Finns det handikappade människor?

För åtskilliga år sedan lyssnade jag till en rehabiliteringsläkare som helt vände på mitt synsätt inför människors resurser och förutsättningar.

Margareta, rehabiliteringsläkaren, lärde mig att allt blir fel om vi inleder bedömningen av människor med att tala om ett fysiskt, psykiskt eller annat problem och först därefter övergår till att lyfta fram resurserna - som alltid finns! Och det resonemanget handlar inte om att vara snäll mot svaga människor utan om att hela bedömningskedjan blir fel när man inte börjar i rätt ände.

Alla människor har resurser. Och alla - hur starka och välmående de än ser ut - har begränsningar.

En stor del av samhällets diskrimineringsproblem skulle få sin lösning om vi lärde oss denna grundläggande bedömningsmetodik.

En grupp nyanlända invandrare är inte en samling problemmänniskor som har svårigheter med språk och kulturanpassning. I själva verket är de en nytillkommen, kraftfull resurs för Sverige med mängder av kompetens. Men de behöver bearbeta en högst hanterbar fråga - anpassningen till nytt språk och delvis ny kultur.

I föreningslivet prioriteras ofta unga människor på den diskutabla grunden att de är unga och faktiskt begränsade i sin erfarenhet. Andra människor kan hållas tillbaka bara på den grunden att de har kommit upp i högre ålder. Ett mindre obegåvat sätt att närma sig dessa frågor är att först av allt bedöma vilka som har lämpliga resurser för en aktuell uppgift. Ungdom eller hög ålder kan sedan i den aktuella situationen vara en tillgång - eller en begränsning.

I Västerås på dåvarande Zimmermanska skolan fanns för rätt många år sedan en dynamisk studierektor, Bo Åhman, som ofta i sitt yrke figurerade i massmedia. Han var på den tiden troligen den mest kände skolledaren i Västerås. Utöver alla Bo Åhmans intellektuella och personlighetsmässiga resurser fanns en begränsning i att han var synskadad. Möjligen var han helt blind. Vad hade hänt med hans liv och utveckling om synskadan hade varit den grundläggande självbilden? Jag träffade Bo Åhman en del i jobbet och tror att han som person var mycket stark och kunde stå emot felaktiga förväntningar hos omgivningen. Men också mindre starka personer med omfattande resurser måste få chansen att bli till nytta. Och då krävs ett förändrat sätt att tänka och bedöma i samhället. Det vill säga hos oss allihop.

Det händer då och då att vi måste lyssna till raljerande och förlöjligande kommentarer om människors begränsningar. Det kan gälla fysiska och psykiska funktionshinder men också om språkliga och sociala svårigheter. Sådana kommentarer kan knäcka människor. Och dessa som gör sig skyldiga till utspel av det slaget uppvisar att de själva har en högst allvarlig begränsning som har bitit sig fast i både hjärtat och hjärnan.

Nödvändiga förändringar i stora och mindre sammanhang handlar nästan undantagslöst om självklarheter. Ofta brukar det sammanfattas som back to basics. Och ingen intellektuellt hederlig människa kan avfärda påståendet att bedömning av människors förutsättningar ska börja i rätt ände. Att resurserna ska komma först och först därefter de begränsningar som finns - hos alla!

Under mitt yrkesliv träffade jag människor i alla möjliga positioner och yrken. Och jag lärde mig att människor som inte lyste utåt kunde ha fantastiska tillgångar som aldrig togs tillvara. Och att människor i mycket betydande positioner kunde ha rent förbluffande svagheter och begränsningar.

Det gäller att tänka rätt! Jag är mycket tveksam till att tala om handikappade, gamla och invandrare som särskilda kategorier i samhället. Helt enkelt därför att det leder till en felaktig bedömning av människors möjligheter och resurser.