Tobleronepolitik

Varför fastnar skrattet i halsen?

Tobleronepolitik. Det är ett nästan perfekt politiskt skämt som exakt beskriver en ekonomisk överbudspolitik. Det är vitsigt och träffsäkert. Och symboliken är perfekt.

Det är kommunminister Mats Odell och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin som har åstadkommit denna språkliga nyskapelse.

Det handlar om Mona Sahlin. Om massor av miljarder till kommuner och till satsningar på infrastruktur. Mona Sahlin som för 10 – 15 år sedan visade upp dålig förmåga att sköta sin privata ekonom. Inte bara köp av Toblerone på regeringskortet utan också parkeringsböter som hamnat hos kronofogden. Nu vill hon bli svensk statsminister.

Det handlar också om den rödgröna oppositionen. Ett socialdemokratiskt parti i samverkan med Vänsterpartiet som aldrig har brytt sig om taket för utgifter och Miljöpartiet som är känt för sitt flummiga friår men knappast för att bry sig om ekonomisk tillväxt.

Jag vill inte se Mona Sahlin som statsminister. Inte ens om jag var socialdemokrat.

Ändå känns det här inte bra.

För det första: Det finns en grundregel för mänskliga relationer som säger att man aldrig får låta en motståndare tappa ansiktet. Detta gäller i vanliga, enkla möten mellan människor men också i rikspolitiken och andra stora sammanhang. Mats Odell och Sven Otto Littorin har använt det som kanske är Mona Sahlins största personliga misslyckande som vapen och gjort henne försvarslös. Hon är förlöjligad. Personligt och i sin roll som oppositionsledare.

Odell/Littorin har överskridit en gräns som ska respekteras även när det gäller politiska motståndare. Det är första skälet till att jag inte kan skratta – trots att Tobleronepolitik som rent skämt betraktat är roligt.

För det andra: Det som Mats Odell och Sven Otto Littorin sagt kan bli inledningen till en mycket smutsig valrörelse. Och då kan tyvärr ingen påstå att det var den rödgröna oppositionen som började. Mats Odell har redan blivit kallad "förste dyngspridare".

Vad kommer härnäst? Och från vem?

Pigjobben

RUT-avdrag tillåtet fr o m 1 juli 2007

Allt rabalder om pigjobben tillhör nog det märkligaste i svensk politisk debatt de senaste 10 – 15 åren. Jag erkänner direkt att jag tycker de här jobben är bra och att motståndarnas argument delvis är stolliga, delvis oförskämda.

Pigjobben var från början en laddad fråga. Under 1990-talets krisår på arbetsmarknaden jobbade jag i Örebro och länsarbetsnämnden hade två gånger per år presskonferens för att presentera arbetsmarknadsläget. Vid en sådan pressträff påstod jag att att de så kallade pigjobben skulle vara ett välkommet tillskott för länets sysselsättning. Jag visste givetvis att frågan var känslig. Men när jag dagen efter öppnade tidningen var inte läget på arbetsmarknaden det mest intressanta utan att jag hade uttalat mig positivt om de – underförstått – förfärliga pigjobben.

När den borgerliga alliansregeringen tillträdde 2006 kom det ganska snabbt ett beslut i riksdagen om pigjobben. På mer seriös svenska kallas det RUT-avdrag där RUT betyder rengöring-underhåll-tvätt.

RUT-avdraget har blivit lyckat, för att inte säga en succé. Fördelarna är uppenbara: Flera tusen nya jobb har skapats. Staten får skatteintäkter. Människor som har arbetat i den svarta sektorn får vita, riktiga jobb som ger pensionspoäng och andra fördelar. I familjerna som utnyttjar RUT-avdraget lättar trycket och mer tid kan ges för barnen.

Argumenten mot RUT-avdraget är märkliga.. Bland annat anses det skamset att ta hand om andra människors städning och tvätt – därav namnet pigjobb. Motståndet kommer främst från socialdemokraterna som är Sveriges arbetarparti. Hur i all världen kan de välja att nedvärdera ett väl uträttat praktiskt arbete? Och när blev det förresten skamset att städa och tvätta?

Om den röd-gröna alliansen får regeringsmakten ska pigjobben avskaffas. Arbetslöshet är ett gissel jämförbart med ohälsa. Och det retar mig att den röd-gröna alliansen vill ta ifrån tusentals människor riktiga jobb som ger självkänsla och trygghet när alternativen är arbetslöshet eller en förnedrande försörjning i den svarta sektorn.

Varför detta ståhej?

Att bli sviken i kärlek är smärtsamt för en prinsessa men det gör lika ont för den mest okända människa i jordens mest avlägsna hörn. Det är helt enkelt allmänmänskligt.

Den smärtsamma upplevelsen är alltså inte unik för prinsessan Madeleine och därför kan inte den enorma uppmärksamheten bero på att svenska folket skulle ha medkänsla inför en drabbad människa. Förklaringen kan inte heller vara att det som hänt är av stor betydelse för Sverige som nation. En statsvetare förklarade så här i en tidning: ”Det här har ingen som helst konstitutionell betydelse.”. På vanlig svenska betyder det att prinsessan Madeleine befinner sig långt bak i den svenska tronföljden.

Varför då allt detta ståhej?

Jonas Bergströms påstådda otrohet och den brutna förlovningen är inget annat än en vanlig smaskig kändishistoria. Aptiten på skandaler är enorm och ju högre upp i samhällstoppen desto bättre. Otrohet och en bruten förlovning i Sveriges kungafamilj - bättre kan det inte bli från detta halvsjuka perspektiv.

Det inträffade är en tragisk händelse för prinsessan Madeleine och hennes familj. Kanske också för Jonas Bergström. För Sverige som nation är händelsen fullständigt ointressant. För kvällstidningar och övrig skandalpress var detta det bästa som har hänt på mycket länge.

Tankar vid en biltvätt

Långt upp i mitt vuxna liv har jag trott att det som görs med handkraft är bättre än det som görs med maskiner. Den tron har av naturliga skäl försvagats med åren eftersom verkligheten tränger på med sina bevis - diskmaskiner, tvättmaskiner och mycket annat.

Det där om handkraftens överlägsenhet har ändå hängt kvar hos mig till helt nyligen. Men då kom dödsstöten.

Biltvätt för hand med hjälp av vattenslang, svamp och hink har för mig varit så överlägsen biltvätt i maskin att jag inte ens har reflekterat över frågan.

Bensinmacken där jag brukar tanka har bytt maskin och vid senaste biltvätten fick jag idén att kliva ur bilen för att titta på processen. Det jag fick se gjorde mig häpen och besviken samtidigt. Det var ingen dålig kompromiss jag bevittnade utan en tvätt av bilen som jag aldrig åstadkommer själv.

Så är det - tyvärr. Tekniken kan ta över i stort sett alla manuella rutiner. Men inte nog med det. Den kan också nästan gränslöst ersätta oss människor på andra sätt. Och då kommer tanken: Vill vi ha all den här hjälpen eller……..?

Några exempel:.

Om multimediatekniken så småningom erbjuder oss virtuella resor till lågt pris som ger starkare och mer ”verkliga” upplevelser än att resa på riktigt. Är det något vi vill ha så att vi slipper resor med krav på fysisk förflyttning?

Helt nyligen var min fru och jag på konsert med Västerås Sinfonietta. Vi satt på rad tre och det blev en fantastisk upplevelse för både öron och ögon. Om vi så småningom får musicerande robotar som bildar orkester och spelar/uppträder med ännu större skicklighet än Sinfoniettan, blir Konserthuset också då fullt av folk. Och blir det ibland stående ovationer – precis som när vi var där?

Och tänk hur vänligt det skulle bli i Vänliga Västerås med programmerade ”västeråsare” som aldrig slutar att le.

Jag vill tro att vi människor i alla tider vill ha ett fredat område där det rent mänskliga inte får trängas undan. Jag hoppas till exempel att mina barn och barnbarn en gång på sitt äldreboende ska slippa att bli ompysslade och tröstade av en omtänksam robot.

Det som jag här skriver kanske är väldigt klokt. Eller också bevisar det att jag håller på att bli en gammal stöt som inte förstår sig på utveckling.

Jag hoppas – om än lite enfaldigt – på det förstnämnda

Pensionärerna och skatten

Pensionärerna är missnöjda. Det handlar om jobbskatteavdraget. Arbete ger lägre skatt än pension. Och det är orättvist.

Pension är uppskjuten lön och beskattningen måste vara lika. Och det är helt rätt tänkt - på sitt sätt.

Men regeringen ser det från ett helt annat håll:

Ett gammalt problem i Sverige är att de ekonomiska drivkrafterna till arbete har varit för svaga. A-kassa och sjukförsäkring har varit lätttillgängliga och bidragssystemen blev överbelastade. De riskerade att braka ihop. Detta var socialdemokratisk välfärdspolitik fram till valet 2006, d v s för mycket av det som var bra. Dessutom hård beskattning av arbete. Sammantaget blev det helt fel.

Den nya Alliansregeringen var tvungen att göra något åt det här. Många i jobb - det är välfärdssamhällets fundament. När det gäller a-kassa och sjukförsäkring drämde regeringen till utan eftertanke och skärpte reglerna . Nu har de fått fått stämpeln på sig att vara hårda och hjärtlösa. Medicinen var alltså rätt men dosen för stor.

Och så har jobbskatteavdraget kommit för att ge största möjliga drivkrafter till arbete. Det har gett inkomstökningar av en storlek som ingen avtalsrörelse kan åstadkomma, också till människor i normala inkomstlägen. Nu, lagom till valet, får också pensionärerna små slängar av sleven. Men skillnaden består mot människor som jobbar. Och det var ju själva poängen!

Jobbskatteavdraget är också rätt tänkt - på sitt sätt.

För pensionärerna är det skatten och orättvisan som är problemet. Regeringens problem är att pensionärerna är missnöjda. Och värre än så: Att de har rösträtt.

Snart är det 19 september.

Bästa formen av motion.......

Nyttan med att motionera debatteras inte. Alla är plågsamt överens. Det finns inget att gömma sig bakom. Läkarna börjar skriva ut motionsrecept för alla tänkbara åkommor och det sägs att till och med 90-åringar mår bättre om de rör på sig. Den som är något så när frisk men blir kvar i TV-soffan är - inte speciellt klok.

Den bästa formen av motion är den som blir av. Och varför måste just det sägas så tydligt?

Vad gör man då om man inte vill simma, jogga, spela tennis, cykla, träna på gym eller göra armhävningar? Jo, man kan gå. Det gjorde redan våra äldsta förfäder - utan stegräknare och utan en Excelfil som håller reda på genomsnittet.

Mitt mål är 10.000 steg per dag i genomsnitt på ett år. I dag är det den 351:a dagen på senaste mätperioden. Hittills 3.500.034 steg. Precis 10.000 i snitt. Och 15 dagar återstår.

Det här inlägget skrivs för att sätta press på mig själv. Det gäller att hålla ut i ytterligare två veckor. Och att inte hamna under 10.000.

Sedan kommer ett nytt år med nya möjlighet att - inledningsvis - ta det mindre allvarligt.

Att be om stryk

Man ska inte knäppa ner byxorna och be om stryk.
(Gunnar Sträng, socialdemokratisk finansminister 1955 - 1976)

Om den borgerliga Alliansen lyckas behålla regeringsmakten efter valet blir det med knapp marginal. Och ett villkor är att Kd lyckas bli kvar i riksdagen.

Det betyder att varken Alliansen eller Kd har något utrymme för politiska dumheter.

Ändå är en stor politisk dumhet nu under uppsegling. Det handlar om så kallad gårdsförsäljning av alkohol, vilket betyder att landets cirka 75 tillverkare av alkoholdrycker får sälja direkt till allmänheten. Antalet kan sedan öka till flera hundra. Den centrala frågan är Systembolagets monopolställning - själva grundbulten i den restriktiva svenska alkoholpolitiken.

Försäljning av alkoholdrycker hos tillverkarna blir den första spiken i Systembolagets kista. Detta vet socialdemokraterna och vänsterpartiet och de är emot gårdsförsäljning. Förre socialministern Bengt Westerberg har påpekat det med skärpa. Och det har hittills också varit självklart för Kd.

Men nu sitter Kd i regeringen. Och då tycks det vara politisk underkastelse som gäller.

De andra tre regeringspartierna vill ha gårdsförsäljning av alkohol och de uppfattar tveklöst redan frågan som klar. Vad gör Kd då? Jo, Kd-ministern Maria Larsson tillsätter en utredning om gårdsförsäljning trots att en helt färsk utredning redan har visat att gårdsförsäljning inte bör tillåtas. Syftet med utredningen kan knappast misstolkas: Den känsliga frågan ska skjutas på till efter valet så att beslut om gårdsförsäljning av alkohol kan fattas utan en massa oväsen.

I Jönköpings län har Kd sin utan jämförelse största väljarbas. Minsta nedgång i Jönköpings län betyder att Kd åker ur riksdagen. I Jönköpings län finns också kristna socialdemokrater som självklart kommer att utnyttja gratischansen de fått och attackera Kd-folket för deras brist på ryggrad i en central socialpolitisk fråga.

Då blir det valförluster i Jönköpings län - med förödande konsekvenser både för Kd och alliansregeringen.

Jag är själv kristdemokrat men måste fråga mig varför Kd - med Gunnar Strängs ord - väljer att knäppa ner byxorna och be om stryk. Varför sätter inte Kd ner foten? Det räcker ju att hålla fast vid tidigare övertygelse och att dessutom ha lite sund självbevarelsedrift.

Hunden - på gott och ont

Det är dumt att skaffa hund men dummare ändå att vara utan.

Vi har en engelsk Cocker Spaniel som heter Lady. Den finaste hunden i Västerås - tror vi själva.

Min kärlek till hustru, barn och barnbarn är stark och konstant. Inställningen till Lady växlar med vädret och omständigheterna. Det är nästan alltid roligt men det finns också bekymmer.

Jag håller mig lätt för skratt när jag går ut med Lady i regnväder klockan 22 på kvällen och hon vägrar kissa. Jag tvingas då att gå och gå tills det nödvändiga är avklarat. Och känslorna för Lady rasar till noll.

När vi ska resa bort blir det problem. Var ska Lady vara när vi är borta - så att hon verkligen trivs? För några veckor sedan var vi i fjällen en vecka. Lady fick följa med. Hundpensionat var inget att tänka på för då skulle Lady ha blivit ledsen.

Vi har tidigare haft två hundar och dessa hundars känslor för Matte-Husse var ungefär 80-20 till Mattes fördel. Jag jobbade mycket och det straffade sig.

Men med Lady borde det vara annorlunda. Hon får av mig mycket tid och all tänkbar uppmärksamhet. Vi är ute på långa promenader varenda dag. Jag pratar med henne och lyssnar till alla hennes önskemål. Men ändå föredrar hon Matte framför mig. Och det är lite pinsamt. Lady är nämligen en mycket smart hund och jag måste ta hennes bedömning på stort allvar.

Ja, livet med hunden är upp och ner. Men ändå mest upp.

Dikeskörningar i politiken

Det finns ett dike på båda sidor av vägen.

Vid valet 2006 hade både a-kassan och sjukförsäkringen utvecklats till tämligen kravlösa försörjningssystem. Det var mycket flum. Socialdemokraterna hade kört den välfärdspolitiska vagnen i diket.

Det här skulle borgarna ändra på när de tillträdde regeringen. Men de "tog i" för mycket. Det blev inte bara rimliga krav på sjuka och arbetslösa utan gammal okänslig högerpolitik tilläts styra besluten. Och småpartierna i regeringen hängde med. Också Kd som med sin värdegrund borde ha vetat bättre.

Det blev alltså för mycket av det nödvändiga. Övervåld om man så vill. Mest uppmärksamhet har behandlingen av långtidssjukskrivna fått. Den politiska skadan är redan skedd och alliansreringen har dragit på sig stämpeln som hård och socialt okänslig. Socialdemokraterna utnyttjar givetvis situationen. Mona Sahlin har just skrivit på DN debatt om att sjuka och arbetslösa i Sverige blir allt fattigare och att regeringen experimenterar med nya orättvisor.

Frågan måste ställas: Varför visade inte borgarna sans och måtta efter valsegern 2006? Varför kunde inte den välfärdspolitiska vagnen få komma upp mitt på vägen i stället för att hamna i det motsatta diket?

Jag önskar Kd all framgång i valet. Det är mitt parti. Och en borgerlig valseger är bättre för landet än att få Mona Sahlin som statsminister och Lars Ohly som - vad då?

Men för att vinna valet måste alliansregeringen återvinna sin trovärdighet som välfärdssamhällets beskyddare? Och det är bråttom. Om fem månader är det val!

Pedofilerna i Katolska Kyrkan

Celibatet i den katolska kyrkan tycks alltid ha varit ett problem för många präster. Jag har just läst Ken Folletts gigantiska bok "Svärdet och spiran" från 1100-talets England. Det var där ingen större sensation om katolska präster hade både älskarinnor och barn. Dessa präster bröt visserligen sitt kyskhetslöfte men detta framstår nu som tämligen oförargligt jämfört med de gräsligheter som har avslöjats om katolska präster som grovt utnyttjar barn och ungdomar.

Hur kan det förklaras att så många i denna fromma yrkeskår har denna snedvridna böjelse att utnyttja barn? Om kyrkans krav på celibat är problemet då borde väl dessa präster enligt "traditionen" skaffa sig älskarinnor i stället för att ge sig på barnen. För det kan väl ändå inte vara så att denna långa rad präster, allihop, har medfödda anlag för pedofili?

Om celibatet är det grundläggande problemet visar det som nu avslöjas att celibatkravet inte bara är en plåga för prästerna utan att det i många fall leder till råa, kriminella handlingar.

Celibattvånget blir då inte bara en intern angelägenhet för den Romerskkatolska kyrkan. Om inte kyrkan kan skydda barn/ungdomar från övergrepp bör kravet utifrån bli starkt att celibatet avskaffas.