Att lyfta sig själv i håret

Människor som säger sin ärliga mening är sällan något problem. Problemskaparna - helt utan konkurrens - är alla som väljer att tiga trots att de inte alls samtycker. Detta är allvarligt eftersom det stänger vägen för nödvändiga förändringar. Som belysning väljer jag att reflektera kring den eftervalsanalys som ska genomföras hos Kristdemokraterna (Kd), ett parti som nu befinner sig på katastrofkurs.

Dock först lite mer av allmänna funderingar.

Spelet kring en ledare - oavsett organisation - följer sin egen bedrövliga logik. Det tycks ligga i människans natur att vilja positionera sig rätt i förhållande till makten. Och då inträder med automatik en tystnad kring organisationens ledare så att denne vilseleds till att tro sig vara på rätt väg. De som ändå säger sitt hjärtas mening blir chanslösa eftersom de helt logiskt sorteras bort av ledaren som genom omgivningens tysta "bekräftelse" har blivit övertygad om sina egna bedömningars förträfflighet. Och så rullar vagnen vidare, d v s ännu mer av det som redan har visat sig vara fel. Och genom feghetens tystnad har dörren stängts för nödvändiga beslut om förändring.

Någon påstod om statsminister Olof Palme att han saknade en intelligent, kritisk omgivning. Den beskrivningen stämmer bra för många i ledningsposition.

Och hur är det då inom Kd, det parti som jag alltid troget gett min röst och som nu har det besvärligt?

Kd har under många år försökt sopa undan sin identitet som ett parti med kristen inriktning. Den här utvecklingen har drivits systematiskt under lång tid. Nu ska partiet göra en eftervalsanalys och en kriskommision är tillsatt. Jag befarar att de personer som kan och vill peka ut en ganska naturlig färdväg för Kd - tillbaka till partiets rötter - redan är bortsorterade från analysgruppen. Och om de finns där aktar de sig sannolikt noga och håller tyst. I varje fall om de vill fortsätta jobba inom partiet. Sådan är tyvärr spelets logik när en ledning ska utvärdera sig själv!

Partiledaren Göran Hägglund är en skicklig politiker. Och han är en tydlig företrädare för partiets strävan efter en plats i det borgerliga mittfältet som ett vanligt parti utan allt för mycket av kristna "pålagor". Alla som vill jobba vidare inom partiet och få inflytande väljer rimligtvis inför analysarbetet att inta rätt position inför Göran Hägglund och hans närmaste omgivning. Lennart Sacrédeus från Mora som företräder en mer värdekonservativ inriktning fick förra året en toppositon på EU-listan av vanligt folk inom Kd. Men han plockades först ner till en lägre position och "avrättades" sedan offentligt av Göran Hägglund. Detta skedde på ett så okänsligt sätt att också tuffa politiska kommentatorer baxnade. Genom fallet Sacrédeus har ett exempel statuerats inom Kd som inte går att misstolka.

Frågan är hur falskspelet kring makten ska kunna stoppas tidigt, innan det blir för sent. Detta är en grundläggande fråga för Kd och för övrigt i alla partier som nu slickar såren efter stora valförluster. Frågan uppstår automatiskt om det över huvud taget är möjligt för en organisations ledning att kartlägga sina egna misstag. Det hjälper ju inte ens med en förutsättningslöst tänkande ledare om den närmaste omgivningen sviker sitt ansvar och håller tyst.

Ingen har hittills lyckats lyfta sig själv i håret. Men det är just den bravaden som krävs om Kd:s ledning av egen förmåga ska kunna upptäcka vilka nya vägval som situationen kräver.