Juholt, Hägglund och Moderaternas politik

I september 2006 gick socialdemokraterna i väggen. Deras politik hade gått över styr och de var på väg att göra Sverige till en nation av bidragstagare. Och Moderaterna tog över regeringsansvaret med hjälp av tre borgerliga småpartier.

Men ingenting varar för evigt. Inte ens för en regering. Nu ligger Håkan Juholt och lurar i vassen. Han har uppfattat att moderaterna, precis som tidigare socialdemokraterna, driver sin egen politik så ensidigt och hårt att folk tröttnar. Jobbskatteavdrag och alla möjliga marknadslösningar i all ära, men snart - och senast vid nästa lågkonjunktur - står pratet om detta svenska folket upp i halsen. Och i det läget kommer Juholt att erbjuda ett tydligt socialdemokratiskt alternativ. Inte en lightvariant av moderat politik.

Och jag måste fråga mig: Varför kan inte Moderaterna driva en effektiv, marknadsinriktad politik utan att förfalla till cynism och social okänslighet? Sjukförsäkringsfrågan är ett närmast övertydligt exempel på vad jag menar. Och varför kan inte Socialdemokraterna driva solidaritet och omtanke utan att bli flummiga, kravlösa och bidragsorienterade? Men så är det politiska livet. Ingen som har fått makten tycks klara att vara måttfull. Alla kör tills det blivit för mycket.

Håkan Juholts inriktning är efter hans stora linjetal på kongressen fullständigt klar. Han faller tillbaka på och bottnar i sina och Socialdemokraternas grundläggande värden. Och på dessa kommer han att bygga ett nytt politiskt erbjudande till svenska folket.

För mig som kristdemokrat är det en viktig fråga om Göran Hägglund och Kristdemokraterna (Kd) ska komma till en liknande insikt. Hägglunds parti har som fundament något långt bättre än vad Juholt har - kristna värderingar och en kristen människorsyn där alla människors lika värde står över all diskussion. Marknad och prissättning hit och dit kan inte i det långa loppet bygga ett gott samhälle. Kd kan från sin värdegrund erbjuda hållbara alternativ till människior som har tröttnat på att allt ska värderas i pengar och marknadstänkande.

Folkpartiets tuffe ledare, Jan Björklund, sa i sin eftervalsanalys att regeringen borde ha visat empati i sjukförsäkringsfrågan. Och jag måste stillsamt undra: Varför kom inte detta erkännande från Kd-ledaren Göran Hägglund? Ingenting hade passat bättre med kristna värderingar som utgångspunkt.

Fp-ledaren Björklund ställde förra året upp för skolavslutningar i kyrkan. Och jag frågar mig vidare: Varför uttryckte inte Kd-ledaren detta som en för honom och partiet självklar ståndpunkt? Är Kd-folket möjligen rädda för att uppfattas som religiösa?

Och så har vi Moderaternas alkoholpolitik där ingen hänsyn tas till samhällets svagaste individer. Kd-ministern Maria Larsson har hjälpt Moderaterna att "blåsa på" i frågan om gårdsförsäljning av alkohol med klart större risker för ökat missbruk. Ett kompakt motstånd mot gårdsförsäljningen har kommit från forskare, nykterhetsrörelsen, de politiska vänsterpartierna - och från Kd-veteranen Alf Svensson! Kd:s undfallande uppträdande i alkoholfrågan är givetvis en katastrof för ett parti som gör anspråk på att ha omsorg om svaga människor.

Håkan Juholt har insett att trovärdighet aldrig kan vinnas genom att socialdemokraterna överger sina mest grundläggande värderingar. Kd:s och Göran Hägglunds insikt om det egna partiets stora grundvärden behöver däremot förbättras högst väsentligt.

Kd har med sin kristna värdegrund väldigt mycket positivt att erbjuda i svensk politik. Men då gäller det att komma upp på banan snabbt innan partiet - i sällskap med Centern - har kvävts i den moderata omfamningen.

Har rötterna någon betydelse?

Hur viktigt är det att välja rätt föräldrar? Betyder barndomsmiljön allt? Eller är det också viktigt vilka arvsanlag vi bär med oss från tidigare generationer? Hur stor betydelse har det genetiska och sociala arvet sammantaget för vad som händer senare i livet? Till exempel om man kan bli en politiker på toppnivå?

Håkan Juholt, blivande socialdemokratisk ledare och kanske blivande statsminister, är i varje fall ett intressant föremål för spekulationer av det här slaget.

Håkan Juholts pappa, Willly Karlsson, växte upp vid Emsfors pappersbruk, som för länge sedan är nerlagt och nu finns kvar som ett jättelikt gammalt ruckel i rött tegel. Willys far och Håkans farfar, Ivar, jobbade på bruket. Precis som min pappa. Men vi var inte inte närmare bekanta med familjen Karlsson.

Emsfors ligger 15 kilometer från Oskarshamn och familjen Karlsson bodde i ett litet rött hyreshus vid Emån, alldeles utanför fabriksgrinden. Willy var enda barnet. För inte så länge sedan skrev Håkan Juholt några fina rader om sin farmor Gunhilds begravning. Från min barndom kommer jag ihåg att Gunhild jobbade i Konsums mjölkaffär. Det var på den tiden när mjölk och grädde såldes i lösvikt.

Willy Karlsson (senare Juholt) hamnade inte som så många andra Emsforspojkar på bruket utan började jobba i Oskarshamn där han så småningom blev socialdemokratiskt kommunalråd. Sonen Håkans politiska fostran till socialdemokrat var troligen säkerställd redan från barnsben.

Håkan Juholts mamma, Susanne, var dotter till den relativt kände konstnären/skulptören Arvid Källström, kanske den enda kulturpersonligheten i det lilla samhället Påskallavik som ligger mellan Emsfors och Oskarshamn. Denne Arvid Källström - Håkans Juholts morfar - grundade Källströmsgården i Påskallavik som också i dag är en turistattraktion. När nuvarande E66:an gick genom Påskallavik var detta samhälle mest känt för den 6 meter långa, nakna kvinnan som sträcker ut sig i Källströmsgården framför familjens bostad.

Jag gissar att konstnären Källström och hans hustru inte var socialdemokrater.

Detta är de rötter Håkan Juholt har genom sina föräldrar. Det var en ovanlig blandning - i varje fall på den tiden i lilla Påskallavik. Rimligtvis också en rejäl krock både socialt och kulturellt. Jag är helt säker på att detta klassöverskridande äktenskap väckte stort intresse på många kafferep i Påskallavik och Emsfors.

Dessa två, Willy och Susane Juholt, fick så småningom sonen Håkan. Och ett resultat av denna blandning mellan arbetarklass och högre kulturell miljö tycks nu bli att socialdemokraterna får en frejdig partiledare med betydande självförtroende och stor retorisk talang. Och - inte helt osannolikt - blir det i förlängningen en socialdemokratisk statsminister i Sverige.

Men egentligen vet vi väldigt lite om det genetiska och sociala arvets inverkan på det som händer senare i livet.

Så frågan kvarstår: Har rötterna någon betydelse? Hur viktigt är det egentligen varifrån vi kommer och vilka föräldrar vi väljer?

(Klicka på bilden för att förstora!)

Mannen som smet från betalningen

Sent i går kväll var min fru och jag i en stor livsmedelshall och handlade. Vår varukorg blev full och jag gick till de fällbara grindarna för att hämta en korg till. Och då fick jag se något som jag i första ögonblicket inte riktigt begrep. En man med långa ben klev över grindarna och stack ut från affären med en varukorg på armen. Sedan fortsatte han ut på parkeringen och - förutsätter jag - försvann.

Av mannens utseende hann jag uppfatta att många i vårt samhälle har det bättre än han.

Jag utgår från att korgen han tog med sig med obetalda varor inte var fylld med öl utan med mat. Och då blir det lite konflikt i huvudet på mig - vilket kan låta konstigt. För det är ju självklart att man inte får stjäla mat. Inget annat heller för den delen.

Jag talade om för personalen vad jag sett. En ordningsvakt fanns också på plats och fick veta det som hänt.

Om det fanns mat i korgen så handlade det om en människa som utan korgens innehåll troligen skulle få lägga sig hungrig och sova. Kanske rent av barn som inte fick äta sig mätta.

Personal och ordningsvakt blev bekymrade. Mitt framför näsan på dom hade den här mannen skaffat sig gratisvaror. Men jag själv kunde inte - och kan fortfarande inte - önska att den här killen ska åka fast.

Hur jag än försöker!

Jag ser gärna att skattesmitare och diverse småfifflare blir avslöjadee och straffade. Och självklart borde också killen med den röda matkorgen straffas. Men den konstiga frågan kvarstår: Varför önskar inte jag att han ska "åka dit"?

Småländsk ostkaka

Pastor Daniel Alm i Pingstkyrkan har en blogg som bjuder på mycket intressant läsning. Men när jag läste vad han skrev torsdagen den 3 mars löpte tankar och associationer i väg på ett sätt som troligen låg fjärran från pastorns avsikter med blogginlägget.

Daniel avslutade nämligen med att alla - smålänningar och andra - borde äta ostkaka denna första torsdag i mars. Och detta engagerade mig mer än allt det andra han skrev. Och som säkert också var väldigt bra.

Med ostkaka menar jag givetvis inte den ostkaksliknande pudding som finns att köpa i våra livsmedelsaffärer. Ostkaka är en småländsk delikatess som tillverkas i ett vanligt kök av människor med speciell känsla och skicklighet. Vanligtvis kvinnor. Och om smaken ska bli fulländad krävs att råvaran är riktig komjölk, hämtad direkt hos bonden, och med en fetthalt runt 4 procent.

Att tillverka fin ostkaka var under min barndom en konst som inte så många behärskade. Min mamma låg i absoluta framkanten. På den tiden fanns i de flesta familjer en jättestor gryta med en metallinsats och som rymde uppskattningsvis 12 liter. Den användes vid konservering av mat. Vid ostkakstillverkningen åkte själva insatsen bort och grytan fylldes med mjölk och ostlöpe. Hela procdeduren genomfördes på och i en vedeldad spis vilket i varje fall bidrog till den fina bruna färgen på ostkakan. Möjligen också till smaken.

Ostkakans plats på de småländska kalasen var given och det finns väldigt bra beskrivet i Emil i Lönneberga, till exempel när han skänkte bort familjens julmat till hjonen på fattighuset.

Min barndoms kalas - speciellt vid jularna - är nära förknippade med stora mängder fet mat. Och så blev det efterrätt där ostkakan intog huvudplatsen. Tillsammans med vispgrädde, sylt och konserverad frukt.

Det här kanske är nostalgi men minnnena är ljusa.

Och det tilldrog sig under en tid när vi inte hade fått en massa eländeskunskap om kolesterolvärden och igenslammade blodkärl. Sådana frågor kanske diskuterades i medicinskt vetenskapliga kretsar men hade inte nått ner till våra småländska folklager. Folk kunde fortfarande med glädje njuta av all mat som smakade bra och som gjorde ett arbetsamt liv lättare och roligare att leva.

Vänstervridna journalister - på gott och ont

Det är nästan alltid journalister som gör jobbet när svaga och utsatta människor i samhället kommer i underläge och måste få hjälp. Det kan vara gamla, sjuka och socialt utsatta som blir överkörda av äldreomsorg, sjukvård, socialtjänst och myndigheter. Om inte journalisterna skötte renhållningen på denna samhällets bakgård skulle jobbet inte bli gjort. Och den delen av journalisternas arbetsuppgifter är troligen främsta förklaringen till att en stor del av yrkeskåren - på gott och ont - är tydligt politiskt vänstervriden.

I ett öppet och fritt samhälle är massmedias och journalisters uppgift omöjlig att tänka bort. Ändå är bilden av dessa grävande och socialt engagerade journalister inte bara positiv. Hos en och annan tycks det sociala engagemanget ha utvecklats till en ren yrkesskada.

Jag kommer ihåg en händelse från ett av länen där jag var länsarbetsdirektör. En arbetssökande krävde att helt i strid med gällande regler få en utbildning betald av Arbetsförmedlingen. Att bevilja utbildningen var inte bara regelstridigt utan bedömdes också som allmänt orimligt. Den arbetssökande fick avslag och tog kontakt med en journalist som kom och diskuterade frågan med chefen för arbetsförmedlingen. Denna journalist var, enligt min bedömning, en av de mest professionella i länet. Chefen för arbetsförmedlingen och journalisten diskuterade frågan och var helt överens. Kravet från den arbetssökande måste avvisas. Men när tidningen kom någon dag senare presenterades ett snyftreportage om en stackars arbetssökande som hade blivit snuvad på sin rätt till utbildning av en orättvis myndighet. Jag fick veta vad som hänt och ringde till tidningens ledning med starka protester. De erbjöd mig att skriva ett tillrättaläggande i tidningen vilket jag givetvis måste avböja av rena sekretesskäl. Och vem ville för övrigt läsa ett genmäle från en kränkt och gnällig byråkrat?

Journalisternas sociala engagemang gör mig kluven. Deras insats för svaga människor i samhället är oskattbar. Men ibland tappar de huvudet, ser spöken på väggarna och berättar om orättvisor som aldrig har existerat.

Till detta kommer något annat och för mig mycket viktigt:

Folk på den politiska vänsterkanten är konsekvent ovänligt - eller fientligt - inställda till staten Israel. Följden blir att Israel som den enda demokratin i Mellanöstern i svenska massmedier blir chanslöst och bedöms hårdare än grannländerna med sina hårdföra och korrupta diktaturer. Israels roll i mellanösternkonflikten blir därmed nästan aldrig objektivt beskriven. Och detta kan jag inte acceptera.

Ändå är jag en stor vän av grävande svenska journalister och deras sociala engagemang. Jag får ta det onda med det goda. Ett samhälle utan fria massmedier och journalister skulle bli odrägligt att leva i.

På många av dessa yrkesutövare pekar näsan väldigt mycket åt vänster. Men det får vi på köpet.