Journalistik som maktutövning

Aftonbladet inledde Littorinaffären med mycket hög svansföring. I dag ser det annorlunda ut. Tidningen befinner sig i försvarsställning och tvingas förklara sina arbetsmetoder. Och spekulationer finns redan om att Aftonbladet skulle bli fälld i ett eventuellt tryckfrihetsmål.

Ett demokratiskt samhälle måste ha fri radio/TV och fria tidnngar. Och journalisterna har en självklar rätt att gräva fram för makthavarna obehagliga sanningar. Men dessa grävande journalister måste arbeta seriöst och med god yrkesetik. Och med det perspektivet ger Littorinaffären anledning till funderingar.

Som oseriös företeelse är den grävande journalistiken livsfarlig.

Tragiken för Sven Otto Littorin personligen är redan ett faktum. När han beskylldes för att ha köpt sex hade han egentligen bara ett alternativ, d v s att avgå som minister i den svenska regeringen. Dock kunde skadan ha blivit mindre om han och statsministern hade uppträtt rakare och utan krumbukter.

Men nu gäller det Aftonbladets roll i Littorinaffären.

Några funderingar:

1.
Vad hade Aftonbladet förväntat sig när de på Visby flygplats konfronterade Littorin med det påstådda sexköpet? Trodde de att han skulle säga så här: "Jaha, jag har köpt sex en gång. Och priset var 2000 kronor." Begrep inte Aftonbladet att nekandet - oavsett eventull skuld - var självklart eftersom det påstådda brottet var preskriberat och aldrig skulle kunna bevisas. Det kriminella ligger i köpet/betalningen och vi kan lugnt förutsätta att dessa affärer görs utan kvitto.

2.
Aftonbladet säger nu att ingen publicering skulle ha skett om Littorin hade gett tidningen en dementi. Men det verkar helt klarlagt att en pressekreterare redan samma dag som Littorin kom till Visby lämnade en dementi till Aftonbladet. Tidningen menar att de ville tala själva med Littorin. Men det påståendet är ju naivt i överkant. Skulle Aftonbladets journalister ha befälsrätt över svenska ministrar och hur de skickar sina budskap till massmedia? Pressekreterare har en självklar roll i sådana sammanhang.

Det finns också uppgifter om att Littorin de facto dementerade redan på Visy flygplats när han konfronterades med beskyllnignen om sexköp. Om det stämmer måste dementifrågan anses helt klarlagd.

3.
Låg det möjligen i Aftonbladets intresse att undvika en klar dementi från Littorin så att de kunde genomföra publiceringen? För Littorins eventuella sexköp var ju ett scoop! Och det är inte ett dugg konspiratoriskt att fråga sig varför denna sensationella nyhet råkade komma just under Almedalsveckan och mitt under en kritisk valrörelse.

4.
I smutsiga valrörelser kan skandaler inplanteras för att skada motståndaren. Frågan infinner sig osökt om beskyllningen mot Littorin var inplanterad? I så fall, förhoppningsvis, utan Aftonbladets kännedom.

5.
Var går gränserna för den grävande journalistiken? Om makthavare kan fällas bara genom ett påstående om lagbrott och hot om publicering, då har den grävande journalistiken övergått från en granskande uppgift till ren maktutövning.

Littorinaffären kommer att klarläggas ytterligare. Sista ordet är inte sagt men med den vändning som frågan tagit de senaste dagarna börjar det lukta illa om Aftonbladets roll i denna tragiska historia.

Och frågan blir till slut: Om alla makthavare ska granskas, vem ska då granska den makt som utövas av de grävande journalisterna?