Det finns ett dike på båda sidor av vägen.
Vid valet 2006 hade både a-kassan och sjukförsäkringen utvecklats till tämligen kravlösa försörjningssystem. Det var mycket flum. Socialdemokraterna hade kört den välfärdspolitiska vagnen i diket.
Det här skulle borgarna ändra på när de tillträdde regeringen. Men de "tog i" för mycket. Det blev inte bara rimliga krav på sjuka och arbetslösa utan gammal okänslig högerpolitik tilläts styra besluten. Och småpartierna i regeringen hängde med. Också Kd som med sin värdegrund borde ha vetat bättre.
Det blev alltså för mycket av det nödvändiga. Övervåld om man så vill. Mest uppmärksamhet har behandlingen av långtidssjukskrivna fått. Den politiska skadan är redan skedd och alliansreringen har dragit på sig stämpeln som hård och socialt okänslig. Socialdemokraterna utnyttjar givetvis situationen. Mona Sahlin har just skrivit på DN debatt om att sjuka och arbetslösa i Sverige blir allt fattigare och att regeringen experimenterar med nya orättvisor.
Frågan måste ställas: Varför visade inte borgarna sans och måtta efter valsegern 2006? Varför kunde inte den välfärdspolitiska vagnen få komma upp mitt på vägen i stället för att hamna i det motsatta diket?
Jag önskar Kd all framgång i valet. Det är mitt parti. Och en borgerlig valseger är bättre för landet än att få Mona Sahlin som statsminister och Lars Ohly som - vad då?
Men för att vinna valet måste alliansregeringen återvinna sin trovärdighet som välfärdssamhällets beskyddare? Och det är bråttom. Om fem månader är det val!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej Per
Kul att du komit igång med bloggen. Jag kommer följa den.
Intressant inlägg om politiken, jag håller med dig i dina åsikter och även jag har samma parti som favorit.
Ha det gott/ Stefan Peterson
Stefan,
Tack för din kommentar. Och tack än en gång för att du hjälpte mig med en del tekniska frågor så att jag kunde komma i gång. / Hälsningr Per
Välkommen Per!
Tack Petrus!
Nu ska jag lägga in en text som varken är kyrklig eller politisk.
Hej Per,
Roligt att du nu finns också i bloggvärlden. Jag kommer att lägga dig i mappen "Favoriter" för att virituellt lätt kunna följa dig på dina hundpromenader och även ta del av dina synpunkter och tankar inom politik och dagsaktuella frågor.
Hälsningar från Christer på Öland (just nu bara vindarnas ö).
Hej Per!
Jag ser att du i viss mån har synpunkter på politiken, det är bra. När jag läste valbloggen i DAGEN läste jag följande läsvärda tankar. Det är et förkortat citat ur denna blog:
Drar mig även till minnes ett pressmeddelande jag fick tidigare i veckan. Det handlade om att Laxå missionsförsamling anordnade en församlingsresa till riksdagen. I det sa medlemmen Ruth Rudolfsson:
- Jag ser det som naturligt att vi som en kristen församling besöker riksdagen och de som beslutar om Sveriges lagar. Att vara med i en församling innebär ju så mycket mer än "bara" gå till gudstjänst, vi har också ett ansvar för det samhälle vi lever i och då är ju riksdagen själva "kärnan" av detta samhälle.
Väldigt bra sagt.
För oavsett hur många politiska makthavare som säger att religion och politik ska hållas isär, så kommer den för en kristen alltid att smälta samman. Om politikerna vill höra - eller för den delen få - min röst så tvingas de acceptera att det i mina ögon också är Guds röst. Jag har nämligen gett mitt liv till Honom. Politikerna kanske inte tror på Gud, och de har kanske andra drivkrafter i vad de gör. Men om jag tycker att deras ord rimmar med Guds röst så kan de få min. Det måste de acceptera när de ger sig in i politiken. Det är religionsfrihet.
Min ambition är nämligen att vi, jag och Gud, alltid ska höra ihop. Vi gör det inte alltid, det erkänner jag, men det är min ambition.
Med ord som "att älska sin nästa som sig själv" i bakhuvudet tycker jag till exempel att det känns omöjligt att vägra invandrare plats i Sverige - vi lever ju i ett överflöd. Alltså, min tro ger en värdering som leder till ett politiskt ställningstagande.
Därför är jag trött på att alla politiker på högre nivå så lätt går med på en läggmatch när det gäller tro och politik. De hör visst ihop. Precis som kyrka och samhälle. I den ordningen.
Det är politikerna som ska komma med mössan i hand när de behöver kyrkans hjälp
Stig Melin
STIG,
Tack för de här funderingarna. En nyttig påminnelse om att ingen verklighet ska finnas för mig där Gud får hållas utanför. Det är Han och jag i varje ställningstagande. / PER
Skicka en kommentar