Ovänliga Hässleholm.....

Jag påstår inte att Hässleholm är en ovänlig stad. Men jag tillåter mig tvivla på att beslutet om de äldres kaffe hade kunnat fattas i en vänlig miljö.

Och kaffet är faktiskt inte det största problemet. Det verkligt allvarliga är att en grupp av kommunens invånare har behandlats respektlöst. All kränkande behandling består av två delar - de rent praktiska konsekvenserna och den förnedrande upplevelsen att betraktas som mindre värd än andra.

Äldre människor har ingen rätt att dominera och "bre ut sig" på yngre människors bekostnad. Men äldre har samma rätt som alla andra att behandlas med respekt. Och respektlösheten har i Hässleholm demonstrerats på lägsta möjliga nivå.

I en del andra fall - till exempel när demenssjuka blir inlåsta - kan en debatt föras om en negativ åtgärd är nödvändig för att skydda berörda människor. Men kaffefrågan i Hässleholm är bara simpel.

Jag vill gärna nämna den äldreomsorg som min mamma fick i Oskarshamns kommun de sista åren hon levde. Bättre kunde det egentligen inte ha varit. Kvalitet och vänlighet rakt igenom. Och när mamma dog kom två av äldreomsorgens personal på hennes begravning.

Men nu handlar det om Hässleholm. Med rätt eller orätt kommer de flesta svenskar för lång tid framåt att associera Hässleholm till gamla tanter och farbröder på "hemmet" som inte fick något eftermiddagskaffe. Och när kaffe ändå serverades blev det ingen påtår.

Samhällets - och kyrkans - generationsfråga

Kommunalrådet Stig Henriksson i Fagersta berättar i en av sina VLT-krönikor om när han skulle hålla ett tal för kommunens pensionärer. När Henriksson stod där framför samlingen av äldre människor drabbades han av den förfärliga insikten att pensionärerna inte alls är en konstant grupp i Fagerstas befolkning utan ett kollektiv i ständig förändring dit han själv är på väg.

Henrikssons upplevelse ger anledning till många reflektioner.

Allihop befinner vi oss på samma livsresa och alla som inte dör i förtid blir gamla. Så enkelt är det. Och så svårt.

Generationsmotsättningar uppstår alltid men är troligen lättare att hantera ute i samhället än internt i kyrkorna. Samhällets allmänna rösträtt gör att frågan till stor del blir självreglerande.

Regeringen har försökt köra över pensionärerna i skattefrågan. Med rätt eller orätt skulle pensionärerna betala mycket högre skatt än människor som jobbar. Men pensionärerna är många. Och så råkar de ha rösträtt. Då måste Fredrik Reinfeldt & Co anpassa sig - i varje fall så mycket att de inte blir bortröstade i nästa val av den stora grupp som har passerat 65-årsgränsen.

I kyrkorna råder - på gott och ont - en snällhetens och lojalitetens kultur. Äldre människor anpassar sig lätt och speciellt när syftet med förändringar gäller viktiga mål som är lätta att förstå. Till exempel att göra det kristna budskapet attraktivt för unga människor. Men ibland utnyttjas snällhetens kultur så att anpassning förväntas också när syftet är obegripligt.

För något år sedan läste jag ett tidningsreportage om en frikyrkoförsamling långt bort från Västerås. De hade bestämt sig för att göra allt de kunde för att nå unga människor som inte gick i kyrkan. Men metoderna som enligt reportaget användes var i långa stycken tanklösa och behandlingen av äldre människor i kyrkan blev närmast brutal. Som exempel kan nämnas att en skål med öronproppar fanns i gudstjänsterna för folk som inte klarade ljudnivån i den ungdomliga musiken.

Så tokigt kan det bli även när syftet är gott.

Generationsmotsättningar går inte att undvika. Ute i samhället är anpassningen mellan generationerna inte baserad på hänsyn och kärlek utan kan närmast uttryckas i makttermer. I första hand den makt vi har på valdagen vart fjärde år. I kyrkorna är generationsfrågan av ett mjukare och skörare slag. Oftast blir det en smidig anpassning till viktiga mål. Men ibland blir det fel behandling av äldre människor som alltid vill vara snälla.

Kommunalrådet Stig Henriksson tillhör så långt jag vet ingen kyrka men han lärde sig förstå att alla människor, oavsett ålder, befinner sig på samma resa. Den insikten tillsammans med kristen kärlek borde räcka i kyrkorna för att undvika de värsta fallgroparna i generationsfrågan.

Debattexplosionen

För inte så länge sedan var det möjligt att med olika knep och trick styra den offentliga debatten. Den som i dag vantrivs med en fri debatt bör flytta till Kina eller Nordkorea. Där störs inte idyllen av någon fri åsiktsbildning. Här i den fria världen har de sociala medierna tagit över.

Att beskriva "sanningen" genom envägskommunikation är inte längre något alternativ. Ingen politiker, företagsledare - eller kyrkoledare för den delen - kan i dag styra debatten om den egna verksamheten. För den som vill göra utspel gäller det att gå in i meningsutbytet. Eller att hålla tyst! För debatten tar sina egna vägar ut på bloggar, Facebook och andra sociala medier där ingen kan styra processen.

Det gamla svenska samhället var tämligen auktoritärt och det räckte ofta att makthavare visade missnöje med fria meningsyttringar för att det skulle bli tyst. Men framför allt gällde att makten också förfogade över de flesta utrymmen för skriven text.

När jag slutade jobba för några år sedan hade sociala medier som bloggar, twitter och Facebook fortfarande inte fått något genomslag. Men i mitt jobb som länsarbetsdirektör var massmedia något mycket viktigt och vi var helt beroende av journalisters vilja och förmåga att skriva/tala något så när rättvist om oss. Och så kunde jag skriva debattartiklar. Men på varje tidning fanns en debattredaktör som kunde stryka delar av texten eller helt vägra att publicera.

Min personliga erfarenhet av debattredaktörer är övervägande positiv, men ändå blandad. En ganska ung redaktör jag hade kontakt med använde sin position för ren maktutövning och vägrade till och med att säga nej till ett manus. Ett nej var ju annars för mig mycket användbart för då kunde jag vända mig till en annan tidning med en förhoppningsvis mindre grinig debattredaktör.

På ÖstgötaCorrespondenten (Corren) i Linköping fanns en journalist med förnamnet Clas och han skrev små kommentarer på ledarsidan under rubriken "Clas på hörnet". Där uppträdde han som en högst intelligent men också mycket sur gubbe. Så blev han debattredaktör på tidningen och jag trodde det var "kört" för mig med fortsatt skrivande. Men en trevligare och mer generös person har jag aldrig träffat på en tidningsredaktion. Journalisten Clas var säkert mycket medveten om sin egen skicklighet och hade inget behov att klämma åt oss som lämnade in manus till debattartiklar.

Om jag hade mitt gamla jobb i dag skulle jag blogga flitigt och se till att min tolkning av verkligheten blev bekant för kommunalråd, politiker i länet och andra med mycket åsikter. Och då - ve och fasa - skulle en massa folk gå till motattack genom att skriva kritiska kommentarer på min och egna bloggar. Men i den verkligheten skulle jag ändå trivas väldigt bra.

När åsikter bryts mot varandra kan det bli jobbigt. Men om man ständigt rensar luften blir allting mycket lättare än när möjlighet finns att lägga locket på så snart det blir obekvämt.

Tankar kring en bildekal

Fredrika, vårt 10-åriga barnbarn, frågade vad det var för märke som morfar hade klistrat fast på bilen längst bak. Och jag försökte förklara. Sedan har tankarna rullat vidare: Vilket budskap sprider jag genom att åka omkring med den här bildekalen? Vad påstår jag om Västerås? Om mig själv? Vilka krav ställer texten på på mig som bilförare? Och förrestan - varför ska man över huvud taget vara vänlig? Vad är poängen?

En mig mycket närstående person tycker att den här texten i bakrutan ställer höga krav. Men jag har försäkrat att hon som bilförare klarar detta med mycket god marginal. Bilens registrerade ägare har en svårare läxa att lära.

Om en gångtrafikant närmar sig ett övergångsställe har jag som bilförare två alternativ: Jag kan gasa på lite extra och hinna före. Men jag kan också stanna och se till att det blir en lugn och stressfri överfart. Om jag ändå väljer det första alternativet, vad händer då?. Gångtafikanten tittar efter min bil och ser "Vänliga Västerås" i bakrutan....... Jaha.

Jag kör bil i Stockholm en del och där byter man fil väldigt ofta. Också då finns två möjligheter: Att lugnt glida in i den önskade filen. Eller, att aggressivt baxa sig in så man inte spiller tid i onödan. Och stockholmsbilisten - efter att ha tvingats släppa fram mig - läser "Vänliga Västerås" i bakrutan på min bil....... Och inte heller det blev bra!

Bildekalen berättar inte bara om Västerås utan ställer krav på mig. Och det förstod jag inte riktigt förrän den satt där i bakrutan och jag läste texten. Men den ska få sitta kvar! Och jag ska lära mig.

Så det där med vänlighet över huvud taget. Vad är poängen? Jag är ingen expert på den frågan men har en del egna upplevelser.

Jag har stora svårigheter att klara umgänge med ovänliga människor. Ett aggressivt beteende är ett mindre problem för då handlar det om ett tydligt budskap. Men ovänlighet försätter mig i osäkerhet. Och ovänlighet i sin värsta form kan också vara en form av maktutövning.

Men vänlighet i uppträdande och handling är något fantastiskt. Tänk att komma in i en affär där all personal uppträder vänligt och är hjälpsamma. Det blir omöjligt att själv fortsätta vara på dåligt humör - om det stämningsläget gällde vid infarten i butiken.

Och det finns yrkesutöverare som kan ge människor nytt liv genom att vara vänliga - eller nästan döda om de väljer ovänlighet. Jag tror exempel är onödiga.

Helt säkert finns det konstlad och påklistrad vänlighet. Men det är ovanligt. För mig är ett vänligt uppträdande och vänliga handlingar något dynamiskt. Något som smittar och har stark spridningseffekt.

Sverigedemokraterna - bakom den putsade fasaden

Webbkyrkans ledare, Stanley Sjöberg, har fått ett brev från Sverigedemokraterna där partiet slår sina tidigare rekord i människorförakt. Det handlar om muslimer och homosexuella. Och den här gången sker angreppet helt fräckt under en from, kristen förklädnad.

Brevet chockerar med sin medeltidspräglade hårdhet, helt främmande för evangeliernas Jesus.

Här kommer Stanley Sjöbergs citat från Sverigedemokraternas brev:

"Det är dags för oss att ta över innan islam eller de homosexuella helt har förstört vårt kära underbara Sverige. Gud vill att Sverige ska vara ett kristet och tryggt land att bo i. Vi är det parti som Gud har utvalt till att sopa bort syndarna med och upprätta en god moral och ordning i landet. Nu har tiden kommit då vi har folkets stöd att stänga moske'erna och avskaffa Stockholm Pridefestivalen samt förbjuda Svenska kyrkan att viga homosexuella. Sverige ska bli ett ljuvligt kristet land igen. Halleluja prisat vare Herren Jesus Kristus underbara namn! "

Som kristna kan vi aldrig kräva lagstiftning för att stoppa Pridefestivalen och annat som vi inte gillar.

Och ett förfalskat kristet budskap som detta kan provocera Islams folk till att förfölja kristna och förbjuda kristen förkunnelse.

Min nyårsönskan blir att Kristdemokraterna - som jag alltid röstat på - ska sluta skämmas för sitt kristna förflutna och att partiet kraftfullt och systematiskt ska påvisa att Sverigedemokraternas människorförakt ligger ljusår bort från kristna värderingar.

Pastor Jansson och prästens lilla kråka

Stefan Swärd - filosofie doktor, konsult och pastor - beskriver i en debattartikel den kristna kyrkan i Sverige som en vindföljel. En kyrka som inte tycker något bestämt om någonting. Och mina tankar går till Hasse Alfredssons Pastor Jansson och till prästens lilla kråka som skulle ut och åka.....

Swärds debattartikel är publicerad i tidningen Världen i Dag och han beskriver sitt heltidsarbete under tre år på 1980-talet med en doktorsavhandling i statsvetenskap.

Hans doktorandstudier handlade om hela den sexliberala vågen 1965 - 1975. Synen på äktenskap och sexualitet förändrades snabbt. Från att sexualiteten hade setts som en del av en livslång gemenskap blev sex ett personligt nöje. Och för att det nya sexliberala systemet skulle fungera måste det finnas fri abort. Äktenskapslagstiftningen hängde med och fick nödvändiga förändringar. Och sambo blev en normal samlevnadsform.

Stefan Swärd är mycket förundrad över kyrkorna i Sverige. Först blev det motstånd men sedan har, menar han, hela det sexliberala projektet i praktiken genomförts i den kristna sektorn. Den fria abort­en är i dag ganska accepterad bland kristna. Synen på sambo och äktenskapet som tillfälligt kontrakt har också blivit tämligen accepterad bland Sveriges kristna.

Swärd undrar vad som egentligen hänt. Om Gud har ändrat uppfattning. Eller om kyrkan hade helt fel i sina moraliska värderingar för 40 år sedan? Eller om ingen specifik kristen uppfattning finns om samlevnad, sex, äktenskap och abort. Men Stefan Svärds huvudtes är att den kristna kyrkan i Sverige har blivit en vindflöjel. En kyrka som ängsligt bara anpassar sig till det omgivande samhällets trender, mer styrd av samhället än av Gud?

Alltså: En kyrka som inte är huvud utan det omgivande samhällets svans.

Jag kommenterar inte här det Stefan Svärd säger om sex, samlevand och aborter. Den dominerande frågan för mig är i stället om Swärds beskrivning av den kristna kyrkan i Sverige verkligen är korrekt.

Om det han säger stämmer kan vi tyvärr bara förvänta oss att Sveriges kristna med sitt ledarskap lägger sig platt till marken inför kommande heta och kontroversiella frågor.

Till exempel:

* aktiv dödshjälp

* liberalisering av incestlagarna

* upphetsade krav krav och åtgärder mot staten Israel

* legalisering av prostitution

* månggifte

I bästa fall har Stefan Swärd gjort en rejäl felbedömning. Men det klarar inte jag att bevisa.

Lars Ohly och pastor Stanley Sjöberg

Jag brukar inte tänka på Lars Ohly och pastor Stanley Sjöberg - samtidigt. Men på tisdag ska dessa båda herrar tala på samma protestmöte i Stockholm. Det gäller kriget i Afganistan. Lars Ohlys kritik mot den svenska militära insatsen är välkänd. Stanley Sjöberg har en egen erfarenhet från muslimländerna som troligen ingen svensk politiker kan uppvisa. Och tanken slår mig: "Tänk om den gamle kommunisten Lars Ohly har rätt".

Det sitter inte i ryggmärgen på mig att instämma i vad Lars Ohly säger. Och speciellt inte om han pratar utrikespolitik. Men i den här frågan är jag djupt påverkad av Stanley Sjöbergs argumentering - som tycks sammanfalla ganska väl med Lars Ohlys bedömning.

Sanningen är ofta plågsam och besvärlig. Och speciellt om den kommer från "fel" håll.

Stanley Sjöberg har skrivit till Webbkyrkan om tisdagens protestmöte och här följer några citat:

- En väg till fred ........... är samtal, dialog, stöd till jordbruket, uppbyggnad av landets infrastruktur och inte att fälla bomber, lägga ut minor och skjuta oskyldiga barn och vuxna av ”misstag”.

- Vägen till fred är att bejaka Afghanistans självständighet med möjligheter att förädla naturens rikedomar för det egna landet.

- Det behövs kunniga och uthålliga andliga ledare som vill samtala om hur kristendomen och Islam ska kunna leva sida vid sida med ömsesidig respekt.

- Muslimer i Afghanistan, Pakistan och Irak upplever militär närvaro av USA och Nato som en upprepning av korstågen och provoceras därmed till att vilja slå tillbaka.

- Islams folk accepterar inte att kriget stannar i deras bostadskvarter. Om kriget utvecklas där, kommer våldet att också drabba oss här i Sverige.

- Om det vore en ärlig omsorg för Afghanistans folk, då skulle samma krigsinsats riktas mot Nordkorea, Somalia, Sudan, Iran etc.,

- Uthållig diplomati med positiva ekonomiska investeringar ger goda resultat i ett längre perspektiv, medan ett krig ödelägger för generationer framåt.

- Den samlande parollen för manifestationen är:
Tänd ett ljus för krigsoffren i Afghanistan - tag hem trupperna!

- Vi vill med parollen hedra alla de som dödas i kriget men som aldrig räknas i någon statistik och samtidigt ställa kravet att svenska trupperna skall tas hem.

Av övriga talare kan nämnas Tage G Petterson, tidigare försvarsminister, Anders Ferm, tidigare FN-ambassadör och Helle Klein, präst och tidigare politisk redaktör på Aftonbladet.