På det personliga planet är det väldigt normalt att tänka så. Vi vill vara nyttiga och behövda. Men som ett allmänt synsätt på oss människor är det mycket farligt. Människan får inte värderas efter graden av nytta - en produktionsfaktor som kan avvecklas när utfallet blir för dåligt.
Jag och min fru tycker mycket om hundar och nu har vi den tredje. De två tidigare hundarna blev till sist gamla, sjuka och orkeslösa - och inte längre till någon nytta eller glädje. Mitt förfärliga uppdrag blev i båda fallen att åka till veterinären och komma hem igen utan hund.
En människa är en människa och en hund är en hund.
Från kristna utgångspunkter är den principiella synen på människovärdet fullständigt klar. Människan är unik, en evig varelse. Ingen koppling finns mellan människans värde och vad en individ kan prestera. De allra svagaste som inte kan uträtta någonting alls har samma värde som de mest vitala och begåvade. Och detta behöver inte bevisas. Det är höjt över diskussion.
Frågan i rubriken låter så här: Behöver man vara behövd?
Den kristna trons svar är självklart: Nej!
Men om vi ser på samhällsutvecklingen finns det anledning till oro.
Den kristna människosynen har i dag inget som helst genomslag utan den dominerande uppfattningen är att människan är det mest högtstående djuret i en lång utvecklingskedja. Därmed finns inte längre någon värdegrund som skyddar mänskligt liv. Höga aborttal och dödshjälp blir i det sammanhanget inget onaturligt utan en självklar konsekvens av att synen på människovärdet har devalverats.
I en sådan jordmån växer och frodas ett nyttotänkande. Med den yttersta konsekvensen att alla - för att klara sig - måste vara behövda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar