Vänstervridna journalister - på gott och ont

Det är nästan alltid journalister som gör jobbet när svaga och utsatta människor i samhället kommer i underläge och måste få hjälp. Det kan vara gamla, sjuka och socialt utsatta som blir överkörda av äldreomsorg, sjukvård, socialtjänst och myndigheter. Om inte journalisterna skötte renhållningen på denna samhällets bakgård skulle jobbet inte bli gjort. Och den delen av journalisternas arbetsuppgifter är troligen främsta förklaringen till att en stor del av yrkeskåren - på gott och ont - är tydligt politiskt vänstervriden.

I ett öppet och fritt samhälle är massmedias och journalisters uppgift omöjlig att tänka bort. Ändå är bilden av dessa grävande och socialt engagerade journalister inte bara positiv. Hos en och annan tycks det sociala engagemanget ha utvecklats till en ren yrkesskada.

Jag kommer ihåg en händelse från ett av länen där jag var länsarbetsdirektör. En arbetssökande krävde att helt i strid med gällande regler få en utbildning betald av Arbetsförmedlingen. Att bevilja utbildningen var inte bara regelstridigt utan bedömdes också som allmänt orimligt. Den arbetssökande fick avslag och tog kontakt med en journalist som kom och diskuterade frågan med chefen för arbetsförmedlingen. Denna journalist var, enligt min bedömning, en av de mest professionella i länet. Chefen för arbetsförmedlingen och journalisten diskuterade frågan och var helt överens. Kravet från den arbetssökande måste avvisas. Men när tidningen kom någon dag senare presenterades ett snyftreportage om en stackars arbetssökande som hade blivit snuvad på sin rätt till utbildning av en orättvis myndighet. Jag fick veta vad som hänt och ringde till tidningens ledning med starka protester. De erbjöd mig att skriva ett tillrättaläggande i tidningen vilket jag givetvis måste avböja av rena sekretesskäl. Och vem ville för övrigt läsa ett genmäle från en kränkt och gnällig byråkrat?

Journalisternas sociala engagemang gör mig kluven. Deras insats för svaga människor i samhället är oskattbar. Men ibland tappar de huvudet, ser spöken på väggarna och berättar om orättvisor som aldrig har existerat.

Till detta kommer något annat och för mig mycket viktigt:

Folk på den politiska vänsterkanten är konsekvent ovänligt - eller fientligt - inställda till staten Israel. Följden blir att Israel som den enda demokratin i Mellanöstern i svenska massmedier blir chanslöst och bedöms hårdare än grannländerna med sina hårdföra och korrupta diktaturer. Israels roll i mellanösternkonflikten blir därmed nästan aldrig objektivt beskriven. Och detta kan jag inte acceptera.

Ändå är jag en stor vän av grävande svenska journalister och deras sociala engagemang. Jag får ta det onda med det goda. Ett samhälle utan fria massmedier och journalister skulle bli odrägligt att leva i.

På många av dessa yrkesutövare pekar näsan väldigt mycket åt vänster. Men det får vi på köpet.