Jag har aldrig gillat politikern Mona Sahlin. I torsdags kväll utfrågades hon i TV och jag bestämde mig för att lyssna förutsättningslöst och hålla ut tills programmet var slut. Och jag tvingades ändra min bedömning. Mona Sahlin är en skicklig politiker. Hennes stora problem är att Socialdemokraterna har gett henne ett uppdrag som ingen vanlig dödlig kan klara.
Jag röstar på Kristdemokraterna och jag diskuterar här enbart Mona Sahlins politiska kapacitet. Inte hennes åsikter.
Vid valet 2006 hade Socialdemokraterna i flera årtionden bestämt Sveriges politiska agenda. All politik var mer eller mindre socialdemokratisk. Men år 2006 tog det slut. Och det rejält. Göran Persson avgick och en rad Socialdemokrater med väl utvecklad självbevarelsedrift tackade nej till att bli Perssons efterträdare. Men Mona Sahlin, hon tackde ja.
Ett stort och rejält tilltufsat parti skulle nu återvinna sin ära och härlighet från fornstora dar. Och Mona Sahlin begrep - i motsats till Göran Persson - att nära samverkan med något annat parti måste inledas. Hon valde Miljöpartiet.
En allians med enbart Miljöpartiet var en lysande idé. Socialdemokraterna, det gamla ointagliga betongpartiet, skulle nu mjukas upp med lite grön politik och en halvflummig syn på ekonomisk tillväxt. Och det äventyret var för Socialdemokraterna fullständigt ofarligt. Miljöpartiet skulle alltid vara lillebror och Socialdemokraterna skulle kunna bestämma i stort sett allting. Precis som Moderaterna styr och ställer över småpartierna i den nuvarande borgerliga alliansregeringen.
Mona Sahlin fick inte som hon ville utan blev överkörd av sitt parti. Det blev protester i de djupa leden och Mona tvingades bjuda in också Lars Ohly och Vänsterpartiet i samarbetet - ett parti som skulle ställa krav på politiskt inflytande. Och den händelsen blev - tror jag - början till slutet för Mona Sahlin som en av Sveriges toppolitiker.
Vid partiledarutfrågningens första del i torsdags kväll klarade Mona Sahlin mycket skickligt en rad stora politiska frågor. Men sedan åkte en skylt upp med text hämtad från de rödgrönas (Lars Ohlys) utrikespolitik, nämligen att USA ska ta hem sina militära styrkor utomlands. Då var det "kört" för Mona och hon repade sig aldrig riktigt i den fortsatta utfrågningen. Hon försökte klara ut frågan om hemtagning av USA:s trupper utomland men lyckades av begripliga skäl inte förklara denna stolliga idé. En följdfråga gällde om USA just nu bör ta hem sina trupper från Sydkorea. Och det tyckte inte Sahlin var så lämpligt........
Prognosen inför 19 september är långt ifrån lysande för de rödgröna och Mona Sahlin. Men jag tror inte längre att Sahlin är de rödgrönas stora problem. Inte heller tror jag att Reinfeldt, Olofsson, Hägglund och Björklund ska ta åt sig äran för en kommande borgerlig valseger. Nej, berömmet bör gå till de Socialdemokrater som tvingade Mona Sahlin att bjuda med Vänsterpartiet och Lars Ohly på seglatsen i det politiska havet.
Mona Sahlin är en skicklig politiker som har hamnat i dåligt sällskap. Tveklöst står ett katastrofval för dörren som tvingar Mona Sahlin att byta jobb.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nja,
din analys avviker rätt mycket från hur jag uppfattar Sahlin. Hennes retorik är inte särskilt briljant. Jag kan sympatisera med hennes vilja att alla ska kunna förstå vad hon säger men hon uttrycker sig nästan naivt ibland. Nu lyckades hon tydligen ovanligt bra vid utfrågningen men hon fångar inte folk på det sätt Maria Wetterstrand gör, för att jämföra med en betydligt duktigare kvinnlig retoriker.
Du har rätt i att miljöpartiet tillför "betongsossarna" en mjukare framtoning men samtidigt stöter Mona på patrull när de mäktiga industrifacken kräver billig energi för att kunna behålla vår tunga industri. Det blir, som du påpekar, ytterligare spretigt med vänsterpartiet i båten.
Det kan nog bli så att en och annan gråsosse faktiskt röstar borgeligt för att rädda jobben
ULF STENLUND,
Min bedömning av Mona Sahlin har varit utomordentligt negativ. Men jag har alltså omvärderat hennes politiska kapacitet. Du säger att hon tydligen var ovanligt bra i torsdagens utfrågning. Men jag läste en jämförelse mellan Sahlins och Reinfeldts tal i Almedalen och de två talen bedömdes som retoriskt likvärdiga.
Du nämner de tunga industrifacken och billig energi. Observera att min utgångspunkt är att Socialdemokraterna i en tvåpartisamverkan med Miljöpartiet skulle ha tagit kommandot i alla tunga frågor. Därmed inget problem med energiförsörjningen! Precis som Moderaterna nu tar kommandot över lilla Kd i alkoholpolitiken.
Den omvärdering jag gjort av Mona Sahlin innebär inte som något självklart att jag tror hon är lämplig för statsministerjobbet. I den bedömningen måste också andra parametrar vägas in. Ett belysande exempel är att Göran Perssons allmänna bufflighet var en tung faktor i bilden av honom som statsminsiter.
Skicka en kommentar