Varför fastnar skrattet i halsen?
Tobleronepolitik. Det är ett nästan perfekt politiskt skämt som exakt beskriver en ekonomisk överbudspolitik. Det är vitsigt och träffsäkert. Och symboliken är perfekt.
Det är kommunminister Mats Odell och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin som har åstadkommit denna språkliga nyskapelse.
Det handlar om Mona Sahlin. Om massor av miljarder till kommuner och till satsningar på infrastruktur. Mona Sahlin som för 10 – 15 år sedan visade upp dålig förmåga att sköta sin privata ekonom. Inte bara köp av Toblerone på regeringskortet utan också parkeringsböter som hamnat hos kronofogden. Nu vill hon bli svensk statsminister.
Det handlar också om den rödgröna oppositionen. Ett socialdemokratiskt parti i samverkan med Vänsterpartiet som aldrig har brytt sig om taket för utgifter och Miljöpartiet som är känt för sitt flummiga friår men knappast för att bry sig om ekonomisk tillväxt.
Jag vill inte se Mona Sahlin som statsminister. Inte ens om jag var socialdemokrat.
Ändå känns det här inte bra.
För det första: Det finns en grundregel för mänskliga relationer som säger att man aldrig får låta en motståndare tappa ansiktet. Detta gäller i vanliga, enkla möten mellan människor men också i rikspolitiken och andra stora sammanhang. Mats Odell och Sven Otto Littorin har använt det som kanske är Mona Sahlins största personliga misslyckande som vapen och gjort henne försvarslös. Hon är förlöjligad. Personligt och i sin roll som oppositionsledare.
Odell/Littorin har överskridit en gräns som ska respekteras även när det gäller politiska motståndare. Det är första skälet till att jag inte kan skratta – trots att Tobleronepolitik som rent skämt betraktat är roligt.
För det andra: Det som Mats Odell och Sven Otto Littorin sagt kan bli inledningen till en mycket smutsig valrörelse. Och då kan tyvärr ingen påstå att det var den rödgröna oppositionen som började. Mats Odell har redan blivit kallad "förste dyngspridare".
Vad kommer härnäst? Och från vem?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Förmodligen är jag inte lika blödig när det gäller Mona Sahlin. Hon har själv försatt sig i situationen genom att på olika sätt visa att hon har svårt att hantera sin egen ekonomi och hålla ordning på papper. Låt vara att det skedde för många år sedan men det är ändå, som du skriver Per, ett utmärkt sätt att visa på ansvarslöshet. Den typ av överbudspolitik som hon nu tvingas till genom samarbetet med v och mp är inget annat än att handla på ”krita” och låta efterkommande ta hand om notan. Det är också ett bra sätt att för gemene man visa att hon är beredd att hantera statens finanser på samma sätt som hon en gång varit beredd att agera för egen del, alltså låta räkningen hamna hos någon annan. Alla förstår vad det handlar om och jag ser inget större fel i att man uttrycker det rakt på sak. Den politiken som den bedrivs idag från oppositionens sida syftar inte till något annat än att ge det egna partiet så mycket som möjligt av sina egna idéer och det utan någon som helst tanke på om det sammantaget kommer att bli bra för landet.
Förslaget från oppositionen om snabbtåg är bara ett i raden av kostsamma projekt som man vill genomföra på kredit. 100 miljarder ska satsas genom lån. Lars Ohly pekade på att man tänkt på finansieringen genom att införa en kilometerskatt på tung trafik som beräknas ge 4 miljarder. Så bra, då återstår det ju bara 96 miljarder. Det verkar som om man bara sätter en miljöstämpel på en idé så kan vilka stolligheter som helst drivas. I fallet med snabbtåg ska det bli en konkurrent till flyget är det tänkt. Det ska ske genom snabbtåg mellan Göteborg - Borås och Stockholm – Linköping. Vadå, är det idag så många som flyger mellan Göteborg och Borås att man måste ha snabbtåg mellan de orterna för att förbättra miljön. Tågtrafiken är för övrigt inte utan miljöpåverkan. Tågen drivs ju som bekant med el. Idag köper vi en hel del el från Tyskland där den produceras bl a i kolkraftverk. Än mer importerad el lär det säkert bli om oppositionen hamnar i regeringen. De vill ju avskaffa kärnkraften. Ett skäl man fört fram till att snabbtåg ska fungera i Sverige är att det gör så i Holland. Holland som är ett land inte större än Småland och med en befolkning fler än i Sverige. Det är klart att snabbtåg har en helt annan förutsättning att fungera där.
Om Toblerone är det som behövs för att folk ska få upp ögonen för vart oppositionens överbudspolitik är på väg, tycker jag att det är något som vi får stå ut med. Låt vara att jag i det här fallet tycker att ”ändamålet får helga medlen”. Naturligtvis kan valrörelsen bli smutsig. Ändå tycker jag inte att övertrampet från Odell och Littorin är speciellt anmärkningsvärd. Mona Sahlins historia med Toblerone är ett faktum och allmänt känd av alla. Att då påminna om den genom att koppla till den politik vi kommer att få om oppositionen vinner nästa val ser jag inte som alltför allvarligt.
Christer,
Jag hoppas du har märkt att jag har ungefär samma bedömning som du när det gäller vad dessa tre oppositonspartier tillsammans kan koka ihop. Ett samarbetsparti (Mp) som bara tänker på miljön men är ointresserat av ekonomisk tillväxt. Ett annat samarbetsparti (v) som inte bryr sig hur det går med statsfinanserna. Sammantaget blir det självklart tokigt. Ändå tror jag inte det är oppositionens överbudspolitik som kan få regeringen på fall utan de felbedömningar som gjorts i välfärdspolitiken, att regeringen har fått en stämpel på sig som hård och hjärtlös. Det som avgör valet är ju hur regeringen uppfattas i det fallet, inte hur den verkligen är. - När det så gäller Mona Sahlin vill jag citera den kände medierådgivaren Paul Ronge som, enligt TT, säger: "Detta är ett absolut bottennapp. Det är bland det lägsta jag har hört". Och till sist: Jag förstår Mats Odell, att han blev uppretad inför alla orimliga löften. Ändå menar jag att han skulle ha vaktat sin tunga.
Jag tycker det ligger mycket i det som Christer skriver. Makten lockar och har lätt att korrumpera, övermodet ligger på lur och omdömet sviktar.
Sahlins medagerare gör inte heller politiken trovärdigare. Överbudspolitiken får lätt ett drag av desperation över sig.
Det var inte fel av Mats Odell att peka på de faror som lurar, inte bara i vassen, utan för hela landet. Man får inte vara alltför känslig i sin argumentation på den här nivån och att peka på karaktären hos en tänkt statsminister är en del av valrörelsen och nödvändigt, tycker jag.
Stig,
Jag tycker du talar kloka ord i din allmänna bedömning av den rödgröna oppositionen. Ändå är mitt synsätt opåverkat i den fråga vi diskuterar, d v s jag vidhåller att hänvisningen till Tobleroneaffären var osnygg och kan få negativa konsekvensr för hela valrörelsen. Det är inte ens säkert att regeringen tjänar på Odells/Littorins utspel. Den socialdemokratiske kolumnister i ÖstgötaCorrespondenten, Torbjörn Gustavsson skrev så här i sin blogg: "Den kristne Mats Odells snack om Tobleronepolitik har en positiv effekt: Sosseväljare........sluter upp kring Sahlin". Jag tycker att ni som försvarar Odells/Littorins språkbruk ligger farligt nära Jesuitmoral, att ändamålet får helga medlen.
Skicka en kommentar