Smart politik och rena fadäser

Som politisk slughet och taktik är det svåröverträffat att Moderaterna, det "nya arbetarpartiet", påstår sig gilla den svenska arbetsrätten (sist in/först ut vid uppsägningar). Moderaterna bejakar alltså den av arbetsgivare och högerpolitiker mest avskydda principen på svensk arbetsmarknad. Och för Socialdemokraterna och LO blir det nästan omöjligt att "komma åt" Moderaterna när dessa försvarar en av vänsterpolitikens klenoder i svensk lagstiftning.

Moderaterna har varit sluga och smarta i den här frågan men knappast ärliga. Jag kan inte tro på att Moderaterna - det gamla högerpartiet - gillar den svenska arbetsrätten.

Centerpartiet och Maud Olofsson har ställt till det för sig. Deras stora grej i årtionden har varit att stoppa kärnkraften. Och nu är de med och sätter fart på kärnkraftutbyggnaden. Personligen tycker jag visserligen att detta är bra. Men för Centerpartiet är det en katastrof. De har gjort sig av med en av partiets grundläggande idéer. Partiets paradfråga. Dessutom skäller Centerpartiet på den svenska arbetsrätten och framstår allt mer som den borgerliga alliansens lilla högerflank.

Centerpartiet och Maud Olofsson har i kärnkraftfrågan gjort en stor energi- och klimatpolitisk insats. Men för partiet kan den bedriften ha varit värsta tänkbara fadäs - början till slutet. Jag lutar åt att det på lite sikt är "kört" för Centerpartiet.

Folkpartiet är, sägs det, ett liberalt parti. Jan Björklund och Folkpartiet vinner sina nuvarande framgångar på att de kräver ordning och reda i skolan. Dessutom spelar de lite lagom på främlingsfientliga känslor hos svenska folket. Ingenting av detta har någon egentlig koppling till ett liberalt parti. När det gäller skolan har Björklund fångat upp en fråga som ligger i tiden och där han förhoppningsvis själv har en stark personlig övertygelse. Men även en socialdemokratisk regering hade blivit tvungen att röja i skolfrågan. Om de rödgröna vinner valet 19 september låter de med säkerhet Björklunds skolreformer få vara i fred. Glada att de själva slapp hålla i yxskaftet!

Björklund och Folkpartiet, de är smarta. Men deras framgångsfrågor har ingen koppling till liberalism eller ett liberalt parti.

Kristdemokraterna har länge levt farligt nära fyraprocentspärren. Troligen klarar sig partiet i valet 19 september. Kristdemokraterna har fortfarande möjligheten att blåsa liv i sina gamla paradfrågor, det som ger partiet mål och mening. Det handlar om att vara värdekonservativ men samtidigt radikal i sociala frågor. Värdekonservatismen är inte utkastad från partiet men ligger i något slags vintervila. Och där finns partiets potential för att växa. Den insikten har dock inte än nått fram till Göran Hägglund och hans närmaste omgivning. Som exempel kan nämnas att den restriktiva alkoholpolitiken - en värdekonservativ profilfråga för partiet - inte ens nämns valmanifestet. Däremot står det en del om kamphundar.....

Kristdemokraterna har inte varit smarta. Men det är inte"kört" - än.

Socialdemokraterna hade sin chans till nystart efter katastrofvalet 2006. En allians med Miljöpartiet - det som Mona Sahlin ville ha - hade mjukat upp det gamla betongpartiet, Socialdemokraterna. Och i regeringställning kunde dessa två partier lugnt ha räknat med troget stöd från Vänsterpartiet. Men Mona Sahlin blev överkörd av sitt parti och tvingades ta med Vänsterpartiet och Lars Ohly i båten. Detta var troligen den mest ödesdigra styrning Mona Sahlin kunde utsättas för av sina partivänner. Svenska fertila kvinnor uppmanas nu använda bröstpump för att uppnå vänsterpolitiska mål. Och USA ska plocka hem sina trupper utomlands. Kanske rent av också från Sydkorea......

Socialdemokraterna har inte varit smarta. Att planera regeringsbildning ihop med Vänsterpartiet måste beskrivas som en fadäs för att inte säga ren dumhet. Efter 19 september blir det byte av partiledare och ajöss till Vänsterpartiet för lång tid framåt.

Vänsterpartiet och Lars Ohly är stora vinnare i årets valrörelse. Socialdemokraterna fixade att det gamla kommunistpartiet blev rumsrent. Lars Ohly har hjälpligt samverkat i den rödgröna oppositionen men han har också profilerat sig på ett sätt som attraherar klart vänsterpolitiskt sinnade svenskar. Min elaka tolkning är att Lars Ohly sedan en tid tillbaka har förstått att det är "kört" för de rödgröna som regeringsbildare. Och då använder han sin uppmärksammade position hos dessa rödgröna vänner för att stärka sitt eget parti. Och i det sammanhanget är utrikespolitik med udden mot USA mycket användbart som röstfångare. Bröstpumpar också, för den delen.

Vänsterpartiet och Lars Ohly ligger bland riksdagspartierna längst från mina egna idéer. Men de har varit riktigt smarta i valrörelsen. Och Socialdemokraterna har bjudit på generös hjälp.

Om Miljöpartiet vill jag bara säga att Peter Eriksson verkar sömning alla tider på dagen och att Maria Wetterstrand är en alert politiker som inger visst förtroende.

Sverigedemokraterna vill jag över huvud taget inte kommentera. Det känns bäst så.