Stefan Swärd - filosofie doktor, konsult och pastor - beskriver i en debattartikel den kristna kyrkan i Sverige som en vindföljel. En kyrka som inte tycker något bestämt om någonting. Och mina tankar går till Hasse Alfredssons Pastor Jansson och till prästens lilla kråka som skulle ut och åka.....
Swärds debattartikel är publicerad i tidningen Världen i Dag och han beskriver sitt heltidsarbete under tre år på 1980-talet med en doktorsavhandling i statsvetenskap.
Hans doktorandstudier handlade om hela den sexliberala vågen 1965 - 1975. Synen på äktenskap och sexualitet förändrades snabbt. Från att sexualiteten hade setts som en del av en livslång gemenskap blev sex ett personligt nöje. Och för att det nya sexliberala systemet skulle fungera måste det finnas fri abort. Äktenskapslagstiftningen hängde med och fick nödvändiga förändringar. Och sambo blev en normal samlevnadsform.
Stefan Swärd är mycket förundrad över kyrkorna i Sverige. Först blev det motstånd men sedan har, menar han, hela det sexliberala projektet i praktiken genomförts i den kristna sektorn. Den fria aborten är i dag ganska accepterad bland kristna. Synen på sambo och äktenskapet som tillfälligt kontrakt har också blivit tämligen accepterad bland Sveriges kristna.
Swärd undrar vad som egentligen hänt. Om Gud har ändrat uppfattning. Eller om kyrkan hade helt fel i sina moraliska värderingar för 40 år sedan? Eller om ingen specifik kristen uppfattning finns om samlevnad, sex, äktenskap och abort. Men Stefan Svärds huvudtes är att den kristna kyrkan i Sverige har blivit en vindflöjel. En kyrka som ängsligt bara anpassar sig till det omgivande samhällets trender, mer styrd av samhället än av Gud?
Alltså: En kyrka som inte är huvud utan det omgivande samhällets svans.
Jag kommenterar inte här det Stefan Svärd säger om sex, samlevand och aborter. Den dominerande frågan för mig är i stället om Swärds beskrivning av den kristna kyrkan i Sverige verkligen är korrekt.
Om det han säger stämmer kan vi tyvärr bara förvänta oss att Sveriges kristna med sitt ledarskap lägger sig platt till marken inför kommande heta och kontroversiella frågor.
Till exempel:
* aktiv dödshjälp
* liberalisering av incestlagarna
* upphetsade krav krav och åtgärder mot staten Israel
* legalisering av prostitution
* månggifte
I bästa fall har Stefan Swärd gjort en rejäl felbedömning. Men det klarar inte jag att bevisa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Att stora delar av Svenska Kyrkan har en ändrad inställning vad gäller samlevnadsfrågan är allmänt bekant. Vad gäller mindre liberalteologiska sammanhang är det nog mest forumet i vilken frågorna behandlas som bytts. Numera är det i själavårdssammanhanget som frågorna behandlas. Detta är positivt. Det på papperet möjligen riktiga i att göra upp med församlingen offentligt när ett snedsteg begåtts skyms av det faktum att den som lyckas dölja sitt förätenskapliga sex "belönas". Vi försöker förklara för vår tonårdotter att det är värre att göra fel och sedan ljuga om detta än att berätta för exempelvis oss föräldrar för att få hjälp. Detta gäller förstås också församlingens själavård. En kultur där synliga synder fördöms medan de mer osynliga, men ofta värre, synderna passerar opåtalade blir osund.
Nej jag tror inte Stefan Swärd gör en felbedömning. Jag tror mer det handlar om en vilsenhet kring hur församlingen ska hantera frågorna. Det var en sak att predika mot stockholmsäktenskap när livslånga äktenskap var kutym, en annan, att efter 40 år av sexliberalism när samboskap och hög skilsmässofrekvens ses som naturligt i det sekulära samhället, predika äktenskapets värde.
Jakten på den egna lyckan har gjort att den sammanlagda lyckan i samhället minskat. Visst finns exempel på nödvändiga skilsmässor men liberaliseringen leder till att en allt större del av äktenskapen kraschar och att vi nu hamnat i ett värre andra dike. Måste förasmlingen stå handfallen. Jag tror inte det, se Swärds artikel som ett brandlarm och låt oss få mer undervisning i ämnet.
Ulf Stenlund,
Du framhåller starkt vikten av predikan/undervisning i samlevandsfrågor och jag instämmer i detta. Det du inte behandlar är om någon reaktion bör komma om medlemmar i församlingen struntar i det som sägs från predikstolen - d v s om något sägs! Har undervisning i samlevnadsfrågor över huvud taget någon dignitet längre? Är det OK att negligera vad församlngsledningen säger i denna fråga och ändå ha olika förtroendeuppdrag? Om svaret blir ja har undervisningen i samlevnadsfrågor reducerats till lite välmenta råd. Och då är sambofrågan egentligen inte så mycket att ödsla tid på.
Jag tror deet finns, som vanligt, två diken här också. Pastor Jansson och pastor "vet allt".
Församlingen är den som får problemen när undervisningen brister. När vi skriver församlingen menar vi då medlemmarna eller dess ledning?
Stig Melin,
När jag talar om undervisning menar jag det som framförs av församlingens ledarskap. Det tycker jag också framgår tydligt av mitt resonemang.
Skicka en kommentar