Anpassningens gränser

Jag känner avsky inför Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och öppna förakt för invandrare. Ingenting kan vara mer självklart än att alla människor har lika värde och att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Men också med en sådan inställning finns det gränser som inte ska förnekas. Jag är en vanlig blågul svensk och skulle inte klara av att flytta till Tensta i Stockholm eller Rosengård i Malmö. Om jag påstod motsatsen skulle det vara rent hyckleri.

Vi ska älska och respektera våra medmänniskor. Men vi har inte alltid förmåga att följa med på "hela resan".

På 1990-talet när jag var länsarbetsdirektör i Örebro län drev vi utvecklingsprojekt i den ryska regionen - och staden - Novgorod. Under en resa dit besökte jag den ryskortodoxa katedralen. Det var vid påsktiden och gudstjänsten blev för mig en stark kulturell upplevelse. En ortodox mässa med starka ljud-, ljus-, rök- och färgeffekter. Speciellt kommer jag ihåg att långt fram i folkmassan stod en liten kvinna i medelåldern vars hängivenhet under mässan var total. Hon grät och tårarna rann ymnigt. Hon var inför Gud. Äkta och med hela sin varelse.

Detta besök i Novgorods katedral glömmer jag aldrig. Men själv skulle jag med min svenska, frikyrkligt enkla bakgrund inte alls kunna vara en del av detta gudstjänstfirande. Jag är övertygad om att människorna där finner Gud och de har min djupa respekt. Men jag skulle inte klara att följa med dessa kristna bröder och systrar på "hela resan".

Vid ett tillfälle i Novgorod åt vi välkomstmiddag i ett kvinnokloster. En tydlig miljö av frid och gudstro. Men slutsatserna för mig blir samma som för mässan i katedralen. Djup respekt men ingen möjlighet att fullt ut vara med.

En fullständig anpassning till andra kulturer - eller till andra generationer/åldersgrupper - är omöjlig. Men om en sådan anpassning ändå krävdes, då skulle Gud vår skapare ha gjort sig skyldig till ett konstruktionsfel. För någonstans blir det stopp. Någonstans inom oss finns gränser som vi inte kan överskrida. Vi vill ha vår hemhörighet där vi känner igen oss. Vi vill finnas i sammanhang som vi kan identifiera oss med. Där vi känner oss hemma.

Och detta ger trygghet. Men också kraft säga ett rungande nej till alla former av fientlighet mot det som är främmande och okänt.