Ett absolut rättvist samhälle är en omöjlighet. Det drabbas av förlamning. Där tas inga initiativ. Ingen bjuder till för det lönar sig inte att göra något extra. Och mat får man ändå.
Ett djupt orättvist samhälle blir hårt och cyniskt. Den starkes rätt gäller. Till sist odrägligt också för människor som inledningsvis tjänar på orättvisorna.
Någonstans mellan de här ytterligheterna finns punkten med lagom rättvisa eller – om man så vill – det optimala välfärdssamhället.
Med de här här funderingarna som utgångspunkt blir den nu inledda valrörelsen en rysare.
Mona Sahlin och socialdemokraterna är tillväxtvänliga - men med klar böjelse att plussa på bidragen och höja skatterna så att drivkrafterna för arbete och välstånd undermineras. Så hade de ställt till det inför valet 2006 då den borgerliga alliansen tog över regeringen. Bidragssystemen var överbelastade och skatterna motverkade arbete.
Den stora risken nu är inte Mona Sahlin. Största problemet är hennes kompanjoner:
Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har gjort sig kända för ett flummigt friår men visat väldigt svagt intresse för ekonomisk tillväxt - själva grunden för välfärd
Och så Vänsterpartiet med Lars Ohly som länge och ansvarslöst motarbetade taket för statens utgifter. En känslig fråga som han inte får prata om nu i det rödgröna samarbetet.
Den rödgröna alliansen är ytterst generösa med löften. Och det finns resurser - om man höjer skatten.
Ingen behöver tvivla på att de rödgröna, om de får regeringsmakten, kommer att öka rättvisan i samhället. Minskande resurser som fördelas rättvist. När vi i stället behöver ökande resurser även om vi då får nöja oss med lagom rättvisa.
Den borgerliga alliansen drämde till för hårt när de bildade regering 2006. Det blev onödigt hårda tag mot sjukförsäkring och a-kassa. Inte heller det blev lagom! Nu gäller det för regeringen att tvätta bort stämpeln de fått på sig som välfärdssamhällets fiender - utan att börja sjunga med i den rödgröna löftes- och överbudskören.
Alla tidigare valrörelser i modern tid har handlat om alternativen borgerlig eller socialdemokratisk regering. Och där socialdemokraterna – vad man än tycker om politiken – har haft klar kompetens att regera.
Nu handlar det om något helt annat: Att stoppa den rödgröna röran.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du har helt rätt Per. Ett helt rättvist samhälle går aldrig att uppnå. Det är heller inget att sträva efter. Frågan är om det ens skulle vara rättvist med total rättvisa. De som satsade lite extra kanske på utbildning, tog de lite mer fysiskt eller psykiskt krävande jobben skulle i vilket fall uppleva det som djupt orättvist att inte få något extra för det.
Då kommunismen var dominerade i Östeuropa var det i mångas ögon ett optimalt samhälle med total jämställdhet och rättvisa. Möjligen var det kommunistiska Kina med Mao i spetsen ett strå vassare. Vi kommer väl alla ihåg studentdemonstrationerna i Sverige i slutet av 60-talet. Ideologin i mångas sinnen och ögon om arbetarnas makt och jämställdhet i de länderna levde kvar ett bra tag in på 70-talet, i vilket fall på universiteten. T o m så sent som på 80-talet ordnade en del fackföreningar i Sverige resor för sina medlemmar till Östtyskland för att de på plats skulle få ta del av hur bra det var för arbetarna där. När sedan det ena kommunistiska systemet efter det andra havererade blev det uppenbart för alla att den rättvisa som man trott var total verkligen var något helt annat med en maktelit som levde i överflöd medan folket ofta levt i armod.
För ett par år sedan deklarerade Lars Ohly att han nu inte längre är kommunist. Det var annars något som han envist hållit fast vid att han var och tänkte förbli också efter det att han blivit partiledare för v. Givetvis var det påtryckningar som till slut fick honom att officiellt ändra sig. En fråga som borde ha ställts till honom för länge sedan, i vilket fall är jag intresserad av vad han skulle svara, är vilken ideologi han hade som kommunist men som han övergett nu som ”ickekommunist”. Går verkligen ränderna ur så lättvindigt från den ena dagen till den andra så kan man verkligen undra över vilken förändring i hans ideologi som kommer härnäst.
Mona Sahlin klargjorde till en början att v inte var välkomna in i en regering så länge hon satt som partiledare för s. Efter ”moget övervägande” (läs: påtryckningar från LO) ändrade hon sig och öppnade famnen för v. För att oppositionen ska ha en möjlighet att vinna valet krävs att s har stöd från både v och mp. Inte undra på att överbudspolitiken skenar värre än någonsin. Både mp och v vill kunna visa upp att de får igenom sina hjärtefrågor i den skuggbudget som ska presenteras i morgon, måndag, men som redan till stora delar är känd. De, framförallt mp, har all anledning att vara kaxiga med höga opinionssiffror. S kan inte skryta med det. Deras opinionssiffror ligger klart under det senaste valresultatet vilket i sig var ett katastrofval för s. Därför Per, blir Mona Sahlin också ett stort problem. Hon blir det därför att hon på fråga efter fråga ger efter för de övriga partierna därför att hon så förtvivlat gärna vill åt stadsministerposten. Hon kan inte kosta på sig att något av de andra två partierna tackar för sig. Skulle hon inte lyckas, alltså alliansen skulle sitta kvar i regering, så tror jag att Mona Sahlin sitter mycket löst som partiledare. Det inser givetvis hon själv också. Hon kämpar alltså för sin politiska överlevnad och genom det är hon ett stort problem.
Christer,
Som politisk motståndare är Mona Sahlin givetvis också ett problem för regeringen - precis som oppositionen alltid är ett problem för regeringen i alla valrörelser. Men jag tycker det är något speciellt med den här valrörelsen när två nya aktörer har kommit in som har visat klart ointresse för så fundamentala frågor som ekonomisk tillväxt respektive balans i statens budget. Och dessa två sjunger nu i en löftes- och överbudstrio tillsammans med Mona Sahlin. Det är också självklart att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har satt högt pris på sin medverkan i en kommande regering. Alltihop hänger givetvis ihop med att socialdemokraterna till nästan varje pris vill återta regeringsmakten. Och för Mona Sahlin handlar det, precis som du säger, om att överleva politiskt.
Skicka en kommentar