Sent i går kväll var min fru och jag i en stor livsmedelshall och handlade. Vår varukorg blev full och jag gick till de fällbara grindarna för att hämta en korg till. Och då fick jag se något som jag i första ögonblicket inte riktigt begrep. En man med långa ben klev över grindarna och stack ut från affären med en varukorg på armen. Sedan fortsatte han ut på parkeringen och - förutsätter jag - försvann.
Av mannens utseende hann jag uppfatta att många i vårt samhälle har det bättre än han.
Jag utgår från att korgen han tog med sig med obetalda varor inte var fylld med öl utan med mat. Och då blir det lite konflikt i huvudet på mig - vilket kan låta konstigt. För det är ju självklart att man inte får stjäla mat. Inget annat heller för den delen.
Jag talade om för personalen vad jag sett. En ordningsvakt fanns också på plats och fick veta det som hänt.
Om det fanns mat i korgen så handlade det om en människa som utan korgens innehåll troligen skulle få lägga sig hungrig och sova. Kanske rent av barn som inte fick äta sig mätta.
Personal och ordningsvakt blev bekymrade. Mitt framför näsan på dom hade den här mannen skaffat sig gratisvaror. Men jag själv kunde inte - och kan fortfarande inte - önska att den här killen ska åka fast.
Hur jag än försöker!
Jag ser gärna att skattesmitare och diverse småfifflare blir avslöjadee och straffade. Och självklart borde också killen med den röda matkorgen straffas. Men den konstiga frågan kvarstår: Varför önskar inte jag att han ska "åka dit"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Per,
Två tankar slår mig när jag läser vad du skriver.
Den första handlar om identifikation. Varken du eller jag har samvete till att på ett beräknande sätt lura andra. Däremot tror jag vi alla - om vi var nog trängda och hungriga - skulle kunna ta något för att överleva. Detta ligger nog som en yttersta livboj i vår mänskliga natur...
Det andra tanken handlar om ett dåligt samvete. Att du och jag och det samhälle som vi är en del av, kan tillåta att det finns människor som måste stjäla för att överleva. Jag noterar att du ofta i det du skriver uppvisar ett stort hjärta för de som är oförskyllt utsatta och har det svårt. Ett sympatisk drag.
Tycker Mats E
Mats,
Tack för din kommentar. Den var stärkande!
En gång på en bjudning yttrade jag mig på ungefär det sätt som du här gör om "en yttersta livboj". Det blev alldeles tyst runt bordet och jag kände hur jag plötsligt befann mig på en lägre moralisk nivå än övriga i sällskapet. Men jag förstår nu att jag inte är helt ensam.
Skicka en kommentar