Kungen har talat i en TT-intervju. Och så länge inget annat kan bevisas är det han säger självklart sanningen.
Och alla vi som trodde att det fanns en eld bakom all röken får skämmas.
Men om bevis ändå skulle grävas fram som omkullkastar kungens svar i intervjun, vad händer då? Jo, då kommer den hittillsvarande stormen kring kungens person att framstå som bara en mild susning.
tisdag 31 maj 2011
tisdag 24 maj 2011
Kungen jobbar i förtroendebranschen
Kungen ska självklart granskas rejält. Han är ju Sveriges statschef. Och då uppstår frågan om han sitter helt säkert på Sveriges absoluta toppjobb. Det tror inte jag att han gör. Om förtroendet körs i botten, då måste det vara slut. Den mildaste påföljden blir i så fall att kungen måste abdikera och lämna över jobbet till kronprinsessan Victoria. Och om det skulle inträffa tillhör inte jag de sörjande.
De allra flesta svenskar - också vi som ogillar monarkin - vill behålla nuvarande kungafamilj. För det är troligen lugnast så! Men det finns inget utrymme för vilka spektakel som helst kring den person som är kung och därmed Sveriges statschef.
Ibland hörs medlidsamma kommentarer om att kungarna har blivit födda in i och påtvingade sitt jobb. Men det är inte sant. Vi måste förutsätta att en person som är aktuell för denna toppbefattning också har förmåga att tänka igenom vad han vill med sitt liv. Det gällde kungen, då han fortfarande var ung. Och det gäller i dag för kronprinsessan Victoria eftersom vi nu också har kvinnlig tronföljd. Och jag tror inte alls att Victoria blir Sveries drottning därför att hon känner sig tvingad. Hon har uppenbar fallenhet för jobbet. Och högst sannolikt har hon, i motsats till fadern, insett vilka krav yrkesrollen ställer på att uppvisa stil också i den privata livsföringen.
Kungen har uppenbarligen trott att han kan dela upp sin tillvaro i en officiell och polerad del och en annan avdelning som som inte tål insyn och därför måste hållas hemlig. Men ingen har påstått att den hemliga delen handlar om något brottsligt utan kritiken gäller brist på vanligt omdöme.
Kungen kan inte ställas till svars för vad hans närmaste vänner gör. Men nog är det intressant att han har trivts så bra i gänget. Och vi är nog många som undrar vad detta kan vara för en samling gubbar i samhällets översta sociala skikt. Just nu beskådar svenska folket "Canossavandringen" för en person i denna vänkrets som har haft överläggningar med den undre världen.
Drottning Silvias initiativ att utreda sin fars eventuella nazistiska belastning är föredömligt. Hon inser det självklara - att när det har blivit unket och mörkt måste både luft och ljus släppas in. Och egentligen tror inte jag det är "kört" för kungen heller. Sannolikt kan förtroendet för honom återupprättas om han ödmjukt och offentligt tillstår och beklagar sina tidigare dumheter.
En ordentlig pudel från kungens sida skulle säkert räcka. Och han skulle snart bli lika folkkär igen!
Och då kan Victoria få vänta länge på sitt nya jobb.
De allra flesta svenskar - också vi som ogillar monarkin - vill behålla nuvarande kungafamilj. För det är troligen lugnast så! Men det finns inget utrymme för vilka spektakel som helst kring den person som är kung och därmed Sveriges statschef.
Ibland hörs medlidsamma kommentarer om att kungarna har blivit födda in i och påtvingade sitt jobb. Men det är inte sant. Vi måste förutsätta att en person som är aktuell för denna toppbefattning också har förmåga att tänka igenom vad han vill med sitt liv. Det gällde kungen, då han fortfarande var ung. Och det gäller i dag för kronprinsessan Victoria eftersom vi nu också har kvinnlig tronföljd. Och jag tror inte alls att Victoria blir Sveries drottning därför att hon känner sig tvingad. Hon har uppenbar fallenhet för jobbet. Och högst sannolikt har hon, i motsats till fadern, insett vilka krav yrkesrollen ställer på att uppvisa stil också i den privata livsföringen.
Kungen har uppenbarligen trott att han kan dela upp sin tillvaro i en officiell och polerad del och en annan avdelning som som inte tål insyn och därför måste hållas hemlig. Men ingen har påstått att den hemliga delen handlar om något brottsligt utan kritiken gäller brist på vanligt omdöme.
Kungen kan inte ställas till svars för vad hans närmaste vänner gör. Men nog är det intressant att han har trivts så bra i gänget. Och vi är nog många som undrar vad detta kan vara för en samling gubbar i samhällets översta sociala skikt. Just nu beskådar svenska folket "Canossavandringen" för en person i denna vänkrets som har haft överläggningar med den undre världen.
Drottning Silvias initiativ att utreda sin fars eventuella nazistiska belastning är föredömligt. Hon inser det självklara - att när det har blivit unket och mörkt måste både luft och ljus släppas in. Och egentligen tror inte jag det är "kört" för kungen heller. Sannolikt kan förtroendet för honom återupprättas om han ödmjukt och offentligt tillstår och beklagar sina tidigare dumheter.
En ordentlig pudel från kungens sida skulle säkert räcka. Och han skulle snart bli lika folkkär igen!
Och då kan Victoria få vänta länge på sitt nya jobb.
torsdag 19 maj 2011
När sjukvården utvecklas
Text-TV i Sveriges Television berättade i går, 18 maj, och under några timmar i dag om aborterade foster som fortsätter röra på sig. Men Socialstyrelsen är inte rådlös:
"Socialstyrelsen ska undersöka vilka medicinska metoder det finns som gör att aborterade foster inte rör sig efter att de aborterats.
Granskningen görs efter att Dagens Medicin berättat om att sjuksköterskor och barnnmorskor mått dåligt över att se foster som fortfarande levde efter vissa sena aborter.
En sjuksköterska som tidningen pratat med säger att hon i år haft två fall där fostren levde efter aborterna. På den kvinnoklinik där hon arbetar har tre personer slutat till följd av obehaget, säger sjuksköterskan till TT.
- Vi ska be ett vetenskapligt råd att titta på den här frågan, säger Anders Printz vid Socialstyrelsen.
På vissa kliniker i Sverige ges foster injektioner som medför att de inte visar några rörelser när de aborterats.
I vissa länder dödas foster med en injektion av kaliumklorid i hjärtat före abortering.
- Vi behöver titta på vilken praxis som skulle vara bäst för att genomföra det här på ett bra och säkert sätt, och så att personalen slipper uppleva starka obehag därför att foster visar tecken på rörelse, säger Anders Printz."
"Socialstyrelsen ska undersöka vilka medicinska metoder det finns som gör att aborterade foster inte rör sig efter att de aborterats.
Granskningen görs efter att Dagens Medicin berättat om att sjuksköterskor och barnnmorskor mått dåligt över att se foster som fortfarande levde efter vissa sena aborter.
En sjuksköterska som tidningen pratat med säger att hon i år haft två fall där fostren levde efter aborterna. På den kvinnoklinik där hon arbetar har tre personer slutat till följd av obehaget, säger sjuksköterskan till TT.
- Vi ska be ett vetenskapligt råd att titta på den här frågan, säger Anders Printz vid Socialstyrelsen.
På vissa kliniker i Sverige ges foster injektioner som medför att de inte visar några rörelser när de aborterats.
I vissa länder dödas foster med en injektion av kaliumklorid i hjärtat före abortering.
- Vi behöver titta på vilken praxis som skulle vara bäst för att genomföra det här på ett bra och säkert sätt, och så att personalen slipper uppleva starka obehag därför att foster visar tecken på rörelse, säger Anders Printz."
onsdag 11 maj 2011
En modern form av slavarbete?
Jag ifrågasätter om alla dessa som förfasar sig över jobben i Fas 3 har tänkt igenom hur komplex frågan är.
Vi lever i en marknadsekonomi där prissättningen på arbetskraft regleras med kollektivavtal. Det betyder att ett lägsta pris är satt på det arbete som ska utföras. Och när svenska arbetsgivare inte kan eller vill betala så mycket till alla som vill arbeta, då blir ett antal människor över.
Hela frågan handlar om vad samhället i en marknadsekonomi ska göra när inte all arbetskraft efterfrågas till det fastställda priset.
Det här kan låta som ett cyniskt resonmang. Men det är tydligt och tyvärr ganska korrekt.
Den självklara möjligheten för att lösa problemet är att genom utbildning öka värdet på den arbetskraft som bjuds ut. Men problemet med Fas 3 är att utbildningsvägen sägs vara prövad redan tidigare under den mycket långa arbetslösheten. Och vilka lösningar finns det då?
En möjlighet är att långtidsarbetslösa människor skulle kunna få vara i fred och leva på a-kassa eller försörjningsstöd. Men detta är, om något, cyniskt och socialt ansvarslöst. Värre än allt annat! Vi vet med säkerhet att det leder till passivisering, social isolering och personliga tragedier. Ungdomar som drabbas vänder direkt på dygnet och ligger hemma och sover större delen av dagen.
Och just här i resonemanget börjar vi närma oss diskussionen om Fas 3 som innebär att den som har fastnat i mycket lång arbetslöshet ska göra något för de pengar som betalas ut i stället för att bara gå hemma och vara overksam. Arbetsinsatserna i Fas 3 kan med all rätt upplevas som kränkande av berörda människor, främst därför att den ekonomika ersättningen är för låg. Långtidsarbetslösa är ofta mycket kvalificerade personer men de har inte den mix på sin kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar. Ändå är det så att jobb varje dag leder till ett mer ordnat liv och minskar risken att bli passiviserad och för alltid utslagen.
Det finns ingen lösning på den långa arbetlöshetens problem som är riktigt bra. Och jobben i Fas 3 blir för mig det minst dåliga alternativet. Jag kan inte kritisera att drabbade människor ska vara aktiva i stället för att lämnas åt sitt öde.
Däremot menar jag att arbetsgivare som tar emot arbetslösa i Fas 3 överkompenseras, att de får för mycket pengar. Nästan 5000 kronor i månader för varje deltagare. Men detta är en annan diskussion som ingenting bevisar om Fas 3 som metod - om den är bra eller dålig.
Största problemt med jobben i Fas 3 är uppenbarligen att jobben av många upplevs som kränkade. Till detta kommer den uppenbara risken att vanliga arbeten med avtalsenliga löner trängs undan och ersätts av lågprisjobb som finansieras med skattemedel.
Trots alla dessa betänkligheter handlar det om att undanröja destruktiv passivitet för tiotusentals människor. Och då tycker jag Fas 3 är OK, trots alla sina brister - och risker.
Ingen regering som struntar i långtidsarbetslösa människor kan överleva. Till allt annt kommer då att Fas 3-lösningen blir politiskt nödvändig.
Och jag vågar påstå att många människor som befinner sig i Fas 3-jobb på sikt ändå kommer att få riktiga jobb. Just därför att aktivitet alltid lönar sig bättre på arbetsmarknaden än att försjunka i en nedbrytande passivitet.
Från vänsterpolitiskt håll har det sagts att Fas 3 är en modern form av slavarbete. Det är en våldsam överdrift. Ja, egentligen rent nonsens.
Vi lever i en marknadsekonomi där prissättningen på arbetskraft regleras med kollektivavtal. Det betyder att ett lägsta pris är satt på det arbete som ska utföras. Och när svenska arbetsgivare inte kan eller vill betala så mycket till alla som vill arbeta, då blir ett antal människor över.
Hela frågan handlar om vad samhället i en marknadsekonomi ska göra när inte all arbetskraft efterfrågas till det fastställda priset.
Det här kan låta som ett cyniskt resonmang. Men det är tydligt och tyvärr ganska korrekt.
Den självklara möjligheten för att lösa problemet är att genom utbildning öka värdet på den arbetskraft som bjuds ut. Men problemet med Fas 3 är att utbildningsvägen sägs vara prövad redan tidigare under den mycket långa arbetslösheten. Och vilka lösningar finns det då?
En möjlighet är att långtidsarbetslösa människor skulle kunna få vara i fred och leva på a-kassa eller försörjningsstöd. Men detta är, om något, cyniskt och socialt ansvarslöst. Värre än allt annat! Vi vet med säkerhet att det leder till passivisering, social isolering och personliga tragedier. Ungdomar som drabbas vänder direkt på dygnet och ligger hemma och sover större delen av dagen.
Och just här i resonemanget börjar vi närma oss diskussionen om Fas 3 som innebär att den som har fastnat i mycket lång arbetslöshet ska göra något för de pengar som betalas ut i stället för att bara gå hemma och vara overksam. Arbetsinsatserna i Fas 3 kan med all rätt upplevas som kränkande av berörda människor, främst därför att den ekonomika ersättningen är för låg. Långtidsarbetslösa är ofta mycket kvalificerade personer men de har inte den mix på sin kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar. Ändå är det så att jobb varje dag leder till ett mer ordnat liv och minskar risken att bli passiviserad och för alltid utslagen.
Det finns ingen lösning på den långa arbetlöshetens problem som är riktigt bra. Och jobben i Fas 3 blir för mig det minst dåliga alternativet. Jag kan inte kritisera att drabbade människor ska vara aktiva i stället för att lämnas åt sitt öde.
Däremot menar jag att arbetsgivare som tar emot arbetslösa i Fas 3 överkompenseras, att de får för mycket pengar. Nästan 5000 kronor i månader för varje deltagare. Men detta är en annan diskussion som ingenting bevisar om Fas 3 som metod - om den är bra eller dålig.
Största problemt med jobben i Fas 3 är uppenbarligen att jobben av många upplevs som kränkade. Till detta kommer den uppenbara risken att vanliga arbeten med avtalsenliga löner trängs undan och ersätts av lågprisjobb som finansieras med skattemedel.
Trots alla dessa betänkligheter handlar det om att undanröja destruktiv passivitet för tiotusentals människor. Och då tycker jag Fas 3 är OK, trots alla sina brister - och risker.
Ingen regering som struntar i långtidsarbetslösa människor kan överleva. Till allt annt kommer då att Fas 3-lösningen blir politiskt nödvändig.
Och jag vågar påstå att många människor som befinner sig i Fas 3-jobb på sikt ändå kommer att få riktiga jobb. Just därför att aktivitet alltid lönar sig bättre på arbetsmarknaden än att försjunka i en nedbrytande passivitet.
Från vänsterpolitiskt håll har det sagts att Fas 3 är en modern form av slavarbete. Det är en våldsam överdrift. Ja, egentligen rent nonsens.
måndag 9 maj 2011
Ingen stor prestation men.....
För tredje året i rad: 10000 steg om dagen i genomsnitt. Ingen stor prestation men roligt ändå.
Man måste ha en pålitlig stegräknare. Dessutom gärna en hund som aldrig blir trött och en enkel Excelfil.
Vår hund, Lady, är en trevlig följeslagare när alla steg ska samlas ihop. Men Lady är en mycket otacksam hund. Ingen ägnar sig så mycket åt henne som jag gör. Ändå tycker hon mest om Matte. Jag förstår inte!
Man måste ha en pålitlig stegräknare. Dessutom gärna en hund som aldrig blir trött och en enkel Excelfil.
Vår hund, Lady, är en trevlig följeslagare när alla steg ska samlas ihop. Men Lady är en mycket otacksam hund. Ingen ägnar sig så mycket åt henne som jag gör. Ändå tycker hon mest om Matte. Jag förstår inte!
tisdag 3 maj 2011
Finns det handikappade människor?
För åtskilliga år sedan lyssnade jag till en rehabiliteringsläkare som helt vände på mitt synsätt inför människors resurser och förutsättningar.
Margareta, rehabiliteringsläkaren, lärde mig att allt blir fel om vi inleder bedömningen av människor med att tala om ett fysiskt, psykiskt eller annat problem och först därefter övergår till att lyfta fram resurserna - som alltid finns! Och det resonemanget handlar inte om att vara snäll mot svaga människor utan om att hela bedömningskedjan blir fel när man inte börjar i rätt ände.
Alla människor har resurser. Och alla - hur starka och välmående de än ser ut - har begränsningar.
En stor del av samhällets diskrimineringsproblem skulle få sin lösning om vi lärde oss denna grundläggande bedömningsmetodik.
En grupp nyanlända invandrare är inte en samling problemmänniskor som har svårigheter med språk och kulturanpassning. I själva verket är de en nytillkommen, kraftfull resurs för Sverige med mängder av kompetens. Men de behöver bearbeta en högst hanterbar fråga - anpassningen till nytt språk och delvis ny kultur.
I föreningslivet prioriteras ofta unga människor på den diskutabla grunden att de är unga och faktiskt begränsade i sin erfarenhet. Andra människor kan hållas tillbaka bara på den grunden att de har kommit upp i högre ålder. Ett mindre obegåvat sätt att närma sig dessa frågor är att först av allt bedöma vilka som har lämpliga resurser för en aktuell uppgift. Ungdom eller hög ålder kan sedan i den aktuella situationen vara en tillgång - eller en begränsning.
I Västerås på dåvarande Zimmermanska skolan fanns för rätt många år sedan en dynamisk studierektor, Bo Åhman, som ofta i sitt yrke figurerade i massmedia. Han var på den tiden troligen den mest kände skolledaren i Västerås. Utöver alla Bo Åhmans intellektuella och personlighetsmässiga resurser fanns en begränsning i att han var synskadad. Möjligen var han helt blind. Vad hade hänt med hans liv och utveckling om synskadan hade varit den grundläggande självbilden? Jag träffade Bo Åhman en del i jobbet och tror att han som person var mycket stark och kunde stå emot felaktiga förväntningar hos omgivningen. Men också mindre starka personer med omfattande resurser måste få chansen att bli till nytta. Och då krävs ett förändrat sätt att tänka och bedöma i samhället. Det vill säga hos oss allihop.
Det händer då och då att vi måste lyssna till raljerande och förlöjligande kommentarer om människors begränsningar. Det kan gälla fysiska och psykiska funktionshinder men också om språkliga och sociala svårigheter. Sådana kommentarer kan knäcka människor. Och dessa som gör sig skyldiga till utspel av det slaget uppvisar att de själva har en högst allvarlig begränsning som har bitit sig fast i både hjärtat och hjärnan.
Nödvändiga förändringar i stora och mindre sammanhang handlar nästan undantagslöst om självklarheter. Ofta brukar det sammanfattas som back to basics. Och ingen intellektuellt hederlig människa kan avfärda påståendet att bedömning av människors förutsättningar ska börja i rätt ände. Att resurserna ska komma först och först därefter de begränsningar som finns - hos alla!
Under mitt yrkesliv träffade jag människor i alla möjliga positioner och yrken. Och jag lärde mig att människor som inte lyste utåt kunde ha fantastiska tillgångar som aldrig togs tillvara. Och att människor i mycket betydande positioner kunde ha rent förbluffande svagheter och begränsningar.
Det gäller att tänka rätt! Jag är mycket tveksam till att tala om handikappade, gamla och invandrare som särskilda kategorier i samhället. Helt enkelt därför att det leder till en felaktig bedömning av människors möjligheter och resurser.
Margareta, rehabiliteringsläkaren, lärde mig att allt blir fel om vi inleder bedömningen av människor med att tala om ett fysiskt, psykiskt eller annat problem och först därefter övergår till att lyfta fram resurserna - som alltid finns! Och det resonemanget handlar inte om att vara snäll mot svaga människor utan om att hela bedömningskedjan blir fel när man inte börjar i rätt ände.
Alla människor har resurser. Och alla - hur starka och välmående de än ser ut - har begränsningar.
En stor del av samhällets diskrimineringsproblem skulle få sin lösning om vi lärde oss denna grundläggande bedömningsmetodik.
En grupp nyanlända invandrare är inte en samling problemmänniskor som har svårigheter med språk och kulturanpassning. I själva verket är de en nytillkommen, kraftfull resurs för Sverige med mängder av kompetens. Men de behöver bearbeta en högst hanterbar fråga - anpassningen till nytt språk och delvis ny kultur.
I föreningslivet prioriteras ofta unga människor på den diskutabla grunden att de är unga och faktiskt begränsade i sin erfarenhet. Andra människor kan hållas tillbaka bara på den grunden att de har kommit upp i högre ålder. Ett mindre obegåvat sätt att närma sig dessa frågor är att först av allt bedöma vilka som har lämpliga resurser för en aktuell uppgift. Ungdom eller hög ålder kan sedan i den aktuella situationen vara en tillgång - eller en begränsning.
I Västerås på dåvarande Zimmermanska skolan fanns för rätt många år sedan en dynamisk studierektor, Bo Åhman, som ofta i sitt yrke figurerade i massmedia. Han var på den tiden troligen den mest kände skolledaren i Västerås. Utöver alla Bo Åhmans intellektuella och personlighetsmässiga resurser fanns en begränsning i att han var synskadad. Möjligen var han helt blind. Vad hade hänt med hans liv och utveckling om synskadan hade varit den grundläggande självbilden? Jag träffade Bo Åhman en del i jobbet och tror att han som person var mycket stark och kunde stå emot felaktiga förväntningar hos omgivningen. Men också mindre starka personer med omfattande resurser måste få chansen att bli till nytta. Och då krävs ett förändrat sätt att tänka och bedöma i samhället. Det vill säga hos oss allihop.
Det händer då och då att vi måste lyssna till raljerande och förlöjligande kommentarer om människors begränsningar. Det kan gälla fysiska och psykiska funktionshinder men också om språkliga och sociala svårigheter. Sådana kommentarer kan knäcka människor. Och dessa som gör sig skyldiga till utspel av det slaget uppvisar att de själva har en högst allvarlig begränsning som har bitit sig fast i både hjärtat och hjärnan.
Nödvändiga förändringar i stora och mindre sammanhang handlar nästan undantagslöst om självklarheter. Ofta brukar det sammanfattas som back to basics. Och ingen intellektuellt hederlig människa kan avfärda påståendet att bedömning av människors förutsättningar ska börja i rätt ände. Att resurserna ska komma först och först därefter de begränsningar som finns - hos alla!
Under mitt yrkesliv träffade jag människor i alla möjliga positioner och yrken. Och jag lärde mig att människor som inte lyste utåt kunde ha fantastiska tillgångar som aldrig togs tillvara. Och att människor i mycket betydande positioner kunde ha rent förbluffande svagheter och begränsningar.
Det gäller att tänka rätt! Jag är mycket tveksam till att tala om handikappade, gamla och invandrare som särskilda kategorier i samhället. Helt enkelt därför att det leder till en felaktig bedömning av människors möjligheter och resurser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
