Debattexplosionen

För inte så länge sedan var det möjligt att med olika knep och trick styra den offentliga debatten. Den som i dag vantrivs med en fri debatt bör flytta till Kina eller Nordkorea. Där störs inte idyllen av någon fri åsiktsbildning. Här i den fria världen har de sociala medierna tagit över.

Att beskriva "sanningen" genom envägskommunikation är inte längre något alternativ. Ingen politiker, företagsledare - eller kyrkoledare för den delen - kan i dag styra debatten om den egna verksamheten. För den som vill göra utspel gäller det att gå in i meningsutbytet. Eller att hålla tyst! För debatten tar sina egna vägar ut på bloggar, Facebook och andra sociala medier där ingen kan styra processen.

Det gamla svenska samhället var tämligen auktoritärt och det räckte ofta att makthavare visade missnöje med fria meningsyttringar för att det skulle bli tyst. Men framför allt gällde att makten också förfogade över de flesta utrymmen för skriven text.

När jag slutade jobba för några år sedan hade sociala medier som bloggar, twitter och Facebook fortfarande inte fått något genomslag. Men i mitt jobb som länsarbetsdirektör var massmedia något mycket viktigt och vi var helt beroende av journalisters vilja och förmåga att skriva/tala något så när rättvist om oss. Och så kunde jag skriva debattartiklar. Men på varje tidning fanns en debattredaktör som kunde stryka delar av texten eller helt vägra att publicera.

Min personliga erfarenhet av debattredaktörer är övervägande positiv, men ändå blandad. En ganska ung redaktör jag hade kontakt med använde sin position för ren maktutövning och vägrade till och med att säga nej till ett manus. Ett nej var ju annars för mig mycket användbart för då kunde jag vända mig till en annan tidning med en förhoppningsvis mindre grinig debattredaktör.

På ÖstgötaCorrespondenten (Corren) i Linköping fanns en journalist med förnamnet Clas och han skrev små kommentarer på ledarsidan under rubriken "Clas på hörnet". Där uppträdde han som en högst intelligent men också mycket sur gubbe. Så blev han debattredaktör på tidningen och jag trodde det var "kört" för mig med fortsatt skrivande. Men en trevligare och mer generös person har jag aldrig träffat på en tidningsredaktion. Journalisten Clas var säkert mycket medveten om sin egen skicklighet och hade inget behov att klämma åt oss som lämnade in manus till debattartiklar.

Om jag hade mitt gamla jobb i dag skulle jag blogga flitigt och se till att min tolkning av verkligheten blev bekant för kommunalråd, politiker i länet och andra med mycket åsikter. Och då - ve och fasa - skulle en massa folk gå till motattack genom att skriva kritiska kommentarer på min och egna bloggar. Men i den verkligheten skulle jag ändå trivas väldigt bra.

När åsikter bryts mot varandra kan det bli jobbigt. Men om man ständigt rensar luften blir allting mycket lättare än när möjlighet finns att lägga locket på så snart det blir obekvämt.