73 blogginlägg får räcka

73 blogginlägg får räcka. Snart släcker jag ner bloggen.

Tack ni som läst mina funderingar kring "Politiken, kyrkan - och livet".

Jag fortsätter mitt skrivande genom att då och då ge kommentarer på Facebook och i olika tidningars nätupplagor.

Jätten Glufsglufs i Rosenbad

Sedan länge har jag förstått att Kristdemokraterna (Kd) och Centern håller på att regera ihjäl sig, att de kan drabbas av kvävningsdöd i den moderata omfamningen. Men det kan vara värre än så! Om vi får tro Aftonbladets ledarsida 9 september vill Moderaterna undanröja regeringens småpartier, ett i taget. Och de lediga väljarna ska bidra till den kommande moderata storheten.

Aftonbladet hävdar i ledarartikeln att Göran Hägglund upplevde total förnedring vid den senaste presskonferensen tillsammans med Fredrik Reinfeldt som bland annat handlade om utebliven skattesänkning för pensionärerna. Sedan avslutas Aftonbladets framställning med följande konspiratoriska tankegångar:

"Partiet (Kd) ligger stadigt under riksdagsspärren och här kan man ana en illistig moderat plan. Kristdemokraterna är det minsta partiet i alliansregeringen och det som traditionellt ligger närmast Moderaterna.

Kristdemokraterna är helt enkelt det parti som lättast kan inkorporeras i den stora moderata familjen.

För Göran Hägglund verkar det mest kört, men bäva månde Annie Lööf . Det lär vara hon som står näst i tur."

Om Aftonbladet har rätt är Moderaterna inte en storebror i regeringen som vill rädda livet på mindre livskraftiga medlemmar i alliansfamiljen. Snarare en hungrig jätten Glufsglufs som vill bli större och aldrig får nog.

Och om Aftonbladet har rätt borde Kd och Centern snarast ta sitt pick och pack och lämna "vännerna" i Rosenbad.

Karismatisk reseledare som tagit fel väg

En felaktig självbild är alltid farligt - för alla. Också för politiska partier.

Centern är ett gammalt (halv)borgerligt nischparti med bönder, landsbygd och kärnkraftmotstånd som viktigaste beståndsdelar. Maud Olofsson försökte göra partiet till någonting annat, något stort och allmänt intressant. Också för folk i storstäderna. Hennes misslyckande var totalt!

Under Annie Lööfs ledning blir det repris på Centerns och Maud Olofssons försök att expandera till höger i politikens mittfält. Och nu ska det ske med en ung, karismatisk ledare som av helt naturliga skäl saknar all bredare erfarenhet. Kanske Sveriges genom tiderna yngsta partiledare. Och självklart blir det - inledningsvis - en viss "Annie-effekt".

Men Annie Lööfs uppdrag är att också långsiktigt rädda Centern kvar i riksdagen och frågan har redan ställts om hon har fått ett omöjligt uppdrag - ett mission impossible som någon uttryckte det. Svaret måste bli ja. Långsiktigt kan hon knappast lyckas.

I valet 2010 var 40 procent av Centerns väljare bönder! Centern är i huvudsak ett gammalt landsbygdsparti. Där ute på vischan har partiet sina rötter, sin identitet och sin största väljarbas. Inte i Stockholm, Göteborg och Malmö där Centern är en främmande fågel. Och där värdegemenskapen med bönderna på den svenska landsbygden sannolikt är obefintlig.

Ändå hoppas Centern att under Annie Lööfs charmiga befäl först av allt kunna rädda partiet kvar i riksdagen. Och sedan uppnå höga väljarsiffror. 20 procent, har hon själv sagt! Men vi vet redan att den resan politiskt kommer att gå åt fel håll - om än under ett karismatiskt ledarskap.

Annie Lööf har tagit fel på vägen! Hon fortsätter och förstärker Maud Olofssons politik - till höger om Moderaterna. Lööf förespråkar platt skatt, skrotning av Systembolagets monopol och att turordningen vid uppsägningar ska upphävas. Alltihop politik av gammalt högermärke. Utan social hänsyn eller medmänsklighet.

Centern får med Annie Lööf en ännu starkare dos av den medicin som redan har gett katastrofala biverkningar.

Så småningom - och troligen snart - blir det dags för Kristdemokraterna att välja en ny partiledare. Och frågan är intressant, om Kristdemokraterna ska få en alldeles egen "Annie Lööf" som vill göra om Göran Hägglunds misstag att söka nya Kd-väljare där de inte finns. Eller om det blir en partiledare som vet var partiet har sina rötter. Och som kan göra partiet starkt och inflytelserikt - om än inte så stort.

Att jag hoppas på det sistnämnda har alla som läser detta troligen redan förstått.

Att gå själv eller tvingas bort

Centerpartiet (C) och Kristdemokraterna (Kd) ligger mer än dåligt till i opinionsmätningarna. Och det råder ett tydligt samband mellan dessa partiers risiga läge och Olofssons/Hägglunds uppträdande i sina respektive roller som partiledare. Särskilt uppenbart är flatheten de uppvisat inom alliansregeringen.

Folkpartiledaren Jan Björklund står för något helt annt. Ingen kan ens tänka sig att Björklund skulle stanna kvar i regeringen om Reinfeldt skulle "sätta sig" på honom i skolfrågan. Olofsson och Hägglund däremot har regerat sönder sina partier - söndermalda i det effektiva moderata regeringsmaskineriet.

I den just presenterade opinionsmätningen från Synovate hamnade både C och Kd under fyra procent. Folkpartiet (Fp) klarar sig - inte oväntat - med god marginal.

Olofsson och Hägglund har betett sig dubbelt obetänksamt eftesom de också visat respektlöshet för sina partiers rötter och tradition. Båda vill skapa stora och breda borgerliga mittenpartier. Men verkligheten är ju att både C och Kd alltid har varit nischade mot bestämda grupper i samhället. Olofsson har glömt Centerns ursprung som ett borgerligt landsbygdsparti. Hon har offrat bönderna, landsbygden och kärnkraftmotståndet för att bli något brett och stort. Hägglund har trängt undan att Kd:s väljarbas är människor som är konservativa i många värdefrågor men väldigt radikala när det gäller att skydda de svagaste i samhället - en inriktning som exempelvis skulle ha gjort det omöjligt för Kd att spela med i regeringens tuffa och okänsliga hantering av sjukförsäkringsfrågan

Nu avgår Maud Olofsson. Och det finns rykten om att hon fått tydliga signaler inifrån partiet om att det är hög tid..... Det innebär att hon utnyttjar sin sista chans att sluta frivilligt och att avgå med bibehållen värdighet. Men Göran Hägglund förstår inte vad klockan är slagen. Han är en skicklig retoriker och sannolikt väldigt trevlig. Hittills har han klarat sig bra på att i stora Kd-sammanhang pigga upp publiken med fyndiga och trevliga tal. Men det håller inte hur länge som helst. Nu talar opinionsmätningarna ett språk som inte går att prata bort.

Centerpartiet plogar för närvarande väg för ett nytt och öppet sätt att välja partiledare. Den välbekanta Lena Mellin på Aftonbladet hävdar att inget parti efter detta kan ha en sluten och hemlig valprocess. Och konsekvenserna för Kd - när Hägglund slutar - kan då bli högst dramatiska. Vi kan se fram mot minst två kandidater i en öppen uppgörelse, där en kandidat tillhör kretsen kring Hägglund och en annan företräder alternativ Kd-politik med tydlig förankring i partiets rötter och tradition.

Jag vet inte vilken av dessa inriktningar som skulle vinna i ett partiledarval. Men om Hägglunds politik och stil lever vidare finns sannolikt inget Kd i riksdagen efter valet 2014. Däremot har partiet en tydlig chans till överlevnad och utveckling med en ledare som står för en radikal inriktning mot de svagaste i samhället och är konservativ i avgörande värdefrågor.

Maud Olofsson gjorde sitt kloka val att avisera sin avgång för några månader sedan. Frågan är hur det blir med Göran Hägglund - om han ska gå själv eller tvingas bort.

En hundägares bekännelser

Det är lätt att beskriva de praktiska nackdelarna med att ha en hund. Betydligt svårare är det att klargöra vad som driver oss männniskor till att låta dessa fyrbenta varelser bo i våra hem och dominera vår tillvaro.

Troligen klarar ingen som skaffar hund att överblicka de praktiska konsekvenerna. Ännu mindre kan någon inse vad det innebär känslomässigt. För ett hundköp sätter starka krafter i rörelse!

Min fru och jag bor alldeles vid bron mellan Lillåudden och gamla hamnen i Västerås. Där ser vi ständigt en strid ström av hundar-mattar/hussar som är ute i det evigt återkommande ärendet att hunden ska kissa, bajsa och lukta efter andra hundar. Husse och matte får visserligen motion men skulle kunna ordna detta i långt trevligare former om det inte vore nödvändigt att med ett koppel hålla och dirigera den medföljande hunden.

Ibland åker jag själv till Gåde (fritidshuset) och jobbar. Och ofta får Lady, vår hund, följa med. Och visst är det trevligt. Men hon bevakar mig och följer alla mina rörelser så att jag aldrig känner mig fri. Men så händer det ibland att Lady inte får följa med utan får stanna hemma hos matte. Och då känner jag mig ensam, trots att det borde vara mer än skönt att få jobba utan detta påhäng. Någonting odefinierbart av varm, givande gemenskap har plötsligt försvunnit.

Ibland på mina promenader med hunden pratar jag med en gammal dam som också är ute med sin hund. Denna mycket trevliga dam har en läghenhet på den spanska solkusten. Men hon unnar sig nästan aldrig glädjen att åka dit därför att den lilla vovven inte gillar klimatet.......

När våra barn bodde hemma hade vi husvagn. Nu, som pensionärer, har vi skaffat husvagn igen. För hundens skull! Det är nästan omöjligt att hitta husrum vid resor om man kommer med en hund. Skräcken för pälsdjursallergier finns nästan överallt. Husvagnen fick alltså bli lösningen. Och vem som helst förstår att Lady genom husvagnsköpet har kommit upp i en betydande årskostnad.

Vid en resa till Schweiz för några år sedan såg jag förresten hundar ligga under bordet när folk åt ute på restaurang. Och jag förstår att pälsdjursallergier grasserar i Schweiz på det mest förfärande sätt.

Veterinärkontakter ska man ta med stor försiktighet. För veterinärer kan göra stora vinster på naiva hundägare. När Lady fortfarande var unghund fick vi för oss att hon hade fått rävskabbb. Och vi åkte till veterinären. Beskedet vi fick var att hon i pälsen troligen bara hade något skräp. Men - föreslog man- för säkerhets skull bör vi skicka prover till labb. Och medicin ordinerades. Självklart hade Lady inga fel. Men denna skenhändelse kostades oss bortåt 2000 kronor.

När jag en gång var ensam med Lady i Gåde blev hon magsjuk och varken åt eller drack. Vid kontakt med veterinären kom förslaget upp att skicka Lady till Uppsala för att ligga på dropp. Annars kunde hon ju torka ut. Jag såg tusenlapparna fladdra iväg och stoppade lyckligtvis i tid detta veterinärmedicinska jippo. Och Lady blev - självklart - snart frisk helt på egen hand.

Vi har haft två hundar före Lady. Ceasar som blev 14 år och Emil som blev 13. När de hade blivit riktigt ålderdomssvaga blev det min uppgift att åka till en veterinär för att avliva dom. Rent förnuftsmässigt och med ett praktiskt synsätt kunde dessa tillfällen ha inneburit en befrielsens dag för mig. Men så enkelt är det inte. I stället kändes det som att en bit av mitt hjärta hade stannat kvar på veterinärens mottagning.

Hunden ställer till osannolikt mycket praktiska besvär. Men hunden tillför matte, husse och hela familjen ett mervärde som kan upplevas men är svårt att beskriva.

SJ:s långa resa

Min fantasi kan inte producera en tänkbar och acceptabel förklaring till att SJ-konduktören körde ut den elvaåriga flickan från tåget i Kumla. Flickan är invandrare. Kunde inte göra sig förstådd. Halv åtta på kvällen. Platsen var en obemannad järnvägsstation.

Huvudlöst och hjärtlöst!

Tågförseningar och trasiga tåg börjar framstå som ganska marginella problem i SJ:s verksamhet.

Affischen här intill från liberala ungdomsförbundet är ett år gammal och har förvisso låg nivå. Men den beskriver ganska väl den allmänna stämningen inför SJ och det som hände på tåget i Kumla. De språkliga möjligheterna att på ett mer seriöst sätt sammanfatta synen på SJ är troligen uttömda.

SJ tjänar pengar men de interna problemen måste vara gigantiska. I en sund och fungerande organisation är en händelse som detta med konduktören och 11-åringen närmast otänkbar.

En fungerande organisation upptäcker omdömeslöshet av den här graden innan det är för sent. Vanligtvis redan när personal rekryteras.

En fungerande organisation upptäcker och åtgärdar medarbetares tokigheter tidigt. Ytterst osannolikt att allt stod rätt till förut med den här konduktören.

En fungerande organisation kör inte allvarliga fadäser i repris. Hos SJ har uppträdande av det här slaget mot passageare blivit ett mönster. Ändå är nog detta med konduktören/11-åringen ett svårslaget rekord - också för SJ.

Saneringen av företaget SJ måste börja i den högsta ledningen. En trappa måste städas uppifrån! Och uppgiften för en ny SJ-ledning kan inte vara att tjäna mer pengar utan att så sakteliga upparbeta ett förtroende för företaget.

Troligen handlar det ännu mer om en osund företagskultur än om den nuvarande SJ-ledningens inkompetens. Och då ligger SJ illa till! I gamla organisationer sitter förändringsmotståndet i väggarna.

Och man kan - utan att vitsa för mycket - säga att SJ har en lång och besvärlig resa framför sig.

div>

Är Juholt klokare än Hägglund?

Socialdemokraterna (s) och Kristdemokraterna (Kd) var efter valet i höstas två tilltufsade partier. Hos (s) har Mona Sahlin efterträtts av Håkan Juholt. Kd-ledaren Göran Hägglund tänker sitta kvar.

Under Mona Sahlins tid började kärnväljarna inom (s) att röra på sig och många har gått till det nya "arbetarpartiet" Moderaterna. Nu är det nästan övertydligt att Håkan Juholt först av allt vill återföra dessa landsflyktiga (s)-väljare till hemlandet och fadershuset. Han spelar i sina budskap på gamla kända socialdemokratiska strängar och opinionsmätningarna tyder på att han kan lyckas. Gamla sossar känner igen tonerna från partiets fornstora dagar.

Göran Hägglunds strategi är den rakt motsatta. Han gör allt för att dölja partiets värdekonservativa och kristna rötter med ursprung i svensk frikyrklighet. Han skrämmer i väg de gamla trogna väljarna och vill bredda (Kd) till något mer allmänpolitiskt. Något som inte kan uppfattas som "religiöst".

Med största sannolikhet har s-ledaren Juholt politiska utspel i rockärmen som blir svåra att smälta för gamla socialdemokrater. Men detta plockar Juholt inte fram nu för han är både smart och taktisk. Först av allt ska det gamla (grå)sossegänget få tillbaka hemkänslan och tryggheten i sitt parti.

Göran Hägglund och hans mest förtrogna inom (Kd) är av allt att döma likgiltiga för partiets förankring i svensk kristenhet och värdekonservativa synsätt. Och inte nog med detta. De tycks se den sidan av (Kd) som ett direkt hinder för en omorientering av partiets politik. Ett talande exempel är när Göran Hägglund offentligt "avrättade" den populäre men värdekonservative Lennart Sacrédeus när denne först hade spolats som kandidat till EU-parlamentet.

Det tycks finnas två huvudspår i bedömningen av Kd:s möjligheter att överleva som riksdagsparti: 1) Den dröm som Göran Hägglund & Co har om en breddning av partiet för att vinna vanliga väljare i det politiska mittfältet, 2) Att gå tillbaka till Kd:s rötter och och vinna tillbaka framför allt de frikyrkliga kärnväljarna. Och att samtidigt till partiet locka vanliga svenskar som attraheras av konservatism i värdefrågor i kombination med social omtanke om de svagaste i samhället.

Hägglunds breddningsstrategi som inkluderar ignorans av partiets frikyrkliga och värdekonservativa tradition kan inte lyckas. Det finns i samhället inga förväntningar att Kd ska prioritera frågor om fastighetsskatt, avreglering av apoteken, ökning av homosexuellas rättigheter o s v. Kd:s stora möjlighet är att släppa fram partiets grundläggande idéer. Och - framför allt - att våga slåss för den inriktningen inom alliansregeringen.

Och det måste nog sägas att en återgång till denna traditionellt kristdemokratiska inriktning är svår att föreställa sig med Göran Hägglund som kapten på (Kd)-skutan.

Håkan Juholt lockar alltså tillbaka det gamla trogna (s)-gänget men sedan kommer med säkerhet en politisk nyorientering som kan bli påfrestande för traditionella socialdemokrater. Hägglund upplägg är att effektivt skrämma i väg Kd:s kärnväljare eftersom de är ointressanta alternativt ett direkt hinder för den utveckling Hägglund och hans närmast förtrogna vill se.

Jag har alltid röstat på (Kd) och så blir det nog i fortsättningen också. Men jag tycker att Håkan Juholt på ett långt skickligare sätt än Göran Hägglund tar hand om ett illa sargat parti.

Och bedömningen måste bli - i varje fall just nu - att Juholt är klokare än Hägglund.