Juholt, Hägglund och Moderaternas politik

I september 2006 gick socialdemokraterna i väggen. Deras politik hade gått över styr och de var på väg att göra Sverige till en nation av bidragstagare. Och Moderaterna tog över regeringsansvaret med hjälp av tre borgerliga småpartier.

Men ingenting varar för evigt. Inte ens för en regering. Nu ligger Håkan Juholt och lurar i vassen. Han har uppfattat att moderaterna, precis som tidigare socialdemokraterna, driver sin egen politik så ensidigt och hårt att folk tröttnar. Jobbskatteavdrag och alla möjliga marknadslösningar i all ära, men snart - och senast vid nästa lågkonjunktur - står pratet om detta svenska folket upp i halsen. Och i det läget kommer Juholt att erbjuda ett tydligt socialdemokratiskt alternativ. Inte en lightvariant av moderat politik.

Och jag måste fråga mig: Varför kan inte Moderaterna driva en effektiv, marknadsinriktad politik utan att förfalla till cynism och social okänslighet? Sjukförsäkringsfrågan är ett närmast övertydligt exempel på vad jag menar. Och varför kan inte Socialdemokraterna driva solidaritet och omtanke utan att bli flummiga, kravlösa och bidragsorienterade? Men så är det politiska livet. Ingen som har fått makten tycks klara att vara måttfull. Alla kör tills det blivit för mycket.

Håkan Juholts inriktning är efter hans stora linjetal på kongressen fullständigt klar. Han faller tillbaka på och bottnar i sina och Socialdemokraternas grundläggande värden. Och på dessa kommer han att bygga ett nytt politiskt erbjudande till svenska folket.

För mig som kristdemokrat är det en viktig fråga om Göran Hägglund och Kristdemokraterna (Kd) ska komma till en liknande insikt. Hägglunds parti har som fundament något långt bättre än vad Juholt har - kristna värderingar och en kristen människorsyn där alla människors lika värde står över all diskussion. Marknad och prissättning hit och dit kan inte i det långa loppet bygga ett gott samhälle. Kd kan från sin värdegrund erbjuda hållbara alternativ till människior som har tröttnat på att allt ska värderas i pengar och marknadstänkande.

Folkpartiets tuffe ledare, Jan Björklund, sa i sin eftervalsanalys att regeringen borde ha visat empati i sjukförsäkringsfrågan. Och jag måste stillsamt undra: Varför kom inte detta erkännande från Kd-ledaren Göran Hägglund? Ingenting hade passat bättre med kristna värderingar som utgångspunkt.

Fp-ledaren Björklund ställde förra året upp för skolavslutningar i kyrkan. Och jag frågar mig vidare: Varför uttryckte inte Kd-ledaren detta som en för honom och partiet självklar ståndpunkt? Är Kd-folket möjligen rädda för att uppfattas som religiösa?

Och så har vi Moderaternas alkoholpolitik där ingen hänsyn tas till samhällets svagaste individer. Kd-ministern Maria Larsson har hjälpt Moderaterna att "blåsa på" i frågan om gårdsförsäljning av alkohol med klart större risker för ökat missbruk. Ett kompakt motstånd mot gårdsförsäljningen har kommit från forskare, nykterhetsrörelsen, de politiska vänsterpartierna - och från Kd-veteranen Alf Svensson! Kd:s undfallande uppträdande i alkoholfrågan är givetvis en katastrof för ett parti som gör anspråk på att ha omsorg om svaga människor.

Håkan Juholt har insett att trovärdighet aldrig kan vinnas genom att socialdemokraterna överger sina mest grundläggande värderingar. Kd:s och Göran Hägglunds insikt om det egna partiets stora grundvärden behöver däremot förbättras högst väsentligt.

Kd har med sin kristna värdegrund väldigt mycket positivt att erbjuda i svensk politik. Men då gäller det att komma upp på banan snabbt innan partiet - i sällskap med Centern - har kvävts i den moderata omfamningen.