Att lyfta sig själv i håret

Människor som säger sin ärliga mening är sällan något problem. Problemskaparna - helt utan konkurrens - är alla som väljer att tiga trots att de inte alls samtycker. Detta är allvarligt eftersom det stänger vägen för nödvändiga förändringar. Som belysning väljer jag att reflektera kring den eftervalsanalys som ska genomföras hos Kristdemokraterna (Kd), ett parti som nu befinner sig på katastrofkurs.

Dock först lite mer av allmänna funderingar.

Spelet kring en ledare - oavsett organisation - följer sin egen bedrövliga logik. Det tycks ligga i människans natur att vilja positionera sig rätt i förhållande till makten. Och då inträder med automatik en tystnad kring organisationens ledare så att denne vilseleds till att tro sig vara på rätt väg. De som ändå säger sitt hjärtas mening blir chanslösa eftersom de helt logiskt sorteras bort av ledaren som genom omgivningens tysta "bekräftelse" har blivit övertygad om sina egna bedömningars förträfflighet. Och så rullar vagnen vidare, d v s ännu mer av det som redan har visat sig vara fel. Och genom feghetens tystnad har dörren stängts för nödvändiga beslut om förändring.

Någon påstod om statsminister Olof Palme att han saknade en intelligent, kritisk omgivning. Den beskrivningen stämmer bra för många i ledningsposition.

Och hur är det då inom Kd, det parti som jag alltid troget gett min röst och som nu har det besvärligt?

Kd har under många år försökt sopa undan sin identitet som ett parti med kristen inriktning. Den här utvecklingen har drivits systematiskt under lång tid. Nu ska partiet göra en eftervalsanalys och en kriskommision är tillsatt. Jag befarar att de personer som kan och vill peka ut en ganska naturlig färdväg för Kd - tillbaka till partiets rötter - redan är bortsorterade från analysgruppen. Och om de finns där aktar de sig sannolikt noga och håller tyst. I varje fall om de vill fortsätta jobba inom partiet. Sådan är tyvärr spelets logik när en ledning ska utvärdera sig själv!

Partiledaren Göran Hägglund är en skicklig politiker. Och han är en tydlig företrädare för partiets strävan efter en plats i det borgerliga mittfältet som ett vanligt parti utan allt för mycket av kristna "pålagor". Alla som vill jobba vidare inom partiet och få inflytande väljer rimligtvis inför analysarbetet att inta rätt position inför Göran Hägglund och hans närmaste omgivning. Lennart Sacrédeus från Mora som företräder en mer värdekonservativ inriktning fick förra året en toppositon på EU-listan av vanligt folk inom Kd. Men han plockades först ner till en lägre position och "avrättades" sedan offentligt av Göran Hägglund. Detta skedde på ett så okänsligt sätt att också tuffa politiska kommentatorer baxnade. Genom fallet Sacrédeus har ett exempel statuerats inom Kd som inte går att misstolka.

Frågan är hur falskspelet kring makten ska kunna stoppas tidigt, innan det blir för sent. Detta är en grundläggande fråga för Kd och för övrigt i alla partier som nu slickar såren efter stora valförluster. Frågan uppstår automatiskt om det över huvud taget är möjligt för en organisations ledning att kartlägga sina egna misstag. Det hjälper ju inte ens med en förutsättningslöst tänkande ledare om den närmaste omgivningen sviker sitt ansvar och håller tyst.

Ingen har hittills lyckats lyfta sig själv i håret. Men det är just den bravaden som krävs om Kd:s ledning av egen förmåga ska kunna upptäcka vilka nya vägval som situationen kräver.

Som man bäddar får man ligga

Alliansregeringen vann med knapp nöd valet och fick de främlingsfientliga Sverigedemokraterna på halsen som vågmästare i riksdagen. Det här läget är besvärligt men framför allt pinsamt för den svenska demokratin. För alliansregeringen är problemet dock självförvållat genom den oskickliga hanteringen av sjukförsäkringen. Regeringens partiledare bad om stryk i denna känsliga fråga och de fick efter valet det parlamentariska läge de förtjänar.

Bäst hade varit om ett moraliskt tänkande - omsorg om utsatta människor - hade drivit fram en medmänsklig hantering av sjukförsäkringen under åren 2006 - 2010. Men alliansregeringen saknade uppenbarligen helt en sådan positiv drivkraft. Och inte heller fanns inom regeringen lite vanlig självbevarelsedrift. Och då blev det fritt fram för de rödgröna att utnyttja sjukförsäkringen som valpropaganda. Allianspartierna tappade röster i valet och olyckan med Sverigedemokraterna blev oundviklig.

Det var känt redan efter valet 2006 att sjukförsäkring och a-kassa skulle förändras. Att dessa frågor kunde bli politisk dynamit var en självklarhet. Och när besluten om förändringarna i sjukförsäkringen formellt togs 2008 stod det klart, att utförsäkringarna av långtidssjukskrivna skulle starta "lagom" till 2010 års valrörelse. Redan i slutet av 2009 var debatten om sjukförsäkringen hätsk. Självklart borde alliansregeringen då ha hört hört varningsklockorna ringa inför valrörelsen nästkommande år. Men lyhördheten var nästan obefintlig. Regeringen bjöd på ett politiskt självmål. Enligt en tidningsuppgift lämnade drygt 300 000 väljare regeringspartierna under den perioden.

Under hela valåret 2010 fortsatte den mediala rapporteringen om stora brister i den nya sjukförsäkringen, då enskilda individer kom i kläm på ett förödmjukande sätt. Alliansregeringen kände väl till detta, men gjorde ingenting.

I valrörelsens slutskede var den röd-gröna oppositionen hårt pressad av dåliga opinionssiffror och gick då till offensiv i sjukförsäkringsfrågan. Den stora uppmärksamheten kring utförsäkringen av svårt sjuka Annica Holmquist gav de rödgröna draghjälp men kom mycket olägligt för alliansregeringen. Statsråden får inte får uttala sig i enskilda förvaltningsärenden, och det skapade svårigheter för regeringen. Men värst av allt var att stora grupper väljare plötsligt förstod att sjukförsäkringsfrågan hade hanterats på ett oförsvarligt sätt.

Alliansen var i valet mycket nära att få egen majoritet. Och inget tvivel kan finnas om att debatten om sjukförsäkringen i valrörelsens slutskede ledde till ett väljarflöde från alliansen till de röd-gröna. Och detta räckte för att alliansregeringens partier skulle hamna i minoritet och vad värre var – bana väg för Sverigedemokraterna som vågmästare i Sveriges riksdag.

Det var sjukförsäkringsfrågan som sänkte alliansen i valet 2010 och skapade dagens komplicerade parlamentariska situation. Alliansregeringen har det nu jobbigt men har själv ställt till problemet.

Som man bäddar får man ligga!

Anpassningens gränser

Jag känner avsky inför Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och öppna förakt för invandrare. Ingenting kan vara mer självklart än att alla människor har lika värde och att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Men också med en sådan inställning finns det gränser som inte ska förnekas. Jag är en vanlig blågul svensk och skulle inte klara av att flytta till Tensta i Stockholm eller Rosengård i Malmö. Om jag påstod motsatsen skulle det vara rent hyckleri.

Vi ska älska och respektera våra medmänniskor. Men vi har inte alltid förmåga att följa med på "hela resan".

På 1990-talet när jag var länsarbetsdirektör i Örebro län drev vi utvecklingsprojekt i den ryska regionen - och staden - Novgorod. Under en resa dit besökte jag den ryskortodoxa katedralen. Det var vid påsktiden och gudstjänsten blev för mig en stark kulturell upplevelse. En ortodox mässa med starka ljud-, ljus-, rök- och färgeffekter. Speciellt kommer jag ihåg att långt fram i folkmassan stod en liten kvinna i medelåldern vars hängivenhet under mässan var total. Hon grät och tårarna rann ymnigt. Hon var inför Gud. Äkta och med hela sin varelse.

Detta besök i Novgorods katedral glömmer jag aldrig. Men själv skulle jag med min svenska, frikyrkligt enkla bakgrund inte alls kunna vara en del av detta gudstjänstfirande. Jag är övertygad om att människorna där finner Gud och de har min djupa respekt. Men jag skulle inte klara att följa med dessa kristna bröder och systrar på "hela resan".

Vid ett tillfälle i Novgorod åt vi välkomstmiddag i ett kvinnokloster. En tydlig miljö av frid och gudstro. Men slutsatserna för mig blir samma som för mässan i katedralen. Djup respekt men ingen möjlighet att fullt ut vara med.

En fullständig anpassning till andra kulturer - eller till andra generationer/åldersgrupper - är omöjlig. Men om en sådan anpassning ändå krävdes, då skulle Gud vår skapare ha gjort sig skyldig till ett konstruktionsfel. För någonstans blir det stopp. Någonstans inom oss finns gränser som vi inte kan överskrida. Vi vill ha vår hemhörighet där vi känner igen oss. Vi vill finnas i sammanhang som vi kan identifiera oss med. Där vi känner oss hemma.

Och detta ger trygghet. Men också kraft säga ett rungande nej till alla former av fientlighet mot det som är främmande och okänt.