Bödagården, Gullbrannagården - och Vänliga Västerås

Svenska Alliansmissionen driver Bödagården på Öland och Gullbrannagården utanför Halmstad. Samma ägare och, så långt jag förstår, samma koncept. Båda dessa fritidsanläggningar är av hög klass och med åtföljande höga priser.

Jag och min familj har ett antal somrar varit på både Bödagården och Gullbrannagården. Under dessa sommarvistelser har vi upplevt likheterna men också en del olikheter. Och detta sistnämnda förstärks om man har Vänliga Västerås som bakgrundsmusik.

Det är en gammal sanning att ledningen på en arbetsplats anger tonen – attityder, förhållningssätt och graden av vänlighet. Detta gäller med säkerhet också Bödagården och Gullbrannagården.

Och här kommer några exempel på upplevelser:

Förra sommaren åkte vår dotter i förväg till Gullbrannagården och drabbades direkt vid ankomsten av ett mycket besvärligt ryggskott. En i högsta grad svårhanterlig situation med ansvar för tre barn, fulla av energi. Gullbrannagårdens personal visade då en medkänsla och hjälpsamhet mot familjen som var långt mer än vi kunde begära. Och när min fru och jag anlände fick vi en campingplats med perfekt läge för att kunna vara till fortsatt hjälp. Allt blev bra därför att Gullbrannagården bjöd på både vänlighet och hjälpsamhet.

I går kom vi till Bödagården och fick i receptionen veta att en adapter krävs för att kunna använda eluttaget på campingen. Och jag har en adapter som tyvärr inte fanns med på resan! På väg till Öland övernattade vi hos Caravan Club i Timmernabben. Där fick jag låna en adapter – gratis. Men på Bödagården fick jag inte låna någonting. Inte ens mot betalning. Jag blev tvungen att köpa en ny adapter för 200 kronor. För mig är detta inte så väldigt mycket pengar men det finns familjer med små ekonomiska resurser där 200 kronor gräver djupt i en semesterkassa som redan är för liten. Bödagårdens sätt att hantera denna lilla adapterfråga är både onödigt och osympatiskt.

Vid ankomsten i går fick jag ett parkeringsbevis som måste sitta i bilen också när den är parkerad vid husvagnen. Vilket inte jag hade observerat och för övrigt inte heller kan begripa! I dag satt en ilsket röd lapp med svart text på bilens vindruta: Parkeringstillstånd saknas. Kontakta omedelbart receptionen. Både form och innehåll på budskapet gav associationer till fara för mänskligt liv. Jag gick till receptionen och fick den oförargliga informationen att parkeringstillståndet ska finnas i bilen också när man är ”hemma”. Det kändes skönt eftersom det hårda tonläget närmast gav intryck av att jag skulle få en parkeringsbot på 500 kronor.

Torpkonferensen under midsommarveckan har en mycket stor men primitiv campinganlägning. Vid ankomsten till denna för övrigt mindre proffsiga campingplats följer en campingvärd med och ger anvisningar för husvagnens uppställning. Samma hjälp har vi fått på Caravan Club i Timmernabben och på Gullbrannagården. Här på Bödagården har jag i varje fall inte än sett någon antydan till sådana insatser. Vilket skapar en del problem om man kommer till en nästan helt avfolkad del av campingen med uppgift att börja bygga upp en ny rad av husvagnar.

Jag tror att ledningen för Bödagården borde tillbringa en semestervecka i Vänliga Västerås. Om de inte läser det som jag här har skrivit kan de få tipset genom att titta i bakrutan på min bil.

När barnen tilläts tänka med hjärtat

Jag gick i söndagsskola när jag var liten. Enligt nutida modernt tänkande ägnade vi oss varje söndag åt att kränka och diskriminera Afrikas svarta befolkning. I själva verket har Afrikas svarta befolkning aldrig behandlats med sådan respekt och kärlek som av barnen i detta lilla frikyrkokapell, 15 kilometer från Oskarshamn.

Varje söndag fick vi ge pengar till missionen - eller u-hjälp om vi så vill. Pengarna släpptes ner i en plåtlåda och ovanpå denna fanns en liten svart pojke som bockade och tackade. Men pojkens huvud styrdes inte av digitalteknik utan av hur hårt pengarna slog i plåtlådans botten. Det gjorde att pojken tackade alldeles väldigt för en stor 5-öring av koppar medan det blev långt mindre av tacksamhet när något av barnen gav en liten 10-öring av silver - eller kanske rent av en 25-öring.

Pengarna som vi gav till missionen i Afrika och andra delar av världen förvaltades med en ärlighet och kostnadseffektivitet som det statliga organet SIDA i dag bara kan föreställa sig i sina drömmar. Lågt betalda missionärer åkte ut och gjorde heroiska insatser med undervisning, sjukvård och kamp mot fattigdom. Ofta med stor risk för egen hälsa i det tropiska klimatet. Och när de blev gamla väntade en ålderdom i Sverige med dålig pension. Dessa missionärer var ofta kvinnor. Männen var mer upptagna med att vara pastorer hemma i Sverige och överlämnade ofta till kvinnorna att med sin mer robusta läggning åka till Afrika med dess tuffa arbetsvillkor. Men de kvinnliga missionärerna var smarta också. I Sverige fick de på teologiska grunder inte vara pastorer men det var en officiell hemlighet att de var utmärkta predikanter ute i tredje världen.

I söndagsskolan sjöng vi mycket. Och ibland sjöng vi om den lilla svarta Sara som hade det väldigt svårt men fick höra budskapet om Jesus från "den vite läraren". Sången om lilla svarta Sara är i dag ett förfärande exempel på rasdiskrimerande texter. Men då - när jag gick i söndagsskolan - var sången ett rörande uttryck för svenska barns kärlek och respekt inför människor på en annan kontinent som hade det mycket sämre än vi själva i den begynnande svenska välfärdsstaten.

I det lilla småländska frikyrkokapellet på 1940-talet tänkte vi nog ofta mer med hjärtat än med hjärnan. Och mycket var fel. Men ändå blev det rätt. På något märkligt sätt.

Och den som tror sig kunna läsa texten om lilla svara Sara utan att drabbas av ett intellektuellt sammanbrott kan här ta del av sångens innehåll.

Där uppe ingen död skall vara

1.
»Där uppe ingen död skall vara
Och inga tårar, ingen natt»,
Så sjöng den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn, så glatt.

2.
»Där uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här.
Där får jag se Guds anlet’ klara
Och evigt bliva, där han är.»

3.
En gång, en enda gång allena,
Hon hört »den vite läraren»,
Hon hört om blodet, som kan rena,
Hon hört om Jesus, barnens vän.

4.
Hon hört ock om den nya staden,
Vars murar heta salighet.
Där vill ock hon stå med i raden
Och lova Gud i evighet.

5.
Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd av hö och strå.
Men ack, den klara blicken säger,
Att fröjd i hjärtat bor ändå.

6.
Fast utan någon vän vid sidan,
Fast bädden är så hård och kall,
Hon ligger där i glad förbidan
Av vad som ännu komma skall.

7.
Hon tänker på de dyra orden,
Hon hört en gång av läraren»
Hon tänker pa »den nya jorden»
Och på »den nya himmelen».

8.
»Där uppe ingen död skall vara»,
Hon sjunger — men alltmera matt,
»Och intet rop och ingen fara
Och ingen gråt och ingen natt.»

9.
Allt svagare ännu blir rösten;
»En gyllne stad» — »en gyllne stad»,
»Och ingen död» — Och med den trösten
Hon somnar slutligt in så glad.

10.
Nu lockar hon de toner klara
Ur harpan fram med fröjdfullt mod
Ty se, den lilla svarta Sara
Är vit och skär i Lammets blod.

Smarta Sverigedemokrater, stridbara förändringledare och Moderaternas knähundar

Mycket kan påstås om Sverigedemokraterna. Men dumma är de inte.

I riksdagen pågår nu systematiska angrepp på regeringen från oppositionen. Och det handlar rakt igenom om "snälla beslut" för sjuka och arbetslösa. Sådant som ser ut att gynna den lilla människan i samhället. Och de främlingsfientliga Sverigedemokraterna hakar på. För de är vanliga, hyggliga svenskar som nu ska bli politskt rumsrena.

Motbilden är de fyra elaka allianspartierna i regeringen. De sitter med Svarte Petter. Det innebär att Moderaterna får välförtjänt stryk för sin socialt okänsliga politik med rötter i det gamla Högerpartiet. Kristdemokraterna och Centerpartiet avtjänar straffet för att i minst fem år har suttit i Moderaternas knä. Men Folkpartiet har det lite bättre och kan glädja sig åt att länge ha fått styra och ställa på egen hand med Sveriges skolfrågor.

Sverigedemokraterna agerar mycket skickligt. De ligger troligen i sitt politiska program nära den rödgröna oppositionen när det gäller sjukförsäkringen och Fas 3-jobben. Men genom att spela med i de aktuella "snälla" besluten bygger de samtidigt upp en naturlig maktbas som ett rumsrent parti i riksdagen. Och så småningom uppstår läge att klippa till i frågor som rör invandringspolitiken och då blir det inte längre suspekt att ställa upp på Sverigedemokaternas förslag. De har ju varit med och stoppat de förfärliga Fas 3-jobben och dessutom visat ett stort hjärta när det gäller de utförsäkringshotade. De har tvättat sig rena och kan utan större problem börja visa sitt rätta ansikt.

Man får inte vara blåögd och inte heller direkt dum. Självklart gläder sig Juholt och hans rödgröna gäng storligen åt stödet från Sverigedemokraterna. Men officiellt är Sverigedemokraterna fortfarande pestsmittade som inte får beröras.

Inom regeringen är krisen värst för Kristdemokraterna (Kd). Ett nyval skulle kunna bli en katastrof för detta tilltufsade parti. Och det blir nu högst intressant att se vilken strategi som Kd-ledningen väljer för att komma tillbaka till en bättre position.

Den nya Kd-profileringen kring barn/ungdomar har mycket stor potential och borde vara en utmärkt startpunkt för ett offensivt uppträdande. Men det förutsätter att Kd övegår till ett helt nytt förhållningssätt i samspelet med övriga regeringspartier. Det måste bli ett slut på följsamheten och den ständiga anpassningen. Övergång måste ske till en ny och tuff linje där Kd, vid behov, tar strid med Fredrik Reinfeldt och övriga i regeringen. Dessutom krävs att Kd tar ifrån Håkan Juholt ensamrätten till att bekämpa barnfattigdomen. Detta sistnämnda är Kd:s självklara fråga, sett till partiets kristna värderingar. Kampen mot barnfattigdomen bör bli en av Kd:s huvudfrågor och ett paradnummer inför rikdagsvalet 2014.

En strategi med bravur för barn och ungdomar - då kan Kd möta valet 2014 med tillförsikt. Ett Kd som uppträder som ett litet men starkt och självmedvetet parti. Men förutsättningen är att partiledare. ministrar och riksdagsledamöter förflyttar sig från Moderaternas baksäte till bilens förarplats och själva börjar hålla i ratten.

Dock är detta en rollförändring som inte blir smärtfri. Det är en betydande skillnad mellan att vara det egna partiets stridbara förändringsledare och att vara Moderaternas knähundar.

Nu har kungen talat

Kungen har talat i en TT-intervju. Och så länge inget annat kan bevisas är det han säger självklart sanningen.

Och alla vi som trodde att det fanns en eld bakom all röken får skämmas.

Men om bevis ändå skulle grävas fram som omkullkastar kungens svar i intervjun, vad händer då? Jo, då kommer den hittillsvarande stormen kring kungens person att framstå som bara en mild susning.

Kungen jobbar i förtroendebranschen

Kungen ska självklart granskas rejält. Han är ju Sveriges statschef. Och då uppstår frågan om han sitter helt säkert på Sveriges absoluta toppjobb. Det tror inte jag att han gör. Om förtroendet körs i botten, då måste det vara slut. Den mildaste påföljden blir i så fall att kungen måste abdikera och lämna över jobbet till kronprinsessan Victoria. Och om det skulle inträffa tillhör inte jag de sörjande.

De allra flesta svenskar - också vi som ogillar monarkin - vill behålla nuvarande kungafamilj. För det är troligen lugnast så! Men det finns inget utrymme för vilka spektakel som helst kring den person som är kung och därmed Sveriges statschef.

Ibland hörs medlidsamma kommentarer om att kungarna har blivit födda in i och påtvingade sitt jobb. Men det är inte sant. Vi måste förutsätta att en person som är aktuell för denna toppbefattning också har förmåga att tänka igenom vad han vill med sitt liv. Det gällde kungen, då han fortfarande var ung. Och det gäller i dag för kronprinsessan Victoria eftersom vi nu också har kvinnlig tronföljd. Och jag tror inte alls att Victoria blir Sveries drottning därför att hon känner sig tvingad. Hon har uppenbar fallenhet för jobbet. Och högst sannolikt har hon, i motsats till fadern, insett vilka krav yrkesrollen ställer på att uppvisa stil också i den privata livsföringen.

Kungen har uppenbarligen trott att han kan dela upp sin tillvaro i en officiell och polerad del och en annan avdelning som som inte tål insyn och därför måste hållas hemlig. Men ingen har påstått att den hemliga delen handlar om något brottsligt utan kritiken gäller brist på vanligt omdöme.

Kungen kan inte ställas till svars för vad hans närmaste vänner gör. Men nog är det intressant att han har trivts så bra i gänget. Och vi är nog många som undrar vad detta kan vara för en samling gubbar i samhällets översta sociala skikt. Just nu beskådar svenska folket "Canossavandringen" för en person i denna vänkrets som har haft överläggningar med den undre världen.

Drottning Silvias initiativ att utreda sin fars eventuella nazistiska belastning är föredömligt. Hon inser det självklara - att när det har blivit unket och mörkt måste både luft och ljus släppas in. Och egentligen tror inte jag det är "kört" för kungen heller. Sannolikt kan förtroendet för honom återupprättas om han ödmjukt och offentligt tillstår och beklagar sina tidigare dumheter.

En ordentlig pudel från kungens sida skulle säkert räcka. Och han skulle snart bli lika folkkär igen!

Och då kan Victoria få vänta länge på sitt nya jobb.

När sjukvården utvecklas

Text-TV i Sveriges Television berättade i går, 18 maj, och under några timmar i dag om aborterade foster som fortsätter röra på sig. Men Socialstyrelsen är inte rådlös:

"Socialstyrelsen ska undersöka vilka medicinska metoder det finns som gör att aborterade foster inte rör sig efter att de aborterats.

Granskningen görs efter att Dagens Medicin berättat om att sjuksköterskor och barnnmorskor mått dåligt över att se foster som fortfarande levde efter vissa sena aborter.

En sjuksköterska som tidningen pratat med säger att hon i år haft två fall där fostren levde efter aborterna. På den kvinnoklinik där hon arbetar har tre personer slutat till följd av obehaget, säger sjuksköterskan till TT.

- Vi ska be ett vetenskapligt råd att titta på den här frågan, säger Anders Printz vid Socialstyrelsen.

På vissa kliniker i Sverige ges foster injektioner som medför att de inte visar några rörelser när de aborterats.

I vissa länder dödas foster med en injektion av kaliumklorid i hjärtat före abortering.

- Vi behöver titta på vilken praxis som skulle vara bäst för att genomföra det här på ett bra och säkert sätt, och så att personalen slipper uppleva starka obehag därför att foster visar tecken på rörelse, säger Anders Printz."

En modern form av slavarbete?

Jag ifrågasätter om alla dessa som förfasar sig över jobben i Fas 3 har tänkt igenom hur komplex frågan är.

Vi lever i en marknadsekonomi där prissättningen på arbetskraft regleras med kollektivavtal. Det betyder att ett lägsta pris är satt på det arbete som ska utföras. Och när svenska arbetsgivare inte kan eller vill betala så mycket till alla som vill arbeta, då blir ett antal människor över.

Hela frågan handlar om vad samhället i en marknadsekonomi ska göra när inte all arbetskraft efterfrågas till det fastställda priset.

Det här kan låta som ett cyniskt resonmang. Men det är tydligt och tyvärr ganska korrekt.

Den självklara möjligheten för att lösa problemet är att genom utbildning öka värdet på den arbetskraft som bjuds ut. Men problemet med Fas 3 är att utbildningsvägen sägs vara prövad redan tidigare under den mycket långa arbetslösheten. Och vilka lösningar finns det då?

En möjlighet är att långtidsarbetslösa människor skulle kunna få vara i fred och leva på a-kassa eller försörjningsstöd. Men detta är, om något, cyniskt och socialt ansvarslöst. Värre än allt annat! Vi vet med säkerhet att det leder till passivisering, social isolering och personliga tragedier. Ungdomar som drabbas vänder direkt på dygnet och ligger hemma och sover större delen av dagen.

Och just här i resonemanget börjar vi närma oss diskussionen om Fas 3 som innebär att den som har fastnat i mycket lång arbetslöshet ska göra något för de pengar som betalas ut i stället för att bara gå hemma och vara overksam. Arbetsinsatserna i Fas 3 kan med all rätt upplevas som kränkande av berörda människor, främst därför att den ekonomika ersättningen är för låg. Långtidsarbetslösa är ofta mycket kvalificerade personer men de har inte den mix på sin kompetens som arbetsmarknaden efterfrågar. Ändå är det så att jobb varje dag leder till ett mer ordnat liv och minskar risken att bli passiviserad och för alltid utslagen.

Det finns ingen lösning på den långa arbetlöshetens problem som är riktigt bra. Och jobben i Fas 3 blir för mig det minst dåliga alternativet. Jag kan inte kritisera att drabbade människor ska vara aktiva i stället för att lämnas åt sitt öde.

Däremot menar jag att arbetsgivare som tar emot arbetslösa i Fas 3 överkompenseras, att de får för mycket pengar. Nästan 5000 kronor i månader för varje deltagare. Men detta är en annan diskussion som ingenting bevisar om Fas 3 som metod - om den är bra eller dålig.

Största problemt med jobben i Fas 3 är uppenbarligen att jobben av många upplevs som kränkade. Till detta kommer den uppenbara risken att vanliga arbeten med avtalsenliga löner trängs undan och ersätts av lågprisjobb som finansieras med skattemedel.

Trots alla dessa betänkligheter handlar det om att undanröja destruktiv passivitet för tiotusentals människor. Och då tycker jag Fas 3 är OK, trots alla sina brister - och risker.

Ingen regering som struntar i långtidsarbetslösa människor kan överleva. Till allt annt kommer då att Fas 3-lösningen blir politiskt nödvändig.

Och jag vågar påstå att många människor som befinner sig i Fas 3-jobb på sikt ändå kommer att få riktiga jobb. Just därför att aktivitet alltid lönar sig bättre på arbetsmarknaden än att försjunka i en nedbrytande passivitet.

Från vänsterpolitiskt håll har det sagts att Fas 3 är en modern form av slavarbete. Det är en våldsam överdrift. Ja, egentligen rent nonsens.