Människor som säger sin ärliga mening är sällan något problem. Problemskaparna - helt utan konkurrens - är alla som väljer att tiga trots att de inte alls samtycker. Detta är allvarligt eftersom det stänger vägen för nödvändiga förändringar. Som belysning väljer jag att reflektera kring den eftervalsanalys som ska genomföras hos Kristdemokraterna (Kd), ett parti som nu befinner sig på katastrofkurs.
Dock först lite mer av allmänna funderingar.
Spelet kring en ledare - oavsett organisation - följer sin egen bedrövliga logik. Det tycks ligga i människans natur att vilja positionera sig rätt i förhållande till makten. Och då inträder med automatik en tystnad kring organisationens ledare så att denne vilseleds till att tro sig vara på rätt väg. De som ändå säger sitt hjärtas mening blir chanslösa eftersom de helt logiskt sorteras bort av ledaren som genom omgivningens tysta "bekräftelse" har blivit övertygad om sina egna bedömningars förträfflighet. Och så rullar vagnen vidare, d v s ännu mer av det som redan har visat sig vara fel. Och genom feghetens tystnad har dörren stängts för nödvändiga beslut om förändring.
Någon påstod om statsminister Olof Palme att han saknade en intelligent, kritisk omgivning. Den beskrivningen stämmer bra för många i ledningsposition.
Och hur är det då inom Kd, det parti som jag alltid troget gett min röst och som nu har det besvärligt?
Kd har under många år försökt sopa undan sin identitet som ett parti med kristen inriktning. Den här utvecklingen har drivits systematiskt under lång tid. Nu ska partiet göra en eftervalsanalys och en kriskommision är tillsatt. Jag befarar att de personer som kan och vill peka ut en ganska naturlig färdväg för Kd - tillbaka till partiets rötter - redan är bortsorterade från analysgruppen. Och om de finns där aktar de sig sannolikt noga och håller tyst. I varje fall om de vill fortsätta jobba inom partiet. Sådan är tyvärr spelets logik när en ledning ska utvärdera sig själv!
Partiledaren Göran Hägglund är en skicklig politiker. Och han är en tydlig företrädare för partiets strävan efter en plats i det borgerliga mittfältet som ett vanligt parti utan allt för mycket av kristna "pålagor". Alla som vill jobba vidare inom partiet och få inflytande väljer rimligtvis inför analysarbetet att inta rätt position inför Göran Hägglund och hans närmaste omgivning. Lennart Sacrédeus från Mora som företräder en mer värdekonservativ inriktning fick förra året en toppositon på EU-listan av vanligt folk inom Kd. Men han plockades först ner till en lägre position och "avrättades" sedan offentligt av Göran Hägglund. Detta skedde på ett så okänsligt sätt att också tuffa politiska kommentatorer baxnade. Genom fallet Sacrédeus har ett exempel statuerats inom Kd som inte går att misstolka.
Frågan är hur falskspelet kring makten ska kunna stoppas tidigt, innan det blir för sent. Detta är en grundläggande fråga för Kd och för övrigt i alla partier som nu slickar såren efter stora valförluster. Frågan uppstår automatiskt om det över huvud taget är möjligt för en organisations ledning att kartlägga sina egna misstag. Det hjälper ju inte ens med en förutsättningslöst tänkande ledare om den närmaste omgivningen sviker sitt ansvar och håller tyst.
Ingen har hittills lyckats lyfta sig själv i håret. Men det är just den bravaden som krävs om Kd:s ledning av egen förmåga ska kunna upptäcka vilka nya vägval som situationen kräver.
måndag 18 oktober 2010
torsdag 7 oktober 2010
Som man bäddar får man ligga
Alliansregeringen vann med knapp nöd valet och fick de främlingsfientliga Sverigedemokraterna på halsen som vågmästare i riksdagen. Det här läget är besvärligt men framför allt pinsamt för den svenska demokratin. För alliansregeringen är problemet dock självförvållat genom den oskickliga hanteringen av sjukförsäkringen. Regeringens partiledare bad om stryk i denna känsliga fråga och de fick efter valet det parlamentariska läge de förtjänar.
Bäst hade varit om ett moraliskt tänkande - omsorg om utsatta människor - hade drivit fram en medmänsklig hantering av sjukförsäkringen under åren 2006 - 2010. Men alliansregeringen saknade uppenbarligen helt en sådan positiv drivkraft. Och inte heller fanns inom regeringen lite vanlig självbevarelsedrift. Och då blev det fritt fram för de rödgröna att utnyttja sjukförsäkringen som valpropaganda. Allianspartierna tappade röster i valet och olyckan med Sverigedemokraterna blev oundviklig.
Det var känt redan efter valet 2006 att sjukförsäkring och a-kassa skulle förändras. Att dessa frågor kunde bli politisk dynamit var en självklarhet. Och när besluten om förändringarna i sjukförsäkringen formellt togs 2008 stod det klart, att utförsäkringarna av långtidssjukskrivna skulle starta "lagom" till 2010 års valrörelse. Redan i slutet av 2009 var debatten om sjukförsäkringen hätsk. Självklart borde alliansregeringen då ha hört hört varningsklockorna ringa inför valrörelsen nästkommande år. Men lyhördheten var nästan obefintlig. Regeringen bjöd på ett politiskt självmål. Enligt en tidningsuppgift lämnade drygt 300 000 väljare regeringspartierna under den perioden.
Under hela valåret 2010 fortsatte den mediala rapporteringen om stora brister i den nya sjukförsäkringen, då enskilda individer kom i kläm på ett förödmjukande sätt. Alliansregeringen kände väl till detta, men gjorde ingenting.
I valrörelsens slutskede var den röd-gröna oppositionen hårt pressad av dåliga opinionssiffror och gick då till offensiv i sjukförsäkringsfrågan. Den stora uppmärksamheten kring utförsäkringen av svårt sjuka Annica Holmquist gav de rödgröna draghjälp men kom mycket olägligt för alliansregeringen. Statsråden får inte får uttala sig i enskilda förvaltningsärenden, och det skapade svårigheter för regeringen. Men värst av allt var att stora grupper väljare plötsligt förstod att sjukförsäkringsfrågan hade hanterats på ett oförsvarligt sätt.
Alliansen var i valet mycket nära att få egen majoritet. Och inget tvivel kan finnas om att debatten om sjukförsäkringen i valrörelsens slutskede ledde till ett väljarflöde från alliansen till de röd-gröna. Och detta räckte för att alliansregeringens partier skulle hamna i minoritet och vad värre var – bana väg för Sverigedemokraterna som vågmästare i Sveriges riksdag.
Det var sjukförsäkringsfrågan som sänkte alliansen i valet 2010 och skapade dagens komplicerade parlamentariska situation. Alliansregeringen har det nu jobbigt men har själv ställt till problemet.
Som man bäddar får man ligga!
Bäst hade varit om ett moraliskt tänkande - omsorg om utsatta människor - hade drivit fram en medmänsklig hantering av sjukförsäkringen under åren 2006 - 2010. Men alliansregeringen saknade uppenbarligen helt en sådan positiv drivkraft. Och inte heller fanns inom regeringen lite vanlig självbevarelsedrift. Och då blev det fritt fram för de rödgröna att utnyttja sjukförsäkringen som valpropaganda. Allianspartierna tappade röster i valet och olyckan med Sverigedemokraterna blev oundviklig.
Det var känt redan efter valet 2006 att sjukförsäkring och a-kassa skulle förändras. Att dessa frågor kunde bli politisk dynamit var en självklarhet. Och när besluten om förändringarna i sjukförsäkringen formellt togs 2008 stod det klart, att utförsäkringarna av långtidssjukskrivna skulle starta "lagom" till 2010 års valrörelse. Redan i slutet av 2009 var debatten om sjukförsäkringen hätsk. Självklart borde alliansregeringen då ha hört hört varningsklockorna ringa inför valrörelsen nästkommande år. Men lyhördheten var nästan obefintlig. Regeringen bjöd på ett politiskt självmål. Enligt en tidningsuppgift lämnade drygt 300 000 väljare regeringspartierna under den perioden.
Under hela valåret 2010 fortsatte den mediala rapporteringen om stora brister i den nya sjukförsäkringen, då enskilda individer kom i kläm på ett förödmjukande sätt. Alliansregeringen kände väl till detta, men gjorde ingenting.
I valrörelsens slutskede var den röd-gröna oppositionen hårt pressad av dåliga opinionssiffror och gick då till offensiv i sjukförsäkringsfrågan. Den stora uppmärksamheten kring utförsäkringen av svårt sjuka Annica Holmquist gav de rödgröna draghjälp men kom mycket olägligt för alliansregeringen. Statsråden får inte får uttala sig i enskilda förvaltningsärenden, och det skapade svårigheter för regeringen. Men värst av allt var att stora grupper väljare plötsligt förstod att sjukförsäkringsfrågan hade hanterats på ett oförsvarligt sätt.
Alliansen var i valet mycket nära att få egen majoritet. Och inget tvivel kan finnas om att debatten om sjukförsäkringen i valrörelsens slutskede ledde till ett väljarflöde från alliansen till de röd-gröna. Och detta räckte för att alliansregeringens partier skulle hamna i minoritet och vad värre var – bana väg för Sverigedemokraterna som vågmästare i Sveriges riksdag.
Det var sjukförsäkringsfrågan som sänkte alliansen i valet 2010 och skapade dagens komplicerade parlamentariska situation. Alliansregeringen har det nu jobbigt men har själv ställt till problemet.
Som man bäddar får man ligga!
fredag 1 oktober 2010
Anpassningens gränser
Jag känner avsky inför Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och öppna förakt för invandrare. Ingenting kan vara mer självklart än att alla människor har lika värde och att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Men också med en sådan inställning finns det gränser som inte ska förnekas. Jag är en vanlig blågul svensk och skulle inte klara av att flytta till Tensta i Stockholm eller Rosengård i Malmö. Om jag påstod motsatsen skulle det vara rent hyckleri.
Vi ska älska och respektera våra medmänniskor. Men vi har inte alltid förmåga att följa med på "hela resan".
På 1990-talet när jag var länsarbetsdirektör i Örebro län drev vi utvecklingsprojekt i den ryska regionen - och staden - Novgorod. Under en resa dit besökte jag den ryskortodoxa katedralen. Det var vid påsktiden och gudstjänsten blev för mig en stark kulturell upplevelse. En ortodox mässa med starka ljud-, ljus-, rök- och färgeffekter. Speciellt kommer jag ihåg att långt fram i folkmassan stod en liten kvinna i medelåldern vars hängivenhet under mässan var total. Hon grät och tårarna rann ymnigt. Hon var inför Gud. Äkta och med hela sin varelse.
Detta besök i Novgorods katedral glömmer jag aldrig. Men själv skulle jag med min svenska, frikyrkligt enkla bakgrund inte alls kunna vara en del av detta gudstjänstfirande. Jag är övertygad om att människorna där finner Gud och de har min djupa respekt. Men jag skulle inte klara att följa med dessa kristna bröder och systrar på "hela resan".
Vid ett tillfälle i Novgorod åt vi välkomstmiddag i ett kvinnokloster. En tydlig miljö av frid och gudstro. Men slutsatserna för mig blir samma som för mässan i katedralen. Djup respekt men ingen möjlighet att fullt ut vara med.
En fullständig anpassning till andra kulturer - eller till andra generationer/åldersgrupper - är omöjlig. Men om en sådan anpassning ändå krävdes, då skulle Gud vår skapare ha gjort sig skyldig till ett konstruktionsfel. För någonstans blir det stopp. Någonstans inom oss finns gränser som vi inte kan överskrida. Vi vill ha vår hemhörighet där vi känner igen oss. Vi vill finnas i sammanhang som vi kan identifiera oss med. Där vi känner oss hemma.
Och detta ger trygghet. Men också kraft säga ett rungande nej till alla former av fientlighet mot det som är främmande och okänt.
Vi ska älska och respektera våra medmänniskor. Men vi har inte alltid förmåga att följa med på "hela resan".
På 1990-talet när jag var länsarbetsdirektör i Örebro län drev vi utvecklingsprojekt i den ryska regionen - och staden - Novgorod. Under en resa dit besökte jag den ryskortodoxa katedralen. Det var vid påsktiden och gudstjänsten blev för mig en stark kulturell upplevelse. En ortodox mässa med starka ljud-, ljus-, rök- och färgeffekter. Speciellt kommer jag ihåg att långt fram i folkmassan stod en liten kvinna i medelåldern vars hängivenhet under mässan var total. Hon grät och tårarna rann ymnigt. Hon var inför Gud. Äkta och med hela sin varelse.
Detta besök i Novgorods katedral glömmer jag aldrig. Men själv skulle jag med min svenska, frikyrkligt enkla bakgrund inte alls kunna vara en del av detta gudstjänstfirande. Jag är övertygad om att människorna där finner Gud och de har min djupa respekt. Men jag skulle inte klara att följa med dessa kristna bröder och systrar på "hela resan".
Vid ett tillfälle i Novgorod åt vi välkomstmiddag i ett kvinnokloster. En tydlig miljö av frid och gudstro. Men slutsatserna för mig blir samma som för mässan i katedralen. Djup respekt men ingen möjlighet att fullt ut vara med.
En fullständig anpassning till andra kulturer - eller till andra generationer/åldersgrupper - är omöjlig. Men om en sådan anpassning ändå krävdes, då skulle Gud vår skapare ha gjort sig skyldig till ett konstruktionsfel. För någonstans blir det stopp. Någonstans inom oss finns gränser som vi inte kan överskrida. Vi vill ha vår hemhörighet där vi känner igen oss. Vi vill finnas i sammanhang som vi kan identifiera oss med. Där vi känner oss hemma.
Och detta ger trygghet. Men också kraft säga ett rungande nej till alla former av fientlighet mot det som är främmande och okänt.
söndag 19 september 2010
Varken hjärta eller hjärna
Alliansregeringen sitter kvar och det är bäst för Sverige. Om regeringen ändå i sista stund hade fallit hade detta varit självförvållat. Hanteringen av sjukförsäkringsfrågan var bedrövlig - Alliansregeringens eget präktiga självmål.
Grundproblemet med sjukförsäkringsfrågan är att Moderaterna (M) är för stora i regeringen och Kristdemokraterna (Kd) för små. Ett större Kd inom Alliansen skulle ha medfört en mer human hantering av sjukförsäkringen. Kd står ändå för mjuka värden - ett mänskligare Sverige.
Det har länge varit fullständigt klart att den nödvändiga omläggningen av sjukförsäkringen skulle producera tragiska fall av utförsäkring. Och lika självklart att Sahlin & Co skulle använda dessa människoöden som argument i årets valrörelse. Trots detta gjorde Alliansen i "krigets" slutskede sig själva till de rödgrönas kanonmat.
Men de vann valet! Ändå.
Nu blir (M) ännu större inom regeringen och de små partierna ännu mindre. Och därmed ökar risken att (M) - det gamla högerpartiets arvtagare - driver fram än större okänslighet i sociala frågor.
Alliansregeringen uppvisade varken hjärta eller hjärna i sjukförsäkringsfrågan. Och det skäms jag för! Ändå tycker jag det är bra att de har fått nytt förtroende. En regering med Kd som medaktör är alltid bättre än alla andra alternativ jag kan tänka mig.
Alliansregeringens fyra partiet måste från och med nu uppvisa en helt ny förmåga till empati och medkänsla inför svaga människor. Om de inte lyckas med detta faller nya människor offer för tuff och känslolös lagstiftning. Och om detta sker är det senast efter valrörelsen 2014 slutregerat för de fyra allianspartierna. Och därefter för lång tid framåt.
Det måste finnas en framkomlig politisk väg i Sverige mitt emellan högerns hjärtlöshet och vänsterns bidragsflum.
Grundproblemet med sjukförsäkringsfrågan är att Moderaterna (M) är för stora i regeringen och Kristdemokraterna (Kd) för små. Ett större Kd inom Alliansen skulle ha medfört en mer human hantering av sjukförsäkringen. Kd står ändå för mjuka värden - ett mänskligare Sverige.
Det har länge varit fullständigt klart att den nödvändiga omläggningen av sjukförsäkringen skulle producera tragiska fall av utförsäkring. Och lika självklart att Sahlin & Co skulle använda dessa människoöden som argument i årets valrörelse. Trots detta gjorde Alliansen i "krigets" slutskede sig själva till de rödgrönas kanonmat.
Men de vann valet! Ändå.
Nu blir (M) ännu större inom regeringen och de små partierna ännu mindre. Och därmed ökar risken att (M) - det gamla högerpartiets arvtagare - driver fram än större okänslighet i sociala frågor.
Alliansregeringen uppvisade varken hjärta eller hjärna i sjukförsäkringsfrågan. Och det skäms jag för! Ändå tycker jag det är bra att de har fått nytt förtroende. En regering med Kd som medaktör är alltid bättre än alla andra alternativ jag kan tänka mig.
Alliansregeringens fyra partiet måste från och med nu uppvisa en helt ny förmåga till empati och medkänsla inför svaga människor. Om de inte lyckas med detta faller nya människor offer för tuff och känslolös lagstiftning. Och om detta sker är det senast efter valrörelsen 2014 slutregerat för de fyra allianspartierna. Och därefter för lång tid framåt.
Det måste finnas en framkomlig politisk väg i Sverige mitt emellan högerns hjärtlöshet och vänsterns bidragsflum.
tisdag 14 september 2010
Jag kryssar Sturesson!
Jag tillhör Kd:s kärnväljare och har aldrig röstat på något annat parti. Kd:s riksdagskandidat Stefan Sturesson uppfyller två för mig grundläggande krav: Han är radikal i sociala frågor - talar klartext om sjukförsäkringens omänskliga tillämpning - och han är konservativ i värdefrågor. På söndag får Stefan Sturesson mitt kryss.
Få saker har rört om så mycket i politiken som den möjlighet vi nu har att kryssa för kandidater på partilistorna. Detta är en stor maktförskjutning - från taktiska omröstningar på partimöten och ut i verkligheten till oss vanliga väljare.
Inom flera partier - däribland Kd - finns en konflikt mellan partiets klassiska politik och en nyorientering som för många upplevs som främmande. Kd:s nyorientering handlar om en ambition att bli ett vanligt allmänborgerligt parti i politikens mittfält i stället för att tydligt ta ställning för de grundläggande frågor som en gång var själva anledningen till att partiet bildades. Det som ger partiet mål och mening. För oss som utgör partiets kärnväljare gäller det nu att kryssa för en kandidat med genuint kristdemokratisk förankring och som inte helt okritiskt hänger med i de nya politiska sökvägarna.
Klassisk kristdemokratisk inriktning är att skydda de svagaste i samhället. Det innebär att vara radikal i sociala frågor, att våga säga ifrån när människor blir svårt utsatta. Sjukförsäkringens tuffa tillämpning under Alliansregeringens tid är ett nästan övertydligt exempel. Lika viktigt är det att vara konservativ i värdefrågor. Också värdefrågorna handlar om att skydda de svagaste i samhället. Det kan vara barnen i familjer med alkoholmissbruk. För att inte tala om det ännnu ofödda livet.
Stefan Sturesson har tydligt profilerat sig med den här inriktningen.
Och han får mitt kryss!
Få saker har rört om så mycket i politiken som den möjlighet vi nu har att kryssa för kandidater på partilistorna. Detta är en stor maktförskjutning - från taktiska omröstningar på partimöten och ut i verkligheten till oss vanliga väljare.
Inom flera partier - däribland Kd - finns en konflikt mellan partiets klassiska politik och en nyorientering som för många upplevs som främmande. Kd:s nyorientering handlar om en ambition att bli ett vanligt allmänborgerligt parti i politikens mittfält i stället för att tydligt ta ställning för de grundläggande frågor som en gång var själva anledningen till att partiet bildades. Det som ger partiet mål och mening. För oss som utgör partiets kärnväljare gäller det nu att kryssa för en kandidat med genuint kristdemokratisk förankring och som inte helt okritiskt hänger med i de nya politiska sökvägarna.
Klassisk kristdemokratisk inriktning är att skydda de svagaste i samhället. Det innebär att vara radikal i sociala frågor, att våga säga ifrån när människor blir svårt utsatta. Sjukförsäkringens tuffa tillämpning under Alliansregeringens tid är ett nästan övertydligt exempel. Lika viktigt är det att vara konservativ i värdefrågor. Också värdefrågorna handlar om att skydda de svagaste i samhället. Det kan vara barnen i familjer med alkoholmissbruk. För att inte tala om det ännnu ofödda livet.
Stefan Sturesson har tydligt profilerat sig med den här inriktningen.
Och han får mitt kryss!
fredag 10 september 2010
Smart politik och rena fadäser
Som politisk slughet och taktik är det svåröverträffat att Moderaterna, det "nya arbetarpartiet", påstår sig gilla den svenska arbetsrätten (sist in/först ut vid uppsägningar). Moderaterna bejakar alltså den av arbetsgivare och högerpolitiker mest avskydda principen på svensk arbetsmarknad. Och för Socialdemokraterna och LO blir det nästan omöjligt att "komma åt" Moderaterna när dessa försvarar en av vänsterpolitikens klenoder i svensk lagstiftning.
Moderaterna har varit sluga och smarta i den här frågan men knappast ärliga. Jag kan inte tro på att Moderaterna - det gamla högerpartiet - gillar den svenska arbetsrätten.
Centerpartiet och Maud Olofsson har ställt till det för sig. Deras stora grej i årtionden har varit att stoppa kärnkraften. Och nu är de med och sätter fart på kärnkraftutbyggnaden. Personligen tycker jag visserligen att detta är bra. Men för Centerpartiet är det en katastrof. De har gjort sig av med en av partiets grundläggande idéer. Partiets paradfråga. Dessutom skäller Centerpartiet på den svenska arbetsrätten och framstår allt mer som den borgerliga alliansens lilla högerflank.
Centerpartiet och Maud Olofsson har i kärnkraftfrågan gjort en stor energi- och klimatpolitisk insats. Men för partiet kan den bedriften ha varit värsta tänkbara fadäs - början till slutet. Jag lutar åt att det på lite sikt är "kört" för Centerpartiet.
Folkpartiet är, sägs det, ett liberalt parti. Jan Björklund och Folkpartiet vinner sina nuvarande framgångar på att de kräver ordning och reda i skolan. Dessutom spelar de lite lagom på främlingsfientliga känslor hos svenska folket. Ingenting av detta har någon egentlig koppling till ett liberalt parti. När det gäller skolan har Björklund fångat upp en fråga som ligger i tiden och där han förhoppningsvis själv har en stark personlig övertygelse. Men även en socialdemokratisk regering hade blivit tvungen att röja i skolfrågan. Om de rödgröna vinner valet 19 september låter de med säkerhet Björklunds skolreformer få vara i fred. Glada att de själva slapp hålla i yxskaftet!
Björklund och Folkpartiet, de är smarta. Men deras framgångsfrågor har ingen koppling till liberalism eller ett liberalt parti.
Kristdemokraterna har länge levt farligt nära fyraprocentspärren. Troligen klarar sig partiet i valet 19 september. Kristdemokraterna har fortfarande möjligheten att blåsa liv i sina gamla paradfrågor, det som ger partiet mål och mening. Det handlar om att vara värdekonservativ men samtidigt radikal i sociala frågor. Värdekonservatismen är inte utkastad från partiet men ligger i något slags vintervila. Och där finns partiets potential för att växa. Den insikten har dock inte än nått fram till Göran Hägglund och hans närmaste omgivning. Som exempel kan nämnas att den restriktiva alkoholpolitiken - en värdekonservativ profilfråga för partiet - inte ens nämns valmanifestet. Däremot står det en del om kamphundar.....
Kristdemokraterna har inte varit smarta. Men det är inte"kört" - än.
Socialdemokraterna hade sin chans till nystart efter katastrofvalet 2006. En allians med Miljöpartiet - det som Mona Sahlin ville ha - hade mjukat upp det gamla betongpartiet, Socialdemokraterna. Och i regeringställning kunde dessa två partier lugnt ha räknat med troget stöd från Vänsterpartiet. Men Mona Sahlin blev överkörd av sitt parti och tvingades ta med Vänsterpartiet och Lars Ohly i båten. Detta var troligen den mest ödesdigra styrning Mona Sahlin kunde utsättas för av sina partivänner. Svenska fertila kvinnor uppmanas nu använda bröstpump för att uppnå vänsterpolitiska mål. Och USA ska plocka hem sina trupper utomlands. Kanske rent av också från Sydkorea......
Socialdemokraterna har inte varit smarta. Att planera regeringsbildning ihop med Vänsterpartiet måste beskrivas som en fadäs för att inte säga ren dumhet. Efter 19 september blir det byte av partiledare och ajöss till Vänsterpartiet för lång tid framåt.
Vänsterpartiet och Lars Ohly är stora vinnare i årets valrörelse. Socialdemokraterna fixade att det gamla kommunistpartiet blev rumsrent. Lars Ohly har hjälpligt samverkat i den rödgröna oppositionen men han har också profilerat sig på ett sätt som attraherar klart vänsterpolitiskt sinnade svenskar. Min elaka tolkning är att Lars Ohly sedan en tid tillbaka har förstått att det är "kört" för de rödgröna som regeringsbildare. Och då använder han sin uppmärksammade position hos dessa rödgröna vänner för att stärka sitt eget parti. Och i det sammanhanget är utrikespolitik med udden mot USA mycket användbart som röstfångare. Bröstpumpar också, för den delen.
Vänsterpartiet och Lars Ohly ligger bland riksdagspartierna längst från mina egna idéer. Men de har varit riktigt smarta i valrörelsen. Och Socialdemokraterna har bjudit på generös hjälp.
Om Miljöpartiet vill jag bara säga att Peter Eriksson verkar sömning alla tider på dagen och att Maria Wetterstrand är en alert politiker som inger visst förtroende.
Sverigedemokraterna vill jag över huvud taget inte kommentera. Det känns bäst så.
Moderaterna har varit sluga och smarta i den här frågan men knappast ärliga. Jag kan inte tro på att Moderaterna - det gamla högerpartiet - gillar den svenska arbetsrätten.
Centerpartiet och Maud Olofsson har ställt till det för sig. Deras stora grej i årtionden har varit att stoppa kärnkraften. Och nu är de med och sätter fart på kärnkraftutbyggnaden. Personligen tycker jag visserligen att detta är bra. Men för Centerpartiet är det en katastrof. De har gjort sig av med en av partiets grundläggande idéer. Partiets paradfråga. Dessutom skäller Centerpartiet på den svenska arbetsrätten och framstår allt mer som den borgerliga alliansens lilla högerflank.
Centerpartiet och Maud Olofsson har i kärnkraftfrågan gjort en stor energi- och klimatpolitisk insats. Men för partiet kan den bedriften ha varit värsta tänkbara fadäs - början till slutet. Jag lutar åt att det på lite sikt är "kört" för Centerpartiet.
Folkpartiet är, sägs det, ett liberalt parti. Jan Björklund och Folkpartiet vinner sina nuvarande framgångar på att de kräver ordning och reda i skolan. Dessutom spelar de lite lagom på främlingsfientliga känslor hos svenska folket. Ingenting av detta har någon egentlig koppling till ett liberalt parti. När det gäller skolan har Björklund fångat upp en fråga som ligger i tiden och där han förhoppningsvis själv har en stark personlig övertygelse. Men även en socialdemokratisk regering hade blivit tvungen att röja i skolfrågan. Om de rödgröna vinner valet 19 september låter de med säkerhet Björklunds skolreformer få vara i fred. Glada att de själva slapp hålla i yxskaftet!
Björklund och Folkpartiet, de är smarta. Men deras framgångsfrågor har ingen koppling till liberalism eller ett liberalt parti.
Kristdemokraterna har länge levt farligt nära fyraprocentspärren. Troligen klarar sig partiet i valet 19 september. Kristdemokraterna har fortfarande möjligheten att blåsa liv i sina gamla paradfrågor, det som ger partiet mål och mening. Det handlar om att vara värdekonservativ men samtidigt radikal i sociala frågor. Värdekonservatismen är inte utkastad från partiet men ligger i något slags vintervila. Och där finns partiets potential för att växa. Den insikten har dock inte än nått fram till Göran Hägglund och hans närmaste omgivning. Som exempel kan nämnas att den restriktiva alkoholpolitiken - en värdekonservativ profilfråga för partiet - inte ens nämns valmanifestet. Däremot står det en del om kamphundar.....
Kristdemokraterna har inte varit smarta. Men det är inte"kört" - än.
Socialdemokraterna hade sin chans till nystart efter katastrofvalet 2006. En allians med Miljöpartiet - det som Mona Sahlin ville ha - hade mjukat upp det gamla betongpartiet, Socialdemokraterna. Och i regeringställning kunde dessa två partier lugnt ha räknat med troget stöd från Vänsterpartiet. Men Mona Sahlin blev överkörd av sitt parti och tvingades ta med Vänsterpartiet och Lars Ohly i båten. Detta var troligen den mest ödesdigra styrning Mona Sahlin kunde utsättas för av sina partivänner. Svenska fertila kvinnor uppmanas nu använda bröstpump för att uppnå vänsterpolitiska mål. Och USA ska plocka hem sina trupper utomlands. Kanske rent av också från Sydkorea......
Socialdemokraterna har inte varit smarta. Att planera regeringsbildning ihop med Vänsterpartiet måste beskrivas som en fadäs för att inte säga ren dumhet. Efter 19 september blir det byte av partiledare och ajöss till Vänsterpartiet för lång tid framåt.
Vänsterpartiet och Lars Ohly är stora vinnare i årets valrörelse. Socialdemokraterna fixade att det gamla kommunistpartiet blev rumsrent. Lars Ohly har hjälpligt samverkat i den rödgröna oppositionen men han har också profilerat sig på ett sätt som attraherar klart vänsterpolitiskt sinnade svenskar. Min elaka tolkning är att Lars Ohly sedan en tid tillbaka har förstått att det är "kört" för de rödgröna som regeringsbildare. Och då använder han sin uppmärksammade position hos dessa rödgröna vänner för att stärka sitt eget parti. Och i det sammanhanget är utrikespolitik med udden mot USA mycket användbart som röstfångare. Bröstpumpar också, för den delen.
Vänsterpartiet och Lars Ohly ligger bland riksdagspartierna längst från mina egna idéer. Men de har varit riktigt smarta i valrörelsen. Och Socialdemokraterna har bjudit på generös hjälp.
Om Miljöpartiet vill jag bara säga att Peter Eriksson verkar sömning alla tider på dagen och att Maria Wetterstrand är en alert politiker som inger visst förtroende.
Sverigedemokraterna vill jag över huvud taget inte kommentera. Det känns bäst så.
söndag 5 september 2010
Jag har länge undrat.......
Jag har länge undrat hur länge de rödgröna ska låta Kd vara i fred om alkoholpolitiken och så kallad gårdsförsäljning av alkoholdrycker. Men nu behöver jag inte undra längre.
I Jönköpings län finns de här tre "regionala" Internetsajterna och där har debatten inletts:
http://www.jonkoping.nu/
http://www.hogland.nu/
http://www.finnveden.nu/
Peter Wejderud, den socialdemokratiska broderskapsrörelsens ordförande, skriver på alla dessa tre sajter en debattartikel och frågar Kd hur partiet kommer att ställa sig till gårdsförsäljning av alkoholdrycker. Wejderuds prognos är att Kd kommer att tvingas vika sig för Moderaterna.
Ordet gårdsförsäljning låter oförargligt. Men det handlar om att ett stort antal svenska producenter av alkoholdrycker ska få sälja direkt till allmänheten. Därmed undermineras Systembolagets monopol som är själva grundbulten i den svenska restriktiva alkoholpolitiken.
Alf Svensson, Sverre Larsson och Bengt Westerberg är tre kända svenskar som var för sig har uttalat kraftiga varningar.
Maria Larsson och Kd har skapat en dimridå kring den här frågan. Maria Larsson har tillsatt en ny utredning trots att frågan redan är utredd. Och hennes uttalanden om gårdsförsäljning av alkoholdrycker har varit allt annat än negativa.
Nu öppnas debatten i denna känsliga fråga.Och kritiken mot Kd kommer från vänster!
I Jönköpings län får Kd inte misslyckas. Partiet fick där nio procent av rösterna i riksdagsvalet 2006!
För Kd finns inget annat alternativ än att klippa av hela frågan och svara Broderskapsrörelsens ordförande att gårdsförsäljning av alkoholdrycker inte kommer att tillåtas.
Fortsatt oklarhet innebär stora risker 19 september.
I Jönköpings län finns de här tre "regionala" Internetsajterna och där har debatten inletts:
http://www.jonkoping.nu/
http://www.hogland.nu/
http://www.finnveden.nu/
Peter Wejderud, den socialdemokratiska broderskapsrörelsens ordförande, skriver på alla dessa tre sajter en debattartikel och frågar Kd hur partiet kommer att ställa sig till gårdsförsäljning av alkoholdrycker. Wejderuds prognos är att Kd kommer att tvingas vika sig för Moderaterna.
Ordet gårdsförsäljning låter oförargligt. Men det handlar om att ett stort antal svenska producenter av alkoholdrycker ska få sälja direkt till allmänheten. Därmed undermineras Systembolagets monopol som är själva grundbulten i den svenska restriktiva alkoholpolitiken.
Alf Svensson, Sverre Larsson och Bengt Westerberg är tre kända svenskar som var för sig har uttalat kraftiga varningar.
Maria Larsson och Kd har skapat en dimridå kring den här frågan. Maria Larsson har tillsatt en ny utredning trots att frågan redan är utredd. Och hennes uttalanden om gårdsförsäljning av alkoholdrycker har varit allt annat än negativa.
Nu öppnas debatten i denna känsliga fråga.Och kritiken mot Kd kommer från vänster!
I Jönköpings län får Kd inte misslyckas. Partiet fick där nio procent av rösterna i riksdagsvalet 2006!
För Kd finns inget annat alternativ än att klippa av hela frågan och svara Broderskapsrörelsens ordförande att gårdsförsäljning av alkoholdrycker inte kommer att tillåtas.
Fortsatt oklarhet innebär stora risker 19 september.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
