En hundägares bekännelser

Det är lätt att beskriva de praktiska nackdelarna med att ha en hund. Betydligt svårare är det att klargöra vad som driver oss männniskor till att låta dessa fyrbenta varelser bo i våra hem och dominera vår tillvaro.

Troligen klarar ingen som skaffar hund att överblicka de praktiska konsekvenerna. Ännu mindre kan någon inse vad det innebär känslomässigt. För ett hundköp sätter starka krafter i rörelse!

Min fru och jag bor alldeles vid bron mellan Lillåudden och gamla hamnen i Västerås. Där ser vi ständigt en strid ström av hundar-mattar/hussar som är ute i det evigt återkommande ärendet att hunden ska kissa, bajsa och lukta efter andra hundar. Husse och matte får visserligen motion men skulle kunna ordna detta i långt trevligare former om det inte vore nödvändigt att med ett koppel hålla och dirigera den medföljande hunden.

Ibland åker jag själv till Gåde (fritidshuset) och jobbar. Och ofta får Lady, vår hund, följa med. Och visst är det trevligt. Men hon bevakar mig och följer alla mina rörelser så att jag aldrig känner mig fri. Men så händer det ibland att Lady inte får följa med utan får stanna hemma hos matte. Och då känner jag mig ensam, trots att det borde vara mer än skönt att få jobba utan detta påhäng. Någonting odefinierbart av varm, givande gemenskap har plötsligt försvunnit.

Ibland på mina promenader med hunden pratar jag med en gammal dam som också är ute med sin hund. Denna mycket trevliga dam har en läghenhet på den spanska solkusten. Men hon unnar sig nästan aldrig glädjen att åka dit därför att den lilla vovven inte gillar klimatet.......

När våra barn bodde hemma hade vi husvagn. Nu, som pensionärer, har vi skaffat husvagn igen. För hundens skull! Det är nästan omöjligt att hitta husrum vid resor om man kommer med en hund. Skräcken för pälsdjursallergier finns nästan överallt. Husvagnen fick alltså bli lösningen. Och vem som helst förstår att Lady genom husvagnsköpet har kommit upp i en betydande årskostnad.

Vid en resa till Schweiz för några år sedan såg jag förresten hundar ligga under bordet när folk åt ute på restaurang. Och jag förstår att pälsdjursallergier grasserar i Schweiz på det mest förfärande sätt.

Veterinärkontakter ska man ta med stor försiktighet. För veterinärer kan göra stora vinster på naiva hundägare. När Lady fortfarande var unghund fick vi för oss att hon hade fått rävskabbb. Och vi åkte till veterinären. Beskedet vi fick var att hon i pälsen troligen bara hade något skräp. Men - föreslog man- för säkerhets skull bör vi skicka prover till labb. Och medicin ordinerades. Självklart hade Lady inga fel. Men denna skenhändelse kostades oss bortåt 2000 kronor.

När jag en gång var ensam med Lady i Gåde blev hon magsjuk och varken åt eller drack. Vid kontakt med veterinären kom förslaget upp att skicka Lady till Uppsala för att ligga på dropp. Annars kunde hon ju torka ut. Jag såg tusenlapparna fladdra iväg och stoppade lyckligtvis i tid detta veterinärmedicinska jippo. Och Lady blev - självklart - snart frisk helt på egen hand.

Vi har haft två hundar före Lady. Ceasar som blev 14 år och Emil som blev 13. När de hade blivit riktigt ålderdomssvaga blev det min uppgift att åka till en veterinär för att avliva dom. Rent förnuftsmässigt och med ett praktiskt synsätt kunde dessa tillfällen ha inneburit en befrielsens dag för mig. Men så enkelt är det inte. I stället kändes det som att en bit av mitt hjärta hade stannat kvar på veterinärens mottagning.

Hunden ställer till osannolikt mycket praktiska besvär. Men hunden tillför matte, husse och hela familjen ett mervärde som kan upplevas men är svårt att beskriva.