olofsson och Hägglund däremot har regerat sönder sina partier - söndermalda i det effektiva moderata regeringsmaskineriet.

I den just presenterade opinionsmätningen från Synovate hamnade både C och Kd under fyra procent. Folkpartiet (Fp) klarar sig - inte oväntat - med god marginal.

Olofsson och Hägglund har betett sig dubbelt obetänksamt eftesom de också visat respektlöshet för sina partiers rötter och tradition. Båda vill skapa stora och breda borgerliga mittenpartier. Men verkligheten är ju att både C och Kd alltid har varit nischade mot bestämda grupper i samhället. Olofsson har glömt Centerns ursprung som ett borgerligt landsbygdsparti. Hon har offrat bönderna, landsbygden och kärnkraftmotståndet för att bli något brett och stort. Hägglund har trängt undan att Kd:s väljarbas är människor som är konservativa i många värdefrågor men väldigt radikala när det gäller att skydda de svagaste i samhället - en inriktning som exempelvis skulle ha gjort det omöjligt för Kd att spela med i regeringens tuffa och okänsliga hantering av sjukförsäkringsfrågan

Nu avgår Maud Olofsson. Och det finns rykten om att hon fått tydliga signaler inifrån partiet om att det är hög tid..... Det innebär att hon utnyttjar sin sista chans att sluta frivilligt och att avgå med bibehållen värdighet. Men Göran Hägglund förstår inte vad klockan är slagen. Han är en skicklig retoriker och sannolikt väldigt trevlig. Hittills har han klarat sig bra på att i stora Kd-sammanhang pigga upp publiken med fyndiga och trevliga tal. Men det håller inte hur länge som helst. Nu talar opinionsmätningarna ett språk som inte går att prata bort.

Centerpartiet plogar för närvarande väg för ett nytt och öppet sätt att välja partiledare. Den välbekanta Lena Mellin på Aftonbladet hävdar att inget parti efter detta kan ha en sluten och hemlig valprocess. Och konsekvenserna för Kd - när Hägglund slutar - kan då bli högst dramatiska. Vi kan se fram mot minst två kandidater i en öppen uppgörelse, där en kandidat tillhör kretsen kring Hägglund och en annan företräder alternativ Kd-politik med tydlig förankring i partiets rötter och tradition.

Jag vet inte vilken av dessa inriktningar som skulle vinna i ett partiledarval. Men om Hägglunds politik och stil lever vidare finns sannolikt inget Kd i riksdagen efter valet 2014. Däremot har partiet en tydlig chans till överlevnad och utveckling med en ledare som står för en radikal inriktning mot de svagaste i samhället och är konservativ i avgörande värdefrågor.

Maud Olofsson gjorde sitt kloka val att avisera sin avgång för några månader sedan. Frågan är hur det blir med Göran Hägglund - om han ska gå själv eller tvingas bort.

En hundägares bekännelser

Det är lätt att beskriva de praktiska nackdelarna med att ha en hund. Betydligt svårare är det att klargöra vad som driver oss männniskor till att låta dessa fyrbenta varelser bo i våra hem och dominera vår tillvaro.

Troligen klarar ingen som skaffar hund att överblicka de praktiska konsekvenerna. Ännu mindre kan någon inse vad det innebär känslomässigt. För ett hundköp sätter starka krafter i rörelse!

Min fru och jag bor alldeles vid bron mellan Lillåudden och gamla hamnen i Västerås. Där ser vi ständigt en strid ström av hundar-mattar/hussar som är ute i det evigt återkommande ärendet att hunden ska kissa, bajsa och lukta efter andra hundar. Husse och matte får visserligen motion men skulle kunna ordna detta i långt trevligare former om det inte vore nödvändigt att med ett koppel hålla och dirigera den medföljande hunden.

Ibland åker jag själv till Gåde (fritidshuset) och jobbar. Och ofta får Lady, vår hund, följa med. Och visst är det trevligt. Men hon bevakar mig och följer alla mina rörelser så att jag aldrig känner mig fri. Men så händer det ibland att Lady inte får följa med utan får stanna hemma hos matte. Och då känner jag mig ensam, trots att det borde vara mer än skönt att få jobba utan detta påhäng. Någonting odefinierbart av varm, givande gemenskap har plötsligt försvunnit.

Ibland på mina promenader med hunden pratar jag med en gammal dam som också är ute med sin hund. Denna mycket trevliga dam har en läghenhet på den spanska solkusten. Men hon unnar sig nästan aldrig glädjen att åka dit därför att den lilla vovven inte gillar klimatet.......

När våra barn bodde hemma hade vi husvagn. Nu, som pensionärer, har vi skaffat husvagn igen. För hundens skull! Det är nästan omöjligt att hitta husrum vid resor om man kommer med en hund. Skräcken för pälsdjursallergier finns nästan överallt. Husvagnen fick alltså bli lösningen. Och vem som helst förstår att Lady genom husvagnsköpet har kommit upp i en betydande årskostnad.

Vid en resa till Schweiz för några år sedan såg jag förresten hundar ligga under bordet när folk åt ute på restaurang. Och jag förstår att pälsdjursallergier grasserar i Schweiz på det mest förfärande sätt.

Veterinärkontakter ska man ta med stor försiktighet. För veterinärer kan göra stora vinster på naiva hundägare. När Lady fortfarande var unghund fick vi för oss att hon hade fått rävskabbb. Och vi åkte till veterinären. Beskedet vi fick var att hon i pälsen troligen bara hade något skräp. Men - föreslog man- för säkerhets skull bör vi skicka prover till labb. Och medicin ordinerades. Självklart hade Lady inga fel. Men denna skenhändelse kostades oss bortåt 2000 kronor.

När jag en gång var ensam med Lady i Gåde blev hon magsjuk och varken åt eller drack. Vid kontakt med veterinären kom förslaget upp att skicka Lady till Uppsala för att ligga på dropp. Annars kunde hon ju torka ut. Jag såg tusenlapparna fladdra iväg och stoppade lyckligtvis i tid detta veterinärmedicinska jippo. Och Lady blev - självklart - snart frisk helt på egen hand.

Vi har haft två hundar före Lady. Ceasar som blev 14 år och Emil som blev 13. När de hade blivit riktigt ålderdomssvaga blev det min uppgift att åka till en veterinär för att avliva dom. Rent förnuftsmässigt och med ett praktiskt synsätt kunde dessa tillfällen ha inneburit en befrielsens dag för mig. Men så enkelt är det inte. I stället kändes det som att en bit av mitt hjärta hade stannat kvar på veterinärens mottagning.

Hunden ställer till osannolikt mycket praktiska besvär. Men hunden tillför matte, husse och hela familjen ett mervärde som kan upplevas men är svårt att beskriva.

SJ:s långa resa

Min fantasi kan inte producera en tänkbar och acceptabel förklaring till att SJ-konduktören körde ut den elvaåriga flickan från tåget i Kumla. Flickan är invandrare. Kunde inte göra sig förstådd. Halv åtta på kvällen. Platsen var en obemannad järnvägsstation.

Huvudlöst och hjärtlöst!

Tågförseningar och trasiga tåg börjar framstå som ganska marginella problem i SJ:s verksamhet.

Affischen här intill från liberala ungdomsförbundet är ett år gammal och har förvisso låg nivå. Men den beskriver ganska väl den allmänna stämningen inför SJ och det som hände på tåget i Kumla. De språkliga möjligheterna att på ett mer seriöst sätt sammanfatta synen på SJ är troligen uttömda.

SJ tjänar pengar men de interna problemen måste vara gigantiska. I en sund och fungerande organisation är en händelse som detta med konduktören och 11-åringen närmast otänkbar.

En fungerande organisation upptäcker omdömeslöshet av den här graden innan det är för sent. Vanligtvis redan när personal rekryteras.

En fungerande organisation upptäcker och åtgärdar medarbetares tokigheter tidigt. Ytterst osannolikt att allt stod rätt till förut med den här konduktören.

En fungerande organisation kör inte allvarliga fadäser i repris. Hos SJ har uppträdande av det här slaget mot passageare blivit ett mönster. Ändå är nog detta med konduktören/11-åringen ett svårslaget rekord - också för SJ.

Saneringen av företaget SJ måste börja i den högsta ledningen. En trappa måste städas uppifrån! Och uppgiften för en ny SJ-ledning kan inte vara att tjäna mer pengar utan att så sakteliga upparbeta ett förtroende för företaget.

Troligen handlar det ännu mer om en osund företagskultur än om den nuvarande SJ-ledningens inkompetens. Och då ligger SJ illa till! I gamla organisationer sitter förändringsmotståndet i väggarna.

Och man kan - utan att vitsa för mycket - säga att SJ har en lång och besvärlig resa framför sig.

div>

Är Juholt klokare än Hägglund?

Socialdemokraterna (s) och Kristdemokraterna (Kd) var efter valet i höstas två tilltufsade partier. Hos (s) har Mona Sahlin efterträtts av Håkan Juholt. Kd-ledaren Göran Hägglund tänker sitta kvar.

Under Mona Sahlins tid började kärnväljarna inom (s) att röra på sig och många har gått till det nya "arbetarpartiet" Moderaterna. Nu är det nästan övertydligt att Håkan Juholt först av allt vill återföra dessa landsflyktiga (s)-väljare till hemlandet och fadershuset. Han spelar i sina budskap på gamla kända socialdemokratiska strängar och opinionsmätningarna tyder på att han kan lyckas. Gamla sossar känner igen tonerna från partiets fornstora dagar.

Göran Hägglunds strategi är den rakt motsatta. Han gör allt för att dölja partiets värdekonservativa och kristna rötter med ursprung i svensk frikyrklighet. Han skrämmer i väg de gamla trogna väljarna och vill bredda (Kd) till något mer allmänpolitiskt. Något som inte kan uppfattas som "religiöst".

Med största sannolikhet har s-ledaren Juholt politiska utspel i rockärmen som blir svåra att smälta för gamla socialdemokrater. Men detta plockar Juholt inte fram nu för han är både smart och taktisk. Först av allt ska det gamla (grå)sossegänget få tillbaka hemkänslan och tryggheten i sitt parti.

Göran Hägglund och hans mest förtrogna inom (Kd) är av allt att döma likgiltiga för partiets förankring i svensk kristenhet och värdekonservativa synsätt. Och inte nog med detta. De tycks se den sidan av (Kd) som ett direkt hinder för en omorientering av partiets politik. Ett talande exempel är när Göran Hägglund offentligt "avrättade" den populäre men värdekonservative Lennart Sacrédeus när denne först hade spolats som kandidat till EU-parlamentet.

Det tycks finnas två huvudspår i bedömningen av Kd:s möjligheter att överleva som riksdagsparti: 1) Den dröm som Göran Hägglund & Co har om en breddning av partiet för att vinna vanliga väljare i det politiska mittfältet, 2) Att gå tillbaka till Kd:s rötter och och vinna tillbaka framför allt de frikyrkliga kärnväljarna. Och att samtidigt till partiet locka vanliga svenskar som attraheras av konservatism i värdefrågor i kombination med social omtanke om de svagaste i samhället.

Hägglunds breddningsstrategi som inkluderar ignorans av partiets frikyrkliga och värdekonservativa tradition kan inte lyckas. Det finns i samhället inga förväntningar att Kd ska prioritera frågor om fastighetsskatt, avreglering av apoteken, ökning av homosexuellas rättigheter o s v. Kd:s stora möjlighet är att släppa fram partiets grundläggande idéer. Och - framför allt - att våga slåss för den inriktningen inom alliansregeringen.

Och det måste nog sägas att en återgång till denna traditionellt kristdemokratiska inriktning är svår att föreställa sig med Göran Hägglund som kapten på (Kd)-skutan.

Håkan Juholt lockar alltså tillbaka det gamla trogna (s)-gänget men sedan kommer med säkerhet en politisk nyorientering som kan bli påfrestande för traditionella socialdemokrater. Hägglund upplägg är att effektivt skrämma i väg Kd:s kärnväljare eftersom de är ointressanta alternativt ett direkt hinder för den utveckling Hägglund och hans närmast förtrogna vill se.

Jag har alltid röstat på (Kd) och så blir det nog i fortsättningen också. Men jag tycker att Håkan Juholt på ett långt skickligare sätt än Göran Hägglund tar hand om ett illa sargat parti.

Och bedömningen måste bli - i varje fall just nu - att Juholt är klokare än Hägglund.

Bödagården, Gullbrannagården - och Vänliga Västerås

Svenska Alliansmissionen driver Bödagården på Öland och Gullbrannagården utanför Halmstad. Samma ägare och, så långt jag förstår, samma koncept. Båda dessa fritidsanläggningar är av hög klass och med åtföljande höga priser.

Jag och min familj har ett antal somrar varit på både Bödagården och Gullbrannagården. Under dessa sommarvistelser har vi upplevt likheterna men också en del olikheter. Och detta sistnämnda förstärks om man har Vänliga Västerås som bakgrundsmusik.

Det är en gammal sanning att ledningen på en arbetsplats anger tonen – attityder, förhållningssätt och graden av vänlighet. Detta gäller med säkerhet också Bödagården och Gullbrannagården.

Och här kommer några exempel på upplevelser:

Förra sommaren åkte vår dotter i förväg till Gullbrannagården och drabbades direkt vid ankomsten av ett mycket besvärligt ryggskott. En i högsta grad svårhanterlig situation med ansvar för tre barn, fulla av energi. Gullbrannagårdens personal visade då en medkänsla och hjälpsamhet mot familjen som var långt mer än vi kunde begära. Och när min fru och jag anlände fick vi en campingplats med perfekt läge för att kunna vara till fortsatt hjälp. Allt blev bra därför att Gullbrannagården bjöd på både vänlighet och hjälpsamhet.

I går kom vi till Bödagården och fick i receptionen veta att en adapter krävs för att kunna använda eluttaget på campingen. Och jag har en adapter som tyvärr inte fanns med på resan! På väg till Öland övernattade vi hos Caravan Club i Timmernabben. Där fick jag låna en adapter – gratis. Men på Bödagården fick jag inte låna någonting. Inte ens mot betalning. Jag blev tvungen att köpa en ny adapter för 200 kronor. För mig är detta inte så väldigt mycket pengar men det finns familjer med små ekonomiska resurser där 200 kronor gräver djupt i en semesterkassa som redan är för liten. Bödagårdens sätt att hantera denna lilla adapterfråga är både onödigt och osympatiskt.

Vid ankomsten i går fick jag ett parkeringsbevis som måste sitta i bilen också när den är parkerad vid husvagnen. Vilket inte jag hade observerat och för övrigt inte heller kan begripa! I dag satt en ilsket röd lapp med svart text på bilens vindruta: Parkeringstillstånd saknas. Kontakta omedelbart receptionen. Både form och innehåll på budskapet gav associationer till fara för mänskligt liv. Jag gick till receptionen och fick den oförargliga informationen att parkeringstillståndet ska finnas i bilen också när man är ”hemma”. Det kändes skönt eftersom det hårda tonläget närmast gav intryck av att jag skulle få en parkeringsbot på 500 kronor.

Torpkonferensen under midsommarveckan har en mycket stor men primitiv campinganlägning. Vid ankomsten till denna för övrigt mindre proffsiga campingplats följer en campingvärd med och ger anvisningar för husvagnens uppställning. Samma hjälp har vi fått på Caravan Club i Timmernabben och på Gullbrannagården. Här på Bödagården har jag i varje fall inte än sett någon antydan till sådana insatser. Vilket skapar en del problem om man kommer till en nästan helt avfolkad del av campingen med uppgift att börja bygga upp en ny rad av husvagnar.

Jag tror att ledningen för Bödagården borde tillbringa en semestervecka i Vänliga Västerås. Om de inte läser det som jag här har skrivit kan de få tipset genom att titta i bakrutan på min bil.

När barnen tilläts tänka med hjärtat

Jag gick i söndagsskola när jag var liten. Enligt nutida modernt tänkande ägnade vi oss varje söndag åt att kränka och diskriminera Afrikas svarta befolkning. I själva verket har Afrikas svarta befolkning aldrig behandlats med sådan respekt och kärlek som av barnen i detta lilla frikyrkokapell, 15 kilometer från Oskarshamn.

Varje söndag fick vi ge pengar till missionen - eller u-hjälp om vi så vill. Pengarna släpptes ner i en plåtlåda och ovanpå denna fanns en liten svart pojke som bockade och tackade. Men pojkens huvud styrdes inte av digitalteknik utan av hur hårt pengarna slog i plåtlådans botten. Det gjorde att pojken tackade alldeles väldigt för en stor 5-öring av koppar medan det blev långt mindre av tacksamhet när något av barnen gav en liten 10-öring av silver - eller kanske rent av en 25-öring.

Pengarna som vi gav till missionen i Afrika och andra delar av världen förvaltades med en ärlighet och kostnadseffektivitet som det statliga organet SIDA i dag bara kan föreställa sig i sina drömmar. Lågt betalda missionärer åkte ut och gjorde heroiska insatser med undervisning, sjukvård och kamp mot fattigdom. Ofta med stor risk för egen hälsa i det tropiska klimatet. Och när de blev gamla väntade en ålderdom i Sverige med dålig pension. Dessa missionärer var ofta kvinnor. Männen var mer upptagna med att vara pastorer hemma i Sverige och överlämnade ofta till kvinnorna att med sin mer robusta läggning åka till Afrika med dess tuffa arbetsvillkor. Men de kvinnliga missionärerna var smarta också. I Sverige fick de på teologiska grunder inte vara pastorer men det var en officiell hemlighet att de var utmärkta predikanter ute i tredje världen.

I söndagsskolan sjöng vi mycket. Och ibland sjöng vi om den lilla svarta Sara som hade det väldigt svårt men fick höra budskapet om Jesus från "den vite läraren". Sången om lilla svarta Sara är i dag ett förfärande exempel på rasdiskrimerande texter. Men då - när jag gick i söndagsskolan - var sången ett rörande uttryck för svenska barns kärlek och respekt inför människor på en annan kontinent som hade det mycket sämre än vi själva i den begynnande svenska välfärdsstaten.

I det lilla småländska frikyrkokapellet på 1940-talet tänkte vi nog ofta mer med hjärtat än med hjärnan. Och mycket var fel. Men ändå blev det rätt. På något märkligt sätt.

Och den som tror sig kunna läsa texten om lilla svara Sara utan att drabbas av ett intellektuellt sammanbrott kan här ta del av sångens innehåll.

Där uppe ingen död skall vara

1.
»Där uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt»,
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn, så glatt.

2.
»Där uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här.
Där får jag se Guds anlet’ klara
Och evigt bliva, där han är.»

3.
En gång, en enda gång allena,
Hon hört »den vite läraren»,
Hon hört om blodet, som kan rena,
Hon hört om Jesus, barnens vän.

4.
Hon hört ock om den nya staden,
Vars murar heta salighet.
Där vill ock hon stå med i raden
Och lova Gud i evighet.

5.
Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd av hö och strå.
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjärtat bor ändå.

6.
Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger där i glad förbidan
Av vad som ännu komma skall.

7.
Hon tänker på de dyra orden,
Hon hört en gång av läraren»
Hon tänker pa »den nya jorden»
Och på »den nya himmelen».

8.
»Där uppe ingen död skall vara»,
Hon sjunger — men alltmera matt,
»Och intet rop och ingen fara
Och ingen gråt och ingen natt.»

9.
Allt svagare ännu blir rösten;
»En gyllne stad» — »en gyllne stad»,
»Och ingen död» — Och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

10.
Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod
Ty se, den lilla svarta Sara
Är vit och skär i Lammets blod.

Smarta Sverigedemokrater, stridbara förändringledare och Moderaternas knähundar

Mycket kan påstås om Sverigedemokraterna. Men dumma är de inte.

I riksdagen pågår nu systematiska angrepp på regeringen från oppositionen. Och det handlar rakt igenom om "snälla beslut" för sjuka och arbetslösa. Sådant som ser ut att gynna den lilla människan i samhället. Och de främlingsfientliga Sverigedemokraterna hakar på. För de är vanliga, hyggliga svenskar som nu ska bli politskt rumsrena.

Motbilden är de fyra elaka allianspartierna i regeringen. De sitter med Svarte Petter. Det innebär att Moderaterna får välförtjänt stryk för sin socialt okänsliga politik med rötter i det gamla Högerpartiet. Kristdemokraterna och Centerpartiet avtjänar straffet för att i minst fem år har suttit i Moderaternas knä. Men Folkpartiet har det lite bättre och kan glädja sig åt att länge ha fått styra och ställa på egen hand med Sveriges skolfrågor.

Sverigedemokraterna agerar mycket skickligt. De ligger troligen i sitt politiska program nära den rödgröna oppositionen när det gäller sjukförsäkringen och Fas 3-jobben. Men genom att spela med i de aktuella "snälla" besluten bygger de samtidigt upp en naturlig maktbas som ett rumsrent parti i riksdagen. Och så småningom uppstår läge att klippa till i frågor som rör invandringspolitiken och då blir det inte längre suspekt att ställa upp på Sverigedemokaternas förslag. De har ju varit med och stoppat de förfärliga Fas 3-jobben och dessutom visat ett stort hjärta när det gäller de utförsäkringshotade. De har tvättat sig rena och kan utan större problem börja visa sitt rätta ansikt.

Man får inte vara blåögd och inte heller direkt dum. Självklart gläder sig Juholt och hans rödgröna gäng storligen åt stödet från Sverigedemokraterna. Men officiellt är Sverigedemokraterna fortfarande pestsmittade som inte får beröras.

Inom regeringen är krisen värst för Kristdemokraterna (Kd). Ett nyval skulle kunna bli en katastrof för detta tilltufsade parti. Och det blir nu högst intressant att se vilken strategi som Kd-ledningen väljer för att komma tillbaka till en bättre position.

Den nya Kd-profileringen kring barn/ungdomar har mycket stor potential och borde vara en utmärkt startpunkt för ett offensivt uppträdande. Men det förutsätter att Kd övegår till ett helt nytt förhållningssätt i samspelet med övriga regeringspartier. Det måste bli ett slut på följsamheten och den ständiga anpassningen. Övergång måste ske till en ny och tuff linje där Kd, vid behov, tar strid med Fredrik Reinfeldt och övriga i regeringen. Dessutom krävs att Kd tar ifrån Håkan Juholt ensamrätten till att bekämpa barnfattigdomen. Detta sistnämnda är Kd:s självklara fråga, sett till partiets kristna värderingar. Kampen mot barnfattigdomen bör bli en av Kd:s huvudfrågor och ett paradnummer inför rikdagsvalet 2014.

En strategi med bravur för barn och ungdomar - då kan Kd möta valet 2014 med tillförsikt. Ett Kd som uppträder som ett litet men starkt och självmedvetet parti. Men förutsättningen är att partiledare. ministrar och riksdagsledamöter förflyttar sig från Moderaternas baksäte till bilens förarplats och själva börjar hålla i ratten.

Dock är detta en rollförändring som inte blir smärtfri. Det är en betydande skillnad mellan att vara det egna partiets stridbara förändringsledare och att vara Moderaternas knähundar.

Nu har kungen talat

Kungen har talat i en TT-intervju. Och så länge inget annat kan bevisas är det han säger självklart sanningen.

Och alla vi som trodde att det fanns en eld bakom all röken får skämmas.

Men om bevis ändå skulle grävas fram som omkullkastar kungens svar i intervjun, vad händer då? Jo, då kommer den hittillsvarande stormen kring kungens person att framstå som bara en mild susning.

Kungen jobbar i förtroendebranschen

Kungen ska självklart granskas rejält. Han är ju Sveriges statschef. Och då uppstår frågan om han sitter helt säkert på Sveriges absoluta toppjobb. Det tror inte jag att han gör. Om förtroendet körs i botten, då måste det vara slut. Den mildaste påföljden blir i så fall att kungen måste abdikera och lämna över jobbet till kronprinsessan Victoria. Och om det skulle inträffa tillhör inte jag de sörjande.

De allra flesta svenskar - också vi som ogillar monarkin - vill behålla nuvarande kungafamilj. För det är troligen lugnast så! Men det finns inget utrymme för vilka spektakel som helst kring den person som är kung och därmed Sveriges statschef.

Ibland hörs medlidsamma kommentarer om att kungarna har blivit födda in i och påtvingade sitt jobb. Men det är inte sant. Vi måste förutsätta att en person som är aktuell för denna toppbefattning också har förmåga att tänka igenom vad han vill med sitt liv. Det gällde kungen, då han fortfarande var ung. Och det gäller i dag för kronprinsessan Victoria eftersom vi nu också har kvinnlig tronföljd. Och jag tror inte alls att Victoria blir Sveries drottning därför att hon känner sig tvingad. Hon har uppenbar fallenhet för jobbet. Och högst sannolikt har hon, i motsats till fadern, insett vilka krav yrkesrollen ställer på att uppvisa stil också i den privata livsföringen.

Kungen har uppenbarligen trott att han kan dela upp sin tillvaro i en officiell och polerad del och en annan avdelning som som inte tål insyn och därför måste hållas hemlig. Men ingen har påstått att den hemliga delen handlar om något brottsligt utan kritiken gäller brist på vanligt omdöme.

Kungen kan inte ställas till svars för vad hans närmaste vänner gör. Men nog är det intressant att han har trivts så bra i gänget. Och vi är nog många som undrar vad detta kan vara för en samling gubbar i samhällets översta sociala skikt. Just nu beskådar svenska folket "Canossavandringen" för en person i denna vänkrets som har haft överläggningar med den undre världen.

Drottning Silvias initiativ att utreda sin fars eventuella nazistiska belastning är föredömligt. Hon inser det självklara - att när det har blivit unket och mörkt måste både luft och ljus släppas in. Och egentligen tror inte jag det är "kört" för kungen heller. Sannolikt kan förtroendet för honom återupprättas om han ödmjukt och offentligt tillstår och beklagar sina tidigare dumheter.

En ordentlig pudel från kungens sida skulle säkert räcka. Och han skulle snart bli lika folkkär igen!

Och då kan Victoria få vänta länge på sitt nya jobb.

När sjukvården utvecklas

Text-TV i Sveriges Television berättade i går, 18 maj, och under några timmar i dag om aborterade foster som fortsätter röra på sig. Men Socialstyrelsen är inte rådlös:

"Socialstyrelsen ska undersöka vilka medicinska metoder det finns som gör att aborterade foster inte rör sig efter att de aborterats.

Granskningen görs efter att Dagens Medicin berättat om att sjuksköterskor och barnnmorskor mått dåligt över att se foster som fortfarande levde efter vissa sena aborter.

En sjuksköterska som tidningen pratat med säger att hon i år haft två fall där fostren levde efter aborterna. På den kvinnoklinik där hon arbetar har tre personer slutat till följd av obehaget, säger sjuksköterskan till TT.

- Vi ska be ett vetenskapligt råd att titta på den här frågan, säger Anders Printz vid Socialstyrelsen.

På vissa kliniker i Sverige ges foster injektioner som medför att de inte visar några rörelser när de aborterats.

I vissa länder dödas foster med en injektion av kaliumklorid i hjärtat före abortering.

- Vi behöver titta på vilken praxis som skulle vara bäst för att genomföra det här på ett bra och säkert sätt, och så att personalen slipper uppleva starka obehag därför att foster visar tecken på rörelse, säger Anders Printz."

En modern form av slavarbete?

Jag ifrågasätter om alla dessa som förfasar sig över jobben i Fas 3 har tänkt igenom hur komplex frågan är.

Vi lever i en marknadsekonomi där prissättningen på arbetskraft regleras med kollektivavtal. Det betyder att ett lägsta pris är satt på det arbete som ska utföras. Och när svenska arbetsgivare inte kan eller vill betala så mycket till alla som vill arbeta, då blir ett antal människor över.

Hela frågan handlar om vad samhället i en marknadsekonomi ska göra när inte all arbetskraft efterfrågas till det fastställda priset.

Det här kan låta som ett cyniskt resonmang. Men det är tydligt och tyvärr ganska korrekt.

Den självklara möjligheten för att lösa problemet är att genom utbildning öka värdet på den arbetskraft som bjuds ut. Men problemet med Fas 3 är att utbildningsvägen sägs vara prövad redan tidigare under den mycket långa arbetslösheten. Och vilka lösningar finns det då?

En möjlighet är att långtidsarbetslösa människor skulle kunna få vara i fred och leva på a-kassa eller försörjningsstöd. Men detta är, om något, cyniskt och socialt ansvarslöst. Värre än allt annat! Vi vet med säkerhet att det leder till passivisering, social isolering och personliga tragedier. Ungdomar som drabbas vänder direkt på dygnet och ligger hemma och sover större delen av dagen.

Och just här i resonemanget börjar vi närma oss diskussionen om Fas 3 som innebär att den som har fastnat i mycket lång arbetslöshet ska göra något för de pengar som betalas ut i stället för att bara gå hemma och vara overksam. Arbetsinsatserna i Fas 3 kan med all rätt upplevas som kränkande av berörda människor, främst därför att den ekonomika ersättningen är för låg. Långtidsarbetslösa är ofta mycket kvalificerade personer men de har inte den mix på sin kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar. Ändå är det så att jobb varje dag leder till ett mer ordnat liv och minskar risken att bli passiviserad och för alltid utslagen.

Det finns ingen lösning på den långa arbetlöshetens problem som är riktigt bra. Och jobben i Fas 3 blir för mig det minst dåliga alternativet. Jag kan inte kritisera att drabbade människor ska vara aktiva i stället för att lämnas åt sitt öde.

Däremot menar jag att arbetsgivare som tar emot arbetslösa i Fas 3 överkompenseras, att de får för mycket pengar. Nästan 5000 kronor i månader för varje deltagare. Men detta är en annan diskussion som ingenting bevisar om Fas 3 som metod - om den är bra eller dålig.

Största problemt med jobben i Fas 3 är uppenbarligen att jobben av många upplevs som kränkade. Till detta kommer den uppenbara risken att vanliga arbeten med avtalsenliga löner trängs undan och ersätts av lågprisjobb som finansieras med skattemedel.

Trots alla dessa betänkligheter handlar det om att undanröja destruktiv passivitet för tiotusentals människor. Och då tycker jag Fas 3 är OK, trots alla sina brister - och risker.

Ingen regering som struntar i långtidsarbetslösa människor kan överleva. Till allt annt kommer då att Fas 3-lösningen blir politiskt nödvändig.

Och jag vågar påstå att många människor som befinner sig i Fas 3-jobb på sikt ändå kommer att få riktiga jobb. Just därför att aktivitet alltid lönar sig bättre på arbetsmarknaden än att försjunka i en nedbrytande passivitet.

Från vänsterpolitiskt håll har det sagts att Fas 3 är en modern form av slavarbete. Det är en våldsam överdrift. Ja, egentligen rent nonsens.

Ingen stor prestation men.....

För tredje året i rad: 10000 steg om dagen i genomsnitt. Ingen stor prestation men roligt ändå.

Man måste ha en pålitlig stegräknare. Dessutom gärna en hund som aldrig blir trött och en enkel Excelfil.

Vår hund, Lady, är en trevlig följeslagare när alla steg ska samlas ihop. Men Lady är en mycket otacksam hund. Ingen ägnar sig så mycket åt henne som jag gör. Ändå tycker hon mest om Matte. Jag förstår inte!

Finns det handikappade människor?

För åtskilliga år sedan lyssnade jag till en rehabiliteringsläkare som helt vände på mitt synsätt inför människors resurser och förutsättningar.

Margareta, rehabiliteringsläkaren, lärde mig att allt blir fel om vi inleder bedömningen av människor med att tala om ett fysiskt, psykiskt eller annat problem och först därefter övergår till att lyfta fram resurserna - som alltid finns! Och det resonemanget handlar inte om att vara snäll mot svaga människor utan om att hela bedömningskedjan blir fel när man inte börjar i rätt ände.

Alla människor har resurser. Och alla - hur starka och välmående de än ser ut - har begränsningar.

En stor del av samhällets diskrimineringsproblem skulle få sin lösning om vi lärde oss denna grundläggande bedömningsmetodik.

En grupp nyanlända invandrare är inte en samling problemmänniskor som har svårigheter med språk och kulturanpassning. I själva verket är de en nytillkommen, kraftfull resurs för Sverige med mängder av kompetens. Men de behöver bearbeta en högst hanterbar fråga - anpassningen till nytt språk och delvis ny kultur.

I föreningslivet prioriteras ofta unga människor på den diskutabla grunden att de är unga och faktiskt begränsade i sin erfarenhet. Andra människor kan hållas tillbaka bara på den grunden att de har kommit upp i högre ålder. Ett mindre obegåvat sätt att närma sig dessa frågor är att först av allt bedöma vilka som har lämpliga resurser för en aktuell uppgift. Ungdom eller hög ålder kan sedan i den aktuella situationen vara en tillgång - eller en begränsning.

I Västerås på dåvarande Zimmermanska skolan fanns för rätt många år sedan en dynamisk studierektor, Bo Åhman, som ofta i sitt yrke figurerade i massmedia. Han var på den tiden troligen den mest kände skolledaren i Västerås. Utöver alla Bo Åhmans intellektuella och personlighetsmässiga resurser fanns en begränsning i att han var synskadad. Möjligen var han helt blind. Vad hade hänt med hans liv och utveckling om synskadan hade varit den grundläggande självbilden? Jag träffade Bo Åhman en del i jobbet och tror att han som person var mycket stark och kunde stå emot felaktiga förväntningar hos omgivningen. Men också mindre starka personer med omfattande resurser måste få chansen att bli till nytta. Och då krävs ett förändrat sätt att tänka och bedöma i samhället. Det vill säga hos oss allihop.

Det händer då och då att vi måste lyssna till raljerande och förlöjligande kommentarer om människors begränsningar. Det kan gälla fysiska och psykiska funktionshinder men också om språkliga och sociala svårigheter. Sådana kommentarer kan knäcka människor. Och dessa som gör sig skyldiga till utspel av det slaget uppvisar att de själva har en högst allvarlig begränsning som har bitit sig fast i både hjärtat och hjärnan.

Nödvändiga förändringar i stora och mindre sammanhang handlar nästan undantagslöst om självklarheter. Ofta brukar det sammanfattas som back to basics. Och ingen intellektuellt hederlig människa kan avfärda påståendet att bedömning av människors förutsättningar ska börja i rätt ände. Att resurserna ska komma först och först därefter de begränsningar som finns - hos alla!

Under mitt yrkesliv träffade jag människor i alla möjliga positioner och yrken. Och jag lärde mig att människor som inte lyste utåt kunde ha fantastiska tillgångar som aldrig togs tillvara. Och att människor i mycket betydande positioner kunde ha rent förbluffande svagheter och begränsningar.

Det gäller att tänka rätt! Jag är mycket tveksam till att tala om handikappade, gamla och invandrare som särskilda kategorier i samhället. Helt enkelt därför att det leder till en felaktig bedömning av människors möjligheter och resurser.

Vargens missförstådda vänner

Samhället måste göra något för vargens missförstådda vänner som huvudsakligen är bosatta i Stockholm och andra stora städer. Dessa människor tvingas bo helt skilda från sina vänner i skogen. Och, värst av allt, de måste stå ut med en massa ovederhäftiga beskyllningar mot vargen från fårägare, renägare, hundägare och andra gnällspikar i de nordliga glesbygderna som bor i vargens omedelbara närhet och inte begriper det självklara att antalet vargar i Sverige är på tok för litet.

Men nu finns det hopp om bättre tider. För ett par dagar sedan bet vargar i Norrtäljetrakten ihjäl en hund och det betyder att dessa ädla rovdjur allt mer närmar sig Stockholm. När de kommer i närheten av storstadens förorter kommer givetvis en och annan vovve att få släppa till livet. Men vargens vänner är begåvade människor som förstår att en hund av ädel ras i Täby eller Danderyd smakar minst lika bra till frukost för vargen som en byracka i norra Värmlands glesbygder.

Men, som sagt, något måste ändå göras för vargens vänner ute i landet. Varför inte inrätta speciella semesterbyar mitt i ett antal vargrevir där storstadens barnfamiljer kan tillbringa några avkopplande semesterveckor varje sommar. Självklart måste de då ha med sig minst en hund eftersom vargarna i reviret knappast skulle acceptera att vännerna från storstaden kom dit alldeles tomhänta.

Alla skulle tjäna på det här arrangemanget. De nuvarande hårda motsättningarna i vargfrågan skulle snart bli bara ett minne. Fårägare och renägare i de svenska, nordliga glesbygderna skulle av dessa besökare från storstaden få illustrativa exempel på hur en harmonisk samexistens med vargar kan genomföras. Och besökarna från Stockholm och andra storstäder skulle få erfara att det ändå gör lite ont när familjens älskade hund blir uppäten av hungria vargar mitt framför näsan på matte, husse och barnen.

När likgiltigheten blir brutal

Jag gillar talesättet "kallt huvud och varmt hjärta". Men när den nuvarande sjukförsäkringen beslutades måste det hos ansvariga politiker ha varit kallt på båda ställena.

Det finns ett mycket oroande principiellt fel i sjukförsäkringen, nämligen att deadline för ohälsa kan fastställas med en administrativ gräns, i detta fall 2,5 år. Ett gott samhälle kan inte ge ett så fyrkantigt budskap till svårt sjuka människoor.

Självklart ska bara allvarligt sjuka få finnas länge i ett försäkringssystem. Men det problemet ska lösas med kvalificerade medicinska bedömningar allt efter som tiden går. Kanske både två och tre läkare måste stödja en mycket lång sjukskrivning.

Åtskilliga människor har drabbats av plågsam utförsäkring men detta är kanske inte det allra värsta problemet. Om Socialdemokraterna hade vunnit valet 2006 hade också de tvingats göra impopulära förändringar i sjukförsäkringen och andra bidragssystem. Också då hade olyckliga utförsäkringar inträffat. Tragiken med nuvarande sjukförsäkring ligger troligen främst på ett annat plan, nämligen att förändringarna 2006 och framåt genomfördes av den borgeliga regeringen med kyla och likgiltighet. Att Reinfelldt, Hägglund och övriga i regeringen inte vaknade förrän 2010 under valrörelsens slutskede när det länge hade varit uppenbart att svårt sjuka skulle drabbas orimligt hårt. Då - om inte förr - måste dessa sjuka människor ha känt sig övergivna av samhällets makthavare.

De förändringar i sjukförsäkringen som nu ändå planeras av regeringen undanröjer inte det grundläggande systemfelet att sjuka människor vid en politiskt fastställd tidsgräns - 2,5 år - ska gå till Arbetsförmedlingen och söka jobb. Detta systemfel tyder antingen på politisk likgiltighet eller brist på omdöme. Och om jag tvingas välja föredrar jag nog det sistnämnda.

För mig handlar det inte om att vi ska ha en flummig sjukförsäkring. Mycket tydliga restriktioner måste finnas av det enkla skälet att lättåtkomliga bidrag alltid leder till missbruk. Men restriktionerna i sjukfösäkringen ska tillämpas av läkare med rätt kompetens. Inte av politiker som tror att folkhälsan förbättras om en generell gräns för tillfrisknande sätts vid 2,5 år/30 månader.

Det bör slutligen nämnas att gränsen 2,5 år/30 månader i sjukförsäkringen också är lite tragikomisk eftersom den bäddar för just missbruk. Om jag vore lite halvsjuk och ville fuska, då skulle jag givetvis se till att "bli frisk" först när jag hade fått ut mina 30 månader.....

Sammantaget blir en administrativ gräns för sjukförsäkringen både hjärtlös och huvudlös.

Reinfeldt nobbar Juholt. Mycket dumt!

Nu gör statsminister Fredrik Reinfeldt något riktigt dumt. Han nobbar oppositionsledaren Håkan Juholt på debatt inför omvalet i Västra Götaland.

Varför tvekar statsminister Reinfeldt? Det blir ju fritt fram för spekulationer som Juholt givetvis kommer att utnyttja.

Om det halvtråkiga, välutbildade och skickliga politiska proffset Reinfeldt känner sig helt överlägsen Juholt är det väl lika bra att han åker till Västra Götaland och ger Juholt en läxa. Då är ju positioneringen dom emellan klarlagd. Men - mer troligt är att Reineldt känner sig osäker inför den retoriska och humoristiska naturbegåvningen från Oskarshamn. Med tvåårig social linje som formell grundutbildning.

Det skulle kunna bli en intressant kulturkrock i Västra Götaland. Och inte alldeles säkert till statsministerns fördel.

Jag gissar att Reinfeldt skulle vinna debatten och Juholt vinna greppet om väljarna.

Juholt, Hägglund och Moderaternas politik

I september 2006 gick socialdemokraterna i väggen. Deras politik hade gått över styr och de var på väg att göra Sverige till en nation av bidragstagare. Och Moderaterna tog över regeringsansvaret med hjälp av tre borgerliga småpartier.

Men ingenting varar för evigt. Inte ens för en regering. Nu ligger Håkan Juholt och lurar i vassen. Han har uppfattat att moderaterna, precis som tidigare socialdemokraterna, driver sin egen politik så ensidigt och hårt att folk tröttnar. Jobbskatteavdrag och alla möjliga marknadslösningar i all ära, men snart - och senast vid nästa lågkonjunktur - står pratet om detta svenska folket upp i halsen. Och i det läget kommer Juholt att erbjuda ett tydligt socialdemokratiskt alternativ. Inte en lightvariant av moderat politik.

Och jag måste fråga mig: Varför kan inte Moderaterna driva en effektiv, marknadsinriktad politik utan att förfalla till cynism och social okänslighet? Sjukförsäkringsfrågan är ett närmast övertydligt exempel på vad jag menar. Och varför kan inte Socialdemokraterna driva solidaritet och omtanke utan att bli flummiga, kravlösa och bidragsorienterade? Men så är det politiska livet. Ingen som har fått makten tycks klara att vara måttfull. Alla kör tills det blivit för mycket.

Håkan Juholts inriktning är efter hans stora linjetal på kongressen fullständigt klar. Han faller tillbaka på och bottnar i sina och Socialdemokraternas grundläggande värden. Och på dessa kommer han att bygga ett nytt politiskt erbjudande till svenska folket.

För mig som kristdemokrat är det en viktig fråga om Göran Hägglund och Kristdemokraterna (Kd) ska komma till en liknande insikt. Hägglunds parti har som fundament något långt bättre än vad Juholt har - kristna värderingar och en kristen människorsyn där alla människors lika värde står över all diskussion. Marknad och prissättning hit och dit kan inte i det långa loppet bygga ett gott samhälle. Kd kan från sin värdegrund erbjuda hållbara alternativ till människior som har tröttnat på att allt ska värderas i pengar och marknadstänkande.

Folkpartiets tuffe ledare, Jan Björklund, sa i sin eftervalsanalys att regeringen borde ha visat empati i sjukförsäkringsfrågan. Och jag måste stillsamt undra: Varför kom inte detta erkännande från Kd-ledaren Göran Hägglund? Ingenting hade passat bättre med kristna värderingar som utgångspunkt.

Fp-ledaren Björklund ställde förra året upp för skolavslutningar i kyrkan. Och jag frågar mig vidare: Varför uttryckte inte Kd-ledaren detta som en för honom och partiet självklar ståndpunkt? Är Kd-folket möjligen rädda för att uppfattas som religiösa?

Och så har vi Moderaternas alkoholpolitik där ingen hänsyn tas till samhällets svagaste individer. Kd-ministern Maria Larsson har hjälpt Moderaterna att "blåsa på" i frågan om gårdsförsäljning av alkohol med klart större risker för ökat missbruk. Ett kompakt motstånd mot gårdsförsäljningen har kommit från forskare, nykterhetsrörelsen, de politiska vänsterpartierna - och från Kd-veteranen Alf Svensson! Kd:s undfallande uppträdande i alkoholfrågan är givetvis en katastrof för ett parti som gör anspråk på att ha omsorg om svaga människor.

Håkan Juholt har insett att trovärdighet aldrig kan vinnas genom att socialdemokraterna överger sina mest grundläggande värderingar. Kd:s och Göran Hägglunds insikt om det egna partiets stora grundvärden behöver däremot förbättras högst väsentligt.

Kd har med sin kristna värdegrund väldigt mycket positivt att erbjuda i svensk politik. Men då gäller det att komma upp på banan snabbt innan partiet - i sällskap med Centern - har kvävts i den moderata omfamningen.

Har rötterna någon betydelse?

Hur viktigt är det att välja rätt föräldrar? Betyder barndomsmiljön allt? Eller är det också viktigt vilka arvsanlag vi bär med oss från tidigare generationer? Hur stor betydelse har det genetiska och sociala arvet sammantaget för vad som händer senare i livet? Till exempel om man kan bli en politiker på toppnivå?

Håkan Juholt, blivande socialdemokratisk ledare och kanske blivande statsminister, är i varje fall ett intressant föremål för spekulationer av det här slaget.

Håkan Juholts pappa, Willly Karlsson, växte upp vid Emsfors pappersbruk, som för länge sedan är nerlagt och nu finns kvar som ett jättelikt gammalt ruckel i rött tegel. Willys far och Håkans farfar, Ivar, jobbade på bruket. Precis som min pappa. Men vi var inte inte närmare bekanta med familjen Karlsson.

Emsfors ligger 15 kilometer från Oskarshamn och familjen Karlsson bodde i ett litet rött hyreshus vid Emån, alldeles utanför fabriksgrinden. Willy var enda barnet. För inte så länge sedan skrev Håkan Juholt några fina rader om sin farmor Gunhilds begravning. Från min barndom kommer jag ihåg att Gunhild jobbade i Konsums mjölkaffär. Det var på den tiden när mjölk och grädde såldes i lösvikt.

Willy Karlsson (senare Juholt) hamnade inte som så många andra Emsforspojkar på bruket utan började jobba i Oskarshamn där han så småningom blev socialdemokratiskt kommunalråd. Sonen Håkans politiska fostran till socialdemokrat var troligen säkerställd redan från barnsben.

Håkan Juholts mamma, Susanne, var dotter till den relativt kände konstnären/skulptören Arvid Källström, kanske den enda kulturpersonligheten i det lilla samhället Påskallavik som ligger mellan Emsfors och Oskarshamn. Denne Arvid Källström - Håkans Juholts morfar - grundade Källströmsgården i Påskallavik som också i dag är en turistattraktion. När nuvarande E66:an gick genom Påskallavik var detta samhälle mest känt för den 6 meter långa, nakna kvinnan som sträcker ut sig i Källströmsgården framför familjens bostad.

Jag gissar att konstnären Källström och hans hustru inte var socialdemokrater.

Detta är de rötter Håkan Juholt har genom sina föräldrar. Det var en ovanlig blandning - i varje fall på den tiden i lilla Påskallavik. Rimligtvis också en rejäl krock både socialt och kulturellt. Jag är helt säker på att detta klassöverskridande äktenskap väckte stort intresse på många kafferep i Påskallavik och Emsfors.

Dessa två, Willy och Susane Juholt, fick så småningom sonen Håkan. Och ett resultat av denna blandning mellan arbetarklass och högre kulturell miljö tycks nu bli att socialdemokraterna får en frejdig partiledare med betydande självförtroende och stor retorisk talang. Och - inte helt osannolikt - blir det i förlängningen en socialdemokratisk statsminister i Sverige.

Men egentligen vet vi väldigt lite om det genetiska och sociala arvets inverkan på det som händer senare i livet.

Så frågan kvarstår: Har rötterna någon betydelse? Hur viktigt är det egentligen varifrån vi kommer och vilka föräldrar vi väljer?

(Klicka på bilden för att förstora!)

Mannen som smet från betalningen

Sent i går kväll var min fru och jag i en stor livsmedelshall och handlade. Vår varukorg blev full och jag gick till de fällbara grindarna för att hämta en korg till. Och då fick jag se något som jag i första ögonblicket inte riktigt begrep. En man med långa ben klev över grindarna och stack ut från affären med en varukorg på armen. Sedan fortsatte han ut på parkeringen och - förutsätter jag - försvann.

Av mannens utseende hann jag uppfatta att många i vårt samhälle har det bättre än han.

Jag utgår från att korgen han tog med sig med obetalda varor inte var fylld med öl utan med mat. Och då blir det lite konflikt i huvudet på mig - vilket kan låta konstigt. För det är ju självklart att man inte får stjäla mat. Inget annat heller för den delen.

Jag talade om för personalen vad jag sett. En ordningsvakt fanns också på plats och fick veta det som hänt.

Om det fanns mat i korgen så handlade det om en människa som utan korgens innehåll troligen skulle få lägga sig hungrig och sova. Kanske rent av barn som inte fick äta sig mätta.

Personal och ordningsvakt blev bekymrade. Mitt framför näsan på dom hade den här mannen skaffat sig gratisvaror. Men jag själv kunde inte - och kan fortfarande inte - önska att den här killen ska åka fast.

Hur jag än försöker!

Jag ser gärna att skattesmitare och diverse småfifflare blir avslöjadee och straffade. Och självklart borde också killen med den röda matkorgen straffas. Men den konstiga frågan kvarstår: Varför önskar inte jag att han ska "åka dit"?

Småländsk ostkaka

Pastor Daniel Alm i Pingstkyrkan har en blogg som bjuder på mycket intressant läsning. Men när jag läste vad han skrev torsdagen den 3 mars löpte tankar och associationer i väg på ett sätt som troligen låg fjärran från pastorns avsikter med blogginlägget.

Daniel avslutade nämligen med att alla - smålänningar och andra - borde äta ostkaka denna första torsdag i mars. Och detta engagerade mig mer än allt det andra han skrev. Och som säkert också var väldigt bra.

Med ostkaka menar jag givetvis inte den ostkaksliknande pudding som finns att köpa i våra livsmedelsaffärer. Ostkaka är en småländsk delikatess som tillverkas i ett vanligt kök av människor med speciell känsla och skicklighet. Vanligtvis kvinnor. Och om smaken ska bli fulländad krävs att råvaran är riktig komjölk, hämtad direkt hos bonden, och med en fetthalt runt 4 procent.

Att tillverka fin ostkaka var under min barndom en konst som inte så många behärskade. Min mamma låg i absoluta framkanten. På den tiden fanns i de flesta familjer en jättestor gryta med en metallinsats och som rymde uppskattningsvis 12 liter. Den användes vid konservering av mat. Vid ostkakstillverkningen åkte själva insatsen bort och grytan fylldes med mjölk och ostlöpe. Hela procdeduren genomfördes på och i en vedeldad spis vilket i varje fall bidrog till den fina bruna färgen på ostkakan. Möjligen också till smaken.

Ostkakans plats på de småländska kalasen var given och det finns väldigt bra beskrivet i Emil i Lönneberga, till exempel när han skänkte bort familjens julmat till hjonen på fattighuset.

Min barndoms kalas - speciellt vid jularna - är nära förknippade med stora mängder fet mat. Och så blev det efterrätt där ostkakan intog huvudplatsen. Tillsammans med vispgrädde, sylt och konserverad frukt.

Det här kanske är nostalgi men minnnena är ljusa.

Och det tilldrog sig under en tid när vi inte hade fått en massa eländeskunskap om kolesterolvärden och igenslammade blodkärl. Sådana frågor kanske diskuterades i medicinskt vetenskapliga kretsar men hade inte nått ner till våra småländska folklager. Folk kunde fortfarande med glädje njuta av all mat som smakade bra och som gjorde ett arbetsamt liv lättare och roligare att leva.

Vänstervridna journalister - på gott och ont

Det är nästan alltid journalister som gör jobbet när svaga och utsatta människor i samhället kommer i underläge och måste få hjälp. Det kan vara gamla, sjuka och socialt utsatta som blir överkörda av äldreomsorg, sjukvård, socialtjänst och myndigheter. Om inte journalisterna skötte renhållningen på denna samhällets bakgård skulle jobbet inte bli gjort. Och den delen av journalisternas arbetsuppgifter är troligen främsta förklaringen till att en stor del av yrkeskåren - på gott och ont - är tydligt politiskt vänstervriden.

I ett öppet och fritt samhälle är massmedias och journalisters uppgift omöjlig att tänka bort. Ändå är bilden av dessa grävande och socialt engagerade journalister inte bara positiv. Hos en och annan tycks det sociala engagemanget ha utvecklats till en ren yrkesskada.

Jag kommer ihåg en händelse från ett av länen där jag var länsarbetsdirektör. En arbetssökande krävde att helt i strid med gällande regler få en utbildning betald av Arbetsförmedlingen. Att bevilja utbildningen var inte bara regelstridigt utan bedömdes också som allmänt orimligt. Den arbetssökande fick avslag och tog kontakt med en journalist som kom och diskuterade frågan med chefen för arbetsförmedlingen. Denna journalist var, enligt min bedömning, en av de mest professionella i länet. Chefen för arbetsförmedlingen och journalisten diskuterade frågan och var helt överens. Kravet från den arbetssökande måste avvisas. Men när tidningen kom någon dag senare presenterades ett snyftreportage om en stackars arbetssökande som hade blivit snuvad på sin rätt till utbildning av en orättvis myndighet. Jag fick veta vad som hänt och ringde till tidningens ledning med starka protester. De erbjöd mig att skriva ett tillrättaläggande i tidningen vilket jag givetvis måste avböja av rena sekretesskäl. Och vem ville för övrigt läsa ett genmäle från en kränkt och gnällig byråkrat?

Journalisternas sociala engagemang gör mig kluven. Deras insats för svaga människor i samhället är oskattbar. Men ibland tappar de huvudet, ser spöken på väggarna och berättar om orättvisor som aldrig har existerat.

Till detta kommer något annat och för mig mycket viktigt:

Folk på den politiska vänsterkanten är konsekvent ovänligt - eller fientligt - inställda till staten Israel. Följden blir att Israel som den enda demokratin i Mellanöstern i svenska massmedier blir chanslöst och bedöms hårdare än grannländerna med sina hårdföra och korrupta diktaturer. Israels roll i mellanösternkonflikten blir därmed nästan aldrig objektivt beskriven. Och detta kan jag inte acceptera.

Ändå är jag en stor vän av grävande svenska journalister och deras sociala engagemang. Jag får ta det onda med det goda. Ett samhälle utan fria massmedier och journalister skulle bli odrägligt att leva i.

På många av dessa yrkesutövare pekar näsan väldigt mycket åt vänster. Men det får vi på köpet.

Ovänliga Hässleholm.....

Jag påstår inte att Hässleholm är en ovänlig stad. Men jag tillåter mig tvivla på att beslutet om de äldres kaffe hade kunnat fattas i en vänlig miljö.

Och kaffet är faktiskt inte det största problemet. Det verkligt allvarliga är att en grupp av kommunens invånare har behandlats respektlöst. All kränkande behandling består av två delar - de rent praktiska konsekvenserna och den förnedrande upplevelsen att betraktas som mindre värd än andra.

Äldre människor har ingen rätt att dominera och "bre ut sig" på yngre människors bekostnad. Men äldre har samma rätt som alla andra att behandlas med respekt. Och respektlösheten har i Hässleholm demonstrerats på lägsta möjliga nivå.

I en del andra fall - till exempel när demenssjuka blir inlåsta - kan en debatt föras om en negativ åtgärd är nödvändig för att skydda berörda människor. Men kaffefrågan i Hässleholm är bara simpel.

Jag vill gärna nämna den äldreomsorg som min mamma fick i Oskarshamns kommun de sista åren hon levde. Bättre kunde det egentligen inte ha varit. Kvalitet och vänlighet rakt igenom. Och när mamma dog kom två av äldreomsorgens personal på hennes begravning.

Men nu handlar det om Hässleholm. Med rätt eller orätt kommer de flesta svenskar för lång tid framåt att associera Hässleholm till gamla tanter och farbröder på "hemmet" som inte fick något eftermiddagskaffe. Och när kaffe ändå serverades blev det ingen påtår.

Samhällets - och kyrkans - generationsfråga

Kommunalrådet Stig Henriksson i Fagersta berättar i en av sina VLT-krönikor om när han skulle hålla ett tal för kommunens pensionärer. När Henriksson stod där framför samlingen av äldre människor drabbades han av den förfärliga insikten att pensionärerna inte alls är en konstant grupp i Fagerstas befolkning utan ett kollektiv i ständig förändring dit han själv är på väg.

Henrikssons upplevelse ger anledning till många reflektioner.

Allihop befinner vi oss på samma livsresa och alla som inte dör i förtid blir gamla. Så enkelt är det. Och så svårt.

Generationsmotsättningar uppstår alltid men är troligen lättare att hantera ute i samhället än internt i kyrkorna. Samhällets allmänna rösträtt gör att frågan till stor del blir självreglerande.

Regeringen har försökt köra över pensionärerna i skattefrågan. Med rätt eller orätt skulle pensionärerna betala mycket högre skatt än människor som jobbar. Men pensionärerna är många. Och så råkar de ha rösträtt. Då måste Fredrik Reinfeldt & Co anpassa sig - i varje fall så mycket att de inte blir bortröstade i nästa val av den stora grupp som har passerat 65-årsgränsen.

I kyrkorna råder - på gott och ont - en snällhetens och lojalitetens kultur. Äldre människor anpassar sig lätt och speciellt när syftet med förändringar gäller viktiga mål som är lätta att förstå. Till exempel att göra det kristna budskapet attraktivt för unga människor. Men ibland utnyttjas snällhetens kultur så att anpassning förväntas också när syftet är obegripligt.

För något år sedan läste jag ett tidningsreportage om en frikyrkoförsamling långt bort från Västerås. De hade bestämt sig för att göra allt de kunde för att nå unga människor som inte gick i kyrkan. Men metoderna som enligt reportaget användes var i långa stycken tanklösa och behandlingen av äldre människor i kyrkan blev närmast brutal. Som exempel kan nämnas att en skål med öronproppar fanns i gudstjänsterna för folk som inte klarade ljudnivån i den ungdomliga musiken.

Så tokigt kan det bli även när syftet är gott.

Generationsmotsättningar går inte att undvika. Ute i samhället är anpassningen mellan generationerna inte baserad på hänsyn och kärlek utan kan närmast uttryckas i makttermer. I första hand den makt vi har på valdagen vart fjärde år. I kyrkorna är generationsfrågan av ett mjukare och skörare slag. Oftast blir det en smidig anpassning till viktiga mål. Men ibland blir det fel behandling av äldre människor som alltid vill vara snälla.

Kommunalrådet Stig Henriksson tillhör så långt jag vet ingen kyrka men han lärde sig förstå att alla människor, oavsett ålder, befinner sig på samma resa. Den insikten tillsammans med kristen kärlek borde räcka i kyrkorna för att undvika de värsta fallgroparna i generationsfrågan.

Debattexplosionen

För inte så länge sedan var det möjligt att med olika knep och trick styra den offentliga debatten. Den som i dag vantrivs med en fri debatt bör flytta till Kina eller Nordkorea. Där störs inte idyllen av någon fri åsiktsbildning. Här i den fria världen har de sociala medierna tagit över.

Att beskriva "sanningen" genom envägskommunikation är inte längre något alternativ. Ingen politiker, företagsledare - eller kyrkoledare för den delen - kan i dag styra debatten om den egna verksamheten. För den som vill göra utspel gäller det att gå in i meningsutbytet. Eller att hålla tyst! För debatten tar sina egna vägar ut på bloggar, Facebook och andra sociala medier där ingen kan styra processen.

Det gamla svenska samhället var tämligen auktoritärt och det räckte ofta att makthavare visade missnöje med fria meningsyttringar för att det skulle bli tyst. Men framför allt gällde att makten också förfogade över de flesta utrymmen för skriven text.

När jag slutade jobba för några år sedan hade sociala medier som bloggar, twitter och Facebook fortfarande inte fått något genomslag. Men i mitt jobb som länsarbetsdirektör var massmedia något mycket viktigt och vi var helt beroende av journalisters vilja och förmåga att skriva/tala något så när rättvist om oss. Och så kunde jag skriva debattartiklar. Men på varje tidning fanns en debattredaktör som kunde stryka delar av texten eller helt vägra att publicera.

Min personliga erfarenhet av debattredaktörer är övervägande positiv, men ändå blandad. En ganska ung redaktör jag hade kontakt med använde sin position för ren maktutövning och vägrade till och med att säga nej till ett manus. Ett nej var ju annars för mig mycket användbart för då kunde jag vända mig till en annan tidning med en förhoppningsvis mindre grinig debattredaktör.

På ÖstgötaCorrespondenten (Corren) i Linköping fanns en journalist med förnamnet Clas och han skrev små kommentarer på ledarsidan under rubriken "Clas på hörnet". Där uppträdde han som en högst intelligent men också mycket sur gubbe. Så blev han debattredaktör på tidningen och jag trodde det var "kört" för mig med fortsatt skrivande. Men en trevligare och mer generös person har jag aldrig träffat på en tidningsredaktion. Journalisten Clas var säkert mycket medveten om sin egen skicklighet och hade inget behov att klämma åt oss som lämnade in manus till debattartiklar.

Om jag hade mitt gamla jobb i dag skulle jag blogga flitigt och se till att min tolkning av verkligheten blev bekant för kommunalråd, politiker i länet och andra med mycket åsikter. Och då - ve och fasa - skulle en massa folk gå till motattack genom att skriva kritiska kommentarer på min och egna bloggar. Men i den verkligheten skulle jag ändå trivas väldigt bra.

När åsikter bryts mot varandra kan det bli jobbigt. Men om man ständigt rensar luften blir allting mycket lättare än när möjlighet finns att lägga locket på så snart det blir obekvämt.

Tankar kring en bildekal

Fredrika, vårt 10-åriga barnbarn, frågade vad det var för märke som morfar hade klistrat fast på bilen längst bak. Och jag försökte förklara. Sedan har tankarna rullat vidare: Vilket budskap sprider jag genom att åka omkring med den här bildekalen? Vad påstår jag om Västerås? Om mig själv? Vilka krav ställer texten på på mig som bilförare? Och förrestan - varför ska man över huvud taget vara vänlig? Vad är poängen?

En mig mycket närstående person tycker att den här texten i bakrutan ställer höga krav. Men jag har försäkrat att hon som bilförare klarar detta med mycket god marginal. Bilens registrerade ägare har en svårare läxa att lära.

Om en gångtrafikant närmar sig ett övergångsställe har jag som bilförare två alternativ: Jag kan gasa på lite extra och hinna före. Men jag kan också stanna och se till att det blir en lugn och stressfri överfart. Om jag ändå väljer det första alternativet, vad händer då?. Gångtafikanten tittar efter min bil och ser "Vänliga Västerås" i bakrutan....... Jaha.

Jag kör bil i Stockholm en del och där byter man fil väldigt ofta. Också då finns två möjligheter: Att lugnt glida in i den önskade filen. Eller, att aggressivt baxa sig in så man inte spiller tid i onödan. Och stockholmsbilisten - efter att ha tvingats släppa fram mig - läser "Vänliga Västerås" i bakrutan på min bil....... Och inte heller det blev bra!

Bildekalen berättar inte bara om Västerås utan ställer krav på mig. Och det förstod jag inte riktigt förrän den satt där i bakrutan och jag läste texten. Men den ska få sitta kvar! Och jag ska lära mig.

Så det där med vänlighet över huvud taget. Vad är poängen? Jag är ingen expert på den frågan men har en del egna upplevelser.

Jag har stora svårigheter att klara umgänge med ovänliga människor. Ett aggressivt beteende är ett mindre problem för då handlar det om ett tydligt budskap. Men ovänlighet försätter mig i osäkerhet. Och ovänlighet i sin värsta form kan också vara en form av maktutövning.

Men vänlighet i uppträdande och handling är något fantastiskt. Tänk att komma in i en affär där all personal uppträder vänligt och är hjälpsamma. Det blir omöjligt att själv fortsätta vara på dåligt humör - om det stämningsläget gällde vid infarten i butiken.

Och det finns yrkesutöverare som kan ge människor nytt liv genom att vara vänliga - eller nästan döda om de väljer ovänlighet. Jag tror exempel är onödiga.

Helt säkert finns det konstlad och påklistrad vänlighet. Men det är ovanligt. För mig är ett vänligt uppträdande och vänliga handlingar något dynamiskt. Något som smittar och har stark spridningseffekt.

Sverigedemokraterna - bakom den putsade fasaden

Webbkyrkans ledare, Stanley Sjöberg, har fått ett brev från Sverigedemokraterna där partiet slår sina tidigare rekord i människorförakt. Det handlar om muslimer och homosexuella. Och den här gången sker angreppet helt fräckt under en from, kristen förklädnad.

Brevet chockerar med sin medeltidspräglade hårdhet, helt främmande för evangeliernas Jesus.

Här kommer Stanley Sjöbergs citat från Sverigedemokraternas brev:

"Det är dags för oss att ta över innan islam eller de homosexuella helt har förstört vårt kära underbara Sverige. Gud vill att Sverige ska vara ett kristet och tryggt land att bo i. Vi är det parti som Gud har utvalt till att sopa bort syndarna med och upprätta en god moral och ordning i landet. Nu har tiden kommit då vi har folkets stöd att stänga moske'erna och avskaffa Stockholm Pridefestivalen samt förbjuda Svenska kyrkan att viga homosexuella. Sverige ska bli ett ljuvligt kristet land igen. Halleluja prisat vare Herren Jesus Kristus underbara namn! "

Som kristna kan vi aldrig kräva lagstiftning för att stoppa Pridefestivalen och annat som vi inte gillar.

Och ett förfalskat kristet budskap som detta kan provocera Islams folk till att förfölja kristna och förbjuda kristen förkunnelse.

Min nyårsönskan blir att Kristdemokraterna - som jag alltid röstat på - ska sluta skämmas för sitt kristna förflutna och att partiet kraftfullt och systematiskt ska påvisa att Sverigedemokraternas människorförakt ligger ljusår bort från kristna värderingar.