Webbkyrkans ledare, Stanley Sjöberg, har fått ett brev från Sverigedemokraterna där partiet slår sina tidigare rekord i människorförakt. Det handlar om muslimer och homosexuella. Och den här gången sker angreppet helt fräckt under en from, kristen förklädnad.
Brevet chockerar med sin medeltidspräglade hårdhet, helt främmande för evangeliernas Jesus.
Här kommer Stanley Sjöbergs citat från Sverigedemokraternas brev:
"Det är dags för oss att ta över innan islam eller de homosexuella helt har förstört vårt kära underbara Sverige. Gud vill att Sverige ska vara ett kristet och tryggt land att bo i. Vi är det parti som Gud har utvalt till att sopa bort syndarna med och upprätta en god moral och ordning i landet. Nu har tiden kommit då vi har folkets stöd att stänga moske'erna och avskaffa Stockholm Pridefestivalen samt förbjuda Svenska kyrkan att viga homosexuella. Sverige ska bli ett ljuvligt kristet land igen. Halleluja prisat vare Herren Jesus Kristus underbara namn! "
Som kristna kan vi aldrig kräva lagstiftning för att stoppa Pridefestivalen och annat som vi inte gillar.
Och ett förfalskat kristet budskap som detta kan provocera Islams folk till att förfölja kristna och förbjuda kristen förkunnelse.
Min nyårsönskan blir att Kristdemokraterna - som jag alltid röstat på - ska sluta skämmas för sitt kristna förflutna och att partiet kraftfullt och systematiskt ska påvisa att Sverigedemokraternas människorförakt ligger ljusår bort från kristna värderingar.
söndag 2 januari 2011
tisdag 21 december 2010
Pastor Jansson och prästens lilla kråka
Stefan Swärd - filosofie doktor, konsult och pastor - beskriver i en debattartikel den kristna kyrkan i Sverige som en vindföljel. En kyrka som inte tycker något bestämt om någonting. Och mina tankar går till Hasse Alfredssons Pastor Jansson och till prästens lilla kråka som skulle ut och åka.....
Swärds debattartikel är publicerad i tidningen Världen i Dag och han beskriver sitt heltidsarbete under tre år på 1980-talet med en doktorsavhandling i statsvetenskap.
Hans doktorandstudier handlade om hela den sexliberala vågen 1965 - 1975. Synen på äktenskap och sexualitet förändrades snabbt. Från att sexualiteten hade setts som en del av en livslång gemenskap blev sex ett personligt nöje. Och för att det nya sexliberala systemet skulle fungera måste det finnas fri abort. Äktenskapslagstiftningen hängde med och fick nödvändiga förändringar. Och sambo blev en normal samlevnadsform.
Stefan Swärd är mycket förundrad över kyrkorna i Sverige. Först blev det motstånd men sedan har, menar han, hela det sexliberala projektet i praktiken genomförts i den kristna sektorn. Den fria aborten är i dag ganska accepterad bland kristna. Synen på sambo och äktenskapet som tillfälligt kontrakt har också blivit tämligen accepterad bland Sveriges kristna.
Swärd undrar vad som egentligen hänt. Om Gud har ändrat uppfattning. Eller om kyrkan hade helt fel i sina moraliska värderingar för 40 år sedan? Eller om ingen specifik kristen uppfattning finns om samlevnad, sex, äktenskap och abort. Men Stefan Svärds huvudtes är att den kristna kyrkan i Sverige har blivit en vindflöjel. En kyrka som ängsligt bara anpassar sig till det omgivande samhällets trender, mer styrd av samhället än av Gud?
Alltså: En kyrka som inte är huvud utan det omgivande samhällets svans.
Jag kommenterar inte här det Stefan Svärd säger om sex, samlevand och aborter. Den dominerande frågan för mig är i stället om Swärds beskrivning av den kristna kyrkan i Sverige verkligen är korrekt.
Om det han säger stämmer kan vi tyvärr bara förvänta oss att Sveriges kristna med sitt ledarskap lägger sig platt till marken inför kommande heta och kontroversiella frågor.
Till exempel:
* aktiv dödshjälp
* liberalisering av incestlagarna
* upphetsade krav krav och åtgärder mot staten Israel
* legalisering av prostitution
* månggifte
I bästa fall har Stefan Swärd gjort en rejäl felbedömning. Men det klarar inte jag att bevisa.
Swärds debattartikel är publicerad i tidningen Världen i Dag och han beskriver sitt heltidsarbete under tre år på 1980-talet med en doktorsavhandling i statsvetenskap.
Hans doktorandstudier handlade om hela den sexliberala vågen 1965 - 1975. Synen på äktenskap och sexualitet förändrades snabbt. Från att sexualiteten hade setts som en del av en livslång gemenskap blev sex ett personligt nöje. Och för att det nya sexliberala systemet skulle fungera måste det finnas fri abort. Äktenskapslagstiftningen hängde med och fick nödvändiga förändringar. Och sambo blev en normal samlevnadsform.
Stefan Swärd är mycket förundrad över kyrkorna i Sverige. Först blev det motstånd men sedan har, menar han, hela det sexliberala projektet i praktiken genomförts i den kristna sektorn. Den fria aborten är i dag ganska accepterad bland kristna. Synen på sambo och äktenskapet som tillfälligt kontrakt har också blivit tämligen accepterad bland Sveriges kristna.
Swärd undrar vad som egentligen hänt. Om Gud har ändrat uppfattning. Eller om kyrkan hade helt fel i sina moraliska värderingar för 40 år sedan? Eller om ingen specifik kristen uppfattning finns om samlevnad, sex, äktenskap och abort. Men Stefan Svärds huvudtes är att den kristna kyrkan i Sverige har blivit en vindflöjel. En kyrka som ängsligt bara anpassar sig till det omgivande samhällets trender, mer styrd av samhället än av Gud?
Alltså: En kyrka som inte är huvud utan det omgivande samhällets svans.
Jag kommenterar inte här det Stefan Svärd säger om sex, samlevand och aborter. Den dominerande frågan för mig är i stället om Swärds beskrivning av den kristna kyrkan i Sverige verkligen är korrekt.
Om det han säger stämmer kan vi tyvärr bara förvänta oss att Sveriges kristna med sitt ledarskap lägger sig platt till marken inför kommande heta och kontroversiella frågor.
Till exempel:
* aktiv dödshjälp
* liberalisering av incestlagarna
* upphetsade krav krav och åtgärder mot staten Israel
* legalisering av prostitution
* månggifte
I bästa fall har Stefan Swärd gjort en rejäl felbedömning. Men det klarar inte jag att bevisa.
torsdag 9 december 2010
Lars Ohly och pastor Stanley Sjöberg
Jag brukar inte tänka på Lars Ohly och pastor Stanley Sjöberg - samtidigt. Men på tisdag ska dessa båda herrar tala på samma protestmöte i Stockholm. Det gäller kriget i Afganistan. Lars Ohlys kritik mot den svenska militära insatsen är välkänd. Stanley Sjöberg har en egen erfarenhet från muslimländerna som troligen ingen svensk politiker kan uppvisa. Och tanken slår mig: "Tänk om den gamle kommunisten Lars Ohly har rätt".
Det sitter inte i ryggmärgen på mig att instämma i vad Lars Ohly säger. Och speciellt inte om han pratar utrikespolitik. Men i den här frågan är jag djupt påverkad av Stanley Sjöbergs argumentering - som tycks sammanfalla ganska väl med Lars Ohlys bedömning.
Sanningen är ofta plågsam och besvärlig. Och speciellt om den kommer från "fel" håll.
Stanley Sjöberg har skrivit till Webbkyrkan om tisdagens protestmöte och här följer några citat:
- En väg till fred ........... är samtal, dialog, stöd till jordbruket, uppbyggnad av landets infrastruktur och inte att fälla bomber, lägga ut minor och skjuta oskyldiga barn och vuxna av ”misstag”.
- Vägen till fred är att bejaka Afghanistans självständighet med möjligheter att förädla naturens rikedomar för det egna landet.
- Det behövs kunniga och uthålliga andliga ledare som vill samtala om hur kristendomen och Islam ska kunna leva sida vid sida med ömsesidig respekt.
- Muslimer i Afghanistan, Pakistan och Irak upplever militär närvaro av USA och Nato som en upprepning av korstågen och provoceras därmed till att vilja slå tillbaka.
- Islams folk accepterar inte att kriget stannar i deras bostadskvarter. Om kriget utvecklas där, kommer våldet att också drabba oss här i Sverige.
- Om det vore en ärlig omsorg för Afghanistans folk, då skulle samma krigsinsats riktas mot Nordkorea, Somalia, Sudan, Iran etc.,
- Uthållig diplomati med positiva ekonomiska investeringar ger goda resultat i ett längre perspektiv, medan ett krig ödelägger för generationer framåt.
- Den samlande parollen för manifestationen är:
Tänd ett ljus för krigsoffren i Afghanistan - tag hem trupperna!
- Vi vill med parollen hedra alla de som dödas i kriget men som aldrig räknas i någon statistik och samtidigt ställa kravet att svenska trupperna skall tas hem.
Av övriga talare kan nämnas Tage G Petterson, tidigare försvarsminister, Anders Ferm, tidigare FN-ambassadör och Helle Klein, präst och tidigare politisk redaktör på Aftonbladet.
Det sitter inte i ryggmärgen på mig att instämma i vad Lars Ohly säger. Och speciellt inte om han pratar utrikespolitik. Men i den här frågan är jag djupt påverkad av Stanley Sjöbergs argumentering - som tycks sammanfalla ganska väl med Lars Ohlys bedömning.
Sanningen är ofta plågsam och besvärlig. Och speciellt om den kommer från "fel" håll.
Stanley Sjöberg har skrivit till Webbkyrkan om tisdagens protestmöte och här följer några citat:
- En väg till fred ........... är samtal, dialog, stöd till jordbruket, uppbyggnad av landets infrastruktur och inte att fälla bomber, lägga ut minor och skjuta oskyldiga barn och vuxna av ”misstag”.
- Vägen till fred är att bejaka Afghanistans självständighet med möjligheter att förädla naturens rikedomar för det egna landet.
- Det behövs kunniga och uthålliga andliga ledare som vill samtala om hur kristendomen och Islam ska kunna leva sida vid sida med ömsesidig respekt.
- Muslimer i Afghanistan, Pakistan och Irak upplever militär närvaro av USA och Nato som en upprepning av korstågen och provoceras därmed till att vilja slå tillbaka.
- Islams folk accepterar inte att kriget stannar i deras bostadskvarter. Om kriget utvecklas där, kommer våldet att också drabba oss här i Sverige.
- Om det vore en ärlig omsorg för Afghanistans folk, då skulle samma krigsinsats riktas mot Nordkorea, Somalia, Sudan, Iran etc.,
- Uthållig diplomati med positiva ekonomiska investeringar ger goda resultat i ett längre perspektiv, medan ett krig ödelägger för generationer framåt.
- Den samlande parollen för manifestationen är:
Tänd ett ljus för krigsoffren i Afghanistan - tag hem trupperna!
- Vi vill med parollen hedra alla de som dödas i kriget men som aldrig räknas i någon statistik och samtidigt ställa kravet att svenska trupperna skall tas hem.
Av övriga talare kan nämnas Tage G Petterson, tidigare försvarsminister, Anders Ferm, tidigare FN-ambassadör och Helle Klein, präst och tidigare politisk redaktör på Aftonbladet.
söndag 28 november 2010
En modig man i Markaryd
Bengt Germundsson är kristdemokrat och kommunalråd i Markaryd. Han öppnade kritiken mot ledarskap och ledningskultur inom Kristdemokraterna (Kd). Och effekten blev dramatisk - som att dra tappen ur en tunna. I Markaryd fick Bengt Germundsson och Kd i senaste valet 45% av rösterna, en siffra som talar helt för sig själv. Nu har Kd:s partistyrelse träffats och rensat luften. Genom Bengt Germundssons modiga insats kan Kd med ny tillförsikt se fram mot valet 2014.
Jag återger här en kommentar jag skrivit på Bengt Germundssons blogg och - något avkortat - hans svar till mig:
Min kommentar till Germundsson:
"Bengt Germundsson: Din modiga insats har varit avgörande för att partiet ska få en nystart.
Vill bara skicka med dig att det inte hjälper med världens bästa interna dialog, låga trösklar, högt i tak och en lyhörd partiledare om inte Kristdemokraterna på riksnivå blir ett parti med bravur som vågar "ställa till" och vara besvärligt att förhandla med.
Under ett antal år har jag frågat mig om det finns någon fråga som är viktigare för Kristdemokraterna än att få hänga kvar i regeringen. Tyvärr har jag varken själv eller i samtal med andra fått fram något säkert exempel på en sådan för partiet helig frågeställning.Vad hjälper paroller om ett mänskligare Sverige när Hägglund inom regeringen teg och samtyckte inför eländet med sjukförsäkringen? Om Hägglund i stället långt före valet hade ropat högt i protest hade Kristdemokraternas valresultat garanterat blivit bättre - och Moderaternas sämre."
Bengt Germundssons svar:
Per!
"................ Jag delar din uppfattning. I valanalysen efter förra valet skrev vi "sitter vi still i båten, så sjunker den". Påståendet är dessvärre mer aktuellt än någonsin. Det är djupt ororande att m, fp och c har egen majoritet i Synovates senaste väljarundersökning. Blir vi inte tydligare och vassare finns vi inte på banan 2014. "Ett mänskligare Sverige" är en bra paroll, men nog måste orden bli verklighet också i praktisk handling. Plattityder lockar inte många väljare"
Jag återger här en kommentar jag skrivit på Bengt Germundssons blogg och - något avkortat - hans svar till mig:
Min kommentar till Germundsson:
"Bengt Germundsson: Din modiga insats har varit avgörande för att partiet ska få en nystart.
Vill bara skicka med dig att det inte hjälper med världens bästa interna dialog, låga trösklar, högt i tak och en lyhörd partiledare om inte Kristdemokraterna på riksnivå blir ett parti med bravur som vågar "ställa till" och vara besvärligt att förhandla med.
Under ett antal år har jag frågat mig om det finns någon fråga som är viktigare för Kristdemokraterna än att få hänga kvar i regeringen. Tyvärr har jag varken själv eller i samtal med andra fått fram något säkert exempel på en sådan för partiet helig frågeställning.Vad hjälper paroller om ett mänskligare Sverige när Hägglund inom regeringen teg och samtyckte inför eländet med sjukförsäkringen? Om Hägglund i stället långt före valet hade ropat högt i protest hade Kristdemokraternas valresultat garanterat blivit bättre - och Moderaternas sämre."
Bengt Germundssons svar:
Per!
"................ Jag delar din uppfattning. I valanalysen efter förra valet skrev vi "sitter vi still i båten, så sjunker den". Påståendet är dessvärre mer aktuellt än någonsin. Det är djupt ororande att m, fp och c har egen majoritet i Synovates senaste väljarundersökning. Blir vi inte tydligare och vassare finns vi inte på banan 2014. "Ett mänskligare Sverige" är en bra paroll, men nog måste orden bli verklighet också i praktisk handling. Plattityder lockar inte många väljare"
onsdag 17 november 2010
Hur likgiltig får en regering vara?
Kristna irakiska flyktingar och den svenska sjukförsäkringen - det är långt mellan dessa två frågor. Men likheten är förbluffande som exempel på alliansregeringens likgiltighet när beslutade regler slår blint mot utsatta människor.
Det aktuella problemet handlar om kristna irakier som efter individuell prövning hos Migrationsverket skickas tillbaka till Irak där förföljelse och livsfara väntar. Det absurda i situationen är att om dessa utvisade irakier tillräckligt snabbt vänder sig till Europadomstolen får Sverige en signal - därifrån ! - om att dessa irakier ska få stanna i Sverige.
Detta är Sverige 2010! Migrationsverket följer regelboken. Precis som Försäkringskassan gjorde om sjukförsäkringen.
I den svenska riksdagen är nu Sverigedemokraterna vågmästare. Och detta har alliansregeringen tveklöst själva ställt till. Med den hjärtlösa hanteringen av sjukförsäkringen tappade allianspartierna tillräckligt med röster för att släppa fram Sverigedemokraterna till vågmästarställning. Men i sjukförsäkringsfrågan kvicknade regeringen till först på sensommaren 2010 när de valtaktiska problemen blev uppenbara. Men då var det för sent!
Tidningarnas ledarsidor ställer upp för de kristna irakierna. Namninsamlingar görs. Men lika väl fortsätter den individuella prövningen av kristna irakiska flyktingar. Och logiken är obegriplig. Det sägs att till och med själva namnet på en kristen irakier avslöjar hemma i Irak att han/hon är kristen. Och Al Qaida har förklarat öppet krig mot denna minoritetsgrupp. Hur kan då en individuell prövning ge något annat resultat än att de tills vidare ska få stanna?
Jag vet att det är Migrationsverket som beslutar och att regeringen inte får ägna sig åt ministerstyre. Men när det blir kris måste en regering kunna agera med snabbhet. Om regeringen tydligt deklarerar att den kristna minoriteten är hotad och förföljd i Irak då - om inte förr - måste varje individuell prövning hos Migrationsverket leda till att alla kristna iraiker får stanna tills läget kan ha förbättrats.
Migrationsverket och den svenska regeringen gör sig till åtlöje i frågan om de kristna irakierna. Och detta kan bli ytterligare ett exempel på regeringen Reinfeldts hjärtlösa inställning när svaga människor kommer i kläm.
Det flygplan som i går skulle ha transporterat en stor grupp kristna till Irak blev stoppat i sista stund genom intervention från Europadomstolen. Men det innebär inte någon garanti för att ett omtänkande har skett hos de ansvariga i Sverige. När den mediala uppmärksamheten har mojnat av kan det mycket väl åter vara dags för dessa persontransporter till Irak.
Det handlar om människor som riskerar sina liv. Men på regeringen biter kanske inget annat än taktiska argument. Och från det perspektivet borde Reinfeldt & Co förstå att de genom behandlingen av de kristna irakierna kanske slår en första spik i sin egen kista inför valet 2014.
Det aktuella problemet handlar om kristna irakier som efter individuell prövning hos Migrationsverket skickas tillbaka till Irak där förföljelse och livsfara väntar. Det absurda i situationen är att om dessa utvisade irakier tillräckligt snabbt vänder sig till Europadomstolen får Sverige en signal - därifrån ! - om att dessa irakier ska få stanna i Sverige.
Detta är Sverige 2010! Migrationsverket följer regelboken. Precis som Försäkringskassan gjorde om sjukförsäkringen.
I den svenska riksdagen är nu Sverigedemokraterna vågmästare. Och detta har alliansregeringen tveklöst själva ställt till. Med den hjärtlösa hanteringen av sjukförsäkringen tappade allianspartierna tillräckligt med röster för att släppa fram Sverigedemokraterna till vågmästarställning. Men i sjukförsäkringsfrågan kvicknade regeringen till först på sensommaren 2010 när de valtaktiska problemen blev uppenbara. Men då var det för sent!
Tidningarnas ledarsidor ställer upp för de kristna irakierna. Namninsamlingar görs. Men lika väl fortsätter den individuella prövningen av kristna irakiska flyktingar. Och logiken är obegriplig. Det sägs att till och med själva namnet på en kristen irakier avslöjar hemma i Irak att han/hon är kristen. Och Al Qaida har förklarat öppet krig mot denna minoritetsgrupp. Hur kan då en individuell prövning ge något annat resultat än att de tills vidare ska få stanna?
Jag vet att det är Migrationsverket som beslutar och att regeringen inte får ägna sig åt ministerstyre. Men när det blir kris måste en regering kunna agera med snabbhet. Om regeringen tydligt deklarerar att den kristna minoriteten är hotad och förföljd i Irak då - om inte förr - måste varje individuell prövning hos Migrationsverket leda till att alla kristna iraiker får stanna tills läget kan ha förbättrats.
Migrationsverket och den svenska regeringen gör sig till åtlöje i frågan om de kristna irakierna. Och detta kan bli ytterligare ett exempel på regeringen Reinfeldts hjärtlösa inställning när svaga människor kommer i kläm.
Det flygplan som i går skulle ha transporterat en stor grupp kristna till Irak blev stoppat i sista stund genom intervention från Europadomstolen. Men det innebär inte någon garanti för att ett omtänkande har skett hos de ansvariga i Sverige. När den mediala uppmärksamheten har mojnat av kan det mycket väl åter vara dags för dessa persontransporter till Irak.
Det handlar om människor som riskerar sina liv. Men på regeringen biter kanske inget annat än taktiska argument. Och från det perspektivet borde Reinfeldt & Co förstå att de genom behandlingen av de kristna irakierna kanske slår en första spik i sin egen kista inför valet 2014.
fredag 12 november 2010
Vår inbillade objektivitet
Det här med objektivitet är allmänt sett inte lätt. Och om kärlek, hat eller personliga intressen finns med i bilden blir objektiviteten omöjlig. En historieforskare jag lyssnade till för rätt länge sedan beskrev problemet så här: "Det är inte alls svårt att vara objektiv. Bara det inte handlar om min gamla mamma".
Vi människor har en naiv tro på att vi alltid är sakliga och objektiva medan det vi säger och skriver i själva verket ofta handlar om att försvara positioner som vi för länge sedan intagit - och som vi aldrig tänker överge.
Det här gäller i högsta grad också mig. Jag är förtjust i ett analytiskt tänkande. Men jag måste se upp! Ofta använder jag analyserande argument som verktyg för att försvara något som sitter väldigt djupt inom mig och som jag inte ett ögonblick är beredd att ompröva. Hur än andra argumenterar!
Ett par exempel:
Jag är uttalad motståndare till en liberal alkoholpolitik och ser den närmast som en förbrytelse mot de svagaste i samhället - främst barn i missbrukarmiljöer. Och jag ser måttlighetsbrukarna som de verkliga bovarna eftersom de bestämmer hur tillgänglig alkoholen ska vara. Och så kommer ibland argumenten om att alkohol i måttliga mängder kan försvaras med att det är bra för hälsan - kanske också bra för den sociala samvaron. För mig är detta nonsens. Jag har bestämt mig i alkoholfrågan och vet att alla som argumenterar mot mig har fel - oavsett vad de säger.
På en stor kristen blogg har en debatt rasat om Israel och Mellanöstern. Och argumenten har flödat. Men debattdeltagarna har i de flesta fall redan på förhand haft sin position fastlagd - för eller emot Israel. Och det ställningstagandet styr sedan vilka argument de väljer att presentera i debatten. Självklart är de inte objektiva!
Själv ger jag regelbundet pengar för att bekosta judars hemflyttning till Israel. Jag är alltså en uttalad vän till judarna och till staten Israel. Vem skulle kunna tro att jag då är objektiv i frågor som rör bosättningar på Västbanken eller muren som Israel har byggt upp. Israel finns i mitt hjärta. Och då biter inga argument.
Och så här rullar det vidare. Inom två politiska partier - Socialdemokraterna och Kristdemokraterna - är det just nu Hela Havet Stormar. Och det talas om framtidsanalyser! Men ingen ska tro att de här interna partikrigen handlar om att visa upp objektiva analyser för att styra rätt mot framtiden. Det handlar i allt väsentligt om att olika falanger inom partierna argumenterar för att få utrymme för politiska övertygelser som sitter så djupt att inga analyser eller argument har någon egentlig effekt.
Visst ska vi så långt det är möjligt eftersträva att vara sakliga och förutsättningslösa. Vi ska försöka argumentera utan färgade glasögon eller skygglappar. Men vi ska låta bli att låtsas en objektivitet som vi inte alls kan prestera.
En apa eller en hund kan aldrig ha en personlig övertygelse. Det är ett privilegium för oss människor - en dynamisk dimension av livet. Och det är spännande. Men framför allt ett stort ansvar.
Vi människor har en naiv tro på att vi alltid är sakliga och objektiva medan det vi säger och skriver i själva verket ofta handlar om att försvara positioner som vi för länge sedan intagit - och som vi aldrig tänker överge.
Det här gäller i högsta grad också mig. Jag är förtjust i ett analytiskt tänkande. Men jag måste se upp! Ofta använder jag analyserande argument som verktyg för att försvara något som sitter väldigt djupt inom mig och som jag inte ett ögonblick är beredd att ompröva. Hur än andra argumenterar!
Ett par exempel:
Jag är uttalad motståndare till en liberal alkoholpolitik och ser den närmast som en förbrytelse mot de svagaste i samhället - främst barn i missbrukarmiljöer. Och jag ser måttlighetsbrukarna som de verkliga bovarna eftersom de bestämmer hur tillgänglig alkoholen ska vara. Och så kommer ibland argumenten om att alkohol i måttliga mängder kan försvaras med att det är bra för hälsan - kanske också bra för den sociala samvaron. För mig är detta nonsens. Jag har bestämt mig i alkoholfrågan och vet att alla som argumenterar mot mig har fel - oavsett vad de säger.
På en stor kristen blogg har en debatt rasat om Israel och Mellanöstern. Och argumenten har flödat. Men debattdeltagarna har i de flesta fall redan på förhand haft sin position fastlagd - för eller emot Israel. Och det ställningstagandet styr sedan vilka argument de väljer att presentera i debatten. Självklart är de inte objektiva!
Själv ger jag regelbundet pengar för att bekosta judars hemflyttning till Israel. Jag är alltså en uttalad vän till judarna och till staten Israel. Vem skulle kunna tro att jag då är objektiv i frågor som rör bosättningar på Västbanken eller muren som Israel har byggt upp. Israel finns i mitt hjärta. Och då biter inga argument.
Och så här rullar det vidare. Inom två politiska partier - Socialdemokraterna och Kristdemokraterna - är det just nu Hela Havet Stormar. Och det talas om framtidsanalyser! Men ingen ska tro att de här interna partikrigen handlar om att visa upp objektiva analyser för att styra rätt mot framtiden. Det handlar i allt väsentligt om att olika falanger inom partierna argumenterar för att få utrymme för politiska övertygelser som sitter så djupt att inga analyser eller argument har någon egentlig effekt.
Visst ska vi så långt det är möjligt eftersträva att vara sakliga och förutsättningslösa. Vi ska försöka argumentera utan färgade glasögon eller skygglappar. Men vi ska låta bli att låtsas en objektivitet som vi inte alls kan prestera.
En apa eller en hund kan aldrig ha en personlig övertygelse. Det är ett privilegium för oss människor - en dynamisk dimension av livet. Och det är spännande. Men framför allt ett stort ansvar.
måndag 1 november 2010
Israel som tillflykt
Inget land i världen diskuteras med så starka känslor som Israel. Också inom kyrkorna går uppfattningarna isär. Och det rejält! Många med kristen bekännelse tror att staten Israel är ett tecken på att Bibelns profetior uppfylls och att Jesus snart kommer tillbaka. Andra i kyrkorna har lika stark övertygelse om att den moderna staten Israel inte har ett dugg med Bibeln att göra. För dessa är Israel bara ett land, vilket som helst, som skapades för att lösa "judefrågan" efter Hitlers och nazisternas framfart.
Dessa två synsätt är oförenliga och debatter mellan de två lägren tycks vara meningslösa.
En viktig utgångspunkt för min syn på staten Israel är förföljelsen mot judar - antisemitismen - som har pågått i alla tider. Långt innan Hitler gjorde sitt utrotningsförsök som kostade 6 miljoner judar livet. Nu ökar antisemitismen igen både i Sverige och övriga Europa. Fiendeskapen mot judarna är ett av mänsklighetens märkligaste fenomen. Något genuint ont! Precis som om den var naturgiven - vilket den naturligtvis inte är!
Antisemitismen upphör aldrig. Knappast något är så förutsägbart. Men efter 1948 då staten Israel utropades har judarna någonstans att ta vägen. Detta borde, tycker jag, alla kunna uppfatta som positivt eftersom det egentligen inte har så mycket med politisk uppfattning eller teologi att göra. Det är bara lösningen på ett praktiskt/tragiskt problem som världens makthavare inte kan bemästra. Och detta är ett rimligt skäl, tycker jag, att måna om den judiska staten - en stat som tyvärr också måste vara militärt stark eftersom den ständigt utsätts för starka hot.
En judisk man sa så här till mig för en del år sedan: "Jag är inte religiös men om något händer då är Israel livförsäkringen". Med säkerhet finns den tanken hos mängder av världens judar.
Och ett rimligt antagande är att Hitlers “framgångar” med judeutrotningen hade blivit mer begränsade om judarna hade haft ett land att fly till.
Det finns naiva debattörer som tror att antisemitismen i dag kan kvävas i sin linda. Att den kan stoppas vid sin källa i respektive land och att ingen flyktväg för judarna behövs. Och det leder till en enkel fråga: Vem skulle ha tryckt på stoppknappen för judeförföljelserna i Nazityskland?
Det finns fanatiker som vill kasta Israel i havet. Mot dessa hjälper givetvis ingen argumentation. Det jag skriver riktas till människor med fötterna i den demokratiska myllan. Israel är en möjlighet för världens judar att någonstans känna sig trygga och ett ställe att fly till nästa gång de drabbas av storskalig förföljelse.
Och med den utgångspunkten bör också också staten Israel med sina politiker granskas rejält och utsättas för kritik när så är motiverat.
Dessa två synsätt är oförenliga och debatter mellan de två lägren tycks vara meningslösa.
En viktig utgångspunkt för min syn på staten Israel är förföljelsen mot judar - antisemitismen - som har pågått i alla tider. Långt innan Hitler gjorde sitt utrotningsförsök som kostade 6 miljoner judar livet. Nu ökar antisemitismen igen både i Sverige och övriga Europa. Fiendeskapen mot judarna är ett av mänsklighetens märkligaste fenomen. Något genuint ont! Precis som om den var naturgiven - vilket den naturligtvis inte är!
Antisemitismen upphör aldrig. Knappast något är så förutsägbart. Men efter 1948 då staten Israel utropades har judarna någonstans att ta vägen. Detta borde, tycker jag, alla kunna uppfatta som positivt eftersom det egentligen inte har så mycket med politisk uppfattning eller teologi att göra. Det är bara lösningen på ett praktiskt/tragiskt problem som världens makthavare inte kan bemästra. Och detta är ett rimligt skäl, tycker jag, att måna om den judiska staten - en stat som tyvärr också måste vara militärt stark eftersom den ständigt utsätts för starka hot.
En judisk man sa så här till mig för en del år sedan: "Jag är inte religiös men om något händer då är Israel livförsäkringen". Med säkerhet finns den tanken hos mängder av världens judar.
Och ett rimligt antagande är att Hitlers “framgångar” med judeutrotningen hade blivit mer begränsade om judarna hade haft ett land att fly till.
Det finns naiva debattörer som tror att antisemitismen i dag kan kvävas i sin linda. Att den kan stoppas vid sin källa i respektive land och att ingen flyktväg för judarna behövs. Och det leder till en enkel fråga: Vem skulle ha tryckt på stoppknappen för judeförföljelserna i Nazityskland?
Det finns fanatiker som vill kasta Israel i havet. Mot dessa hjälper givetvis ingen argumentation. Det jag skriver riktas till människor med fötterna i den demokratiska myllan. Israel är en möjlighet för världens judar att någonstans känna sig trygga och ett ställe att fly till nästa gång de drabbas av storskalig förföljelse.
Och med den utgångspunkten bör också också staten Israel med sina politiker granskas rejält och utsättas för kritik när så är motiverat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
