Jag brukar inte tänka på Lars Ohly och pastor Stanley Sjöberg - samtidigt. Men på tisdag ska dessa båda herrar tala på samma protestmöte i Stockholm. Det gäller kriget i Afganistan. Lars Ohlys kritik mot den svenska militära insatsen är välkänd. Stanley Sjöberg har en egen erfarenhet från muslimländerna som troligen ingen svensk politiker kan uppvisa. Och tanken slår mig: "Tänk om den gamle kommunisten Lars Ohly har rätt".
Det sitter inte i ryggmärgen på mig att instämma i vad Lars Ohly säger. Och speciellt inte om han pratar utrikespolitik. Men i den här frågan är jag djupt påverkad av Stanley Sjöbergs argumentering - som tycks sammanfalla ganska väl med Lars Ohlys bedömning.
Sanningen är ofta plågsam och besvärlig. Och speciellt om den kommer från "fel" håll.
Stanley Sjöberg har skrivit till Webbkyrkan om tisdagens protestmöte och här följer några citat:
- En väg till fred ........... är samtal, dialog, stöd till jordbruket, uppbyggnad av landets infrastruktur och inte att fälla bomber, lägga ut minor och skjuta oskyldiga barn och vuxna av ”misstag”.
- Vägen till fred är att bejaka Afghanistans självständighet med möjligheter att förädla naturens rikedomar för det egna landet.
- Det behövs kunniga och uthålliga andliga ledare som vill samtala om hur kristendomen och Islam ska kunna leva sida vid sida med ömsesidig respekt.
- Muslimer i Afghanistan, Pakistan och Irak upplever militär närvaro av USA och Nato som en upprepning av korstågen och provoceras därmed till att vilja slå tillbaka.
- Islams folk accepterar inte att kriget stannar i deras bostadskvarter. Om kriget utvecklas där, kommer våldet att också drabba oss här i Sverige.
- Om det vore en ärlig omsorg för Afghanistans folk, då skulle samma krigsinsats riktas mot Nordkorea, Somalia, Sudan, Iran etc.,
- Uthållig diplomati med positiva ekonomiska investeringar ger goda resultat i ett längre perspektiv, medan ett krig ödelägger för generationer framåt.
- Den samlande parollen för manifestationen är:
Tänd ett ljus för krigsoffren i Afghanistan - tag hem trupperna!
- Vi vill med parollen hedra alla de som dödas i kriget men som aldrig räknas i någon statistik och samtidigt ställa kravet att svenska trupperna skall tas hem.
Av övriga talare kan nämnas Tage G Petterson, tidigare försvarsminister, Anders Ferm, tidigare FN-ambassadör och Helle Klein, präst och tidigare politisk redaktör på Aftonbladet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
I min ungdom vägrade jag vapen, jag kunde absolut inte tänka mig att döda någon annan människa. Ibland har jag frestats att överge denna position. Det tycktes ju exempelvis vara en god sak att störta Saddam Hussein. Det har ju senare visat sig att detta till synes "rättfärdiga" krig utlösta andra förskräckligheter. Förföljelser mot landets kristna är ett exempel. Tortyr och förnedrande av fångar utförda av "goda" västerländska soldater är andra.
När det gäller Afghanistan är ju den svenska närvaron högst legitim. Vem vill inte hjälpa kvinnor och flickor ut ur förtryck. Nu när det visar sig att de våra blivit del av en oönskad krigsmaskin lutar jag nog åter mot en passifistisk hållning. Samtidigt kan jag inte tänka mig att överge och svika de förtryckta kvinnorna. Det ska bli intessant att se rapporterna från debatten.
Ulf Stenlund
Inte heller jag klarar att konsekvent inta en passifistisk hållning. Jag tror exempelvis inte att några humanitära insatser skulle ha kunna befria Europa från Hitler och nazismen. Men i fallet Afganistan tror jag Stanley Sjöberg kan ha rätt i att krigsinsatsen bara ökar kraften i det som ska bekämpas. Möjligen skulle samma resonemang kunna föras om relationen Israel-Gaza.
Skicka en kommentar